Förmodligen årets sista inlägg här. Jag vill avsluta med förhoppningen att 2005 blir ett bra år. Ett år av eftertanke, då vi kanske äntligen inser att vi delar den här planeten gemensamt och att vi alla på något sätt är sammankopplade tack vare denna underbara sak som är globaliseringen. Förhoppningsvis kan vi här i norden lyfta blicken från det sönderfallande folkhemmet och se världen.

Gott nytt år.

I denna tid av chock och vilja att hjälpa till som sprider sig genom landet bör man inte missa en krönika skriven av Johan Ehrenberg dagarna innan katastrofen: Skänk ingen slant.

I krönikan uppmanar Ehrenberg sina läsare att sluta skänka pengar till välgörenhet. Det är nämligen statens uppgift att omfördela resurserna i samhället. Det ska inte den enskilda medborgaren ägna sig åt. “Det räcker inte med att köpa bort sitt dåliga samvete genom att ge bort pengar” skriver socialisten Johan Ehrenberg.

Har diskuterat inlägget tidigare på Framtidstanken men den senaste tidens skeenden har satt texten i nytt ljus. Motstår frestelsen att skriva mer än så och låter läsaren dra sina egna slutsatser.

Jag tänkte skriva ett långt inlägg om tsunamikatastrofen, globaliseringen och det sönderfallna svenska folkhemmet, men Håkan Jacobsson summerar ungefär vad jag ville ha sagt så bra med orden:

Det säger mycket om den värld vi lever i att den största svenska katastrofen i vår tid inträffar på andra sidan jorden.

Lär återkomma i ämnet.

Jag vet inte vad det säger om UD, regeringen och den svenska tjänstemannamentaliteten, men på något sätt känns det extra påtagligt tragiskt att de som saknar anhöriga från katastrofen i Sydostasien möts på UD:s hemsida av uppmaningen att fylla i en blankett. Den svenska byråkratin sitter djupt.

Technology Review skriver om Amazons strategiska förflyttning mot att utnyttja web services för att möjliggöra för externa utvecklare att själv bygga tjänster ovanpå Amazons webbutik och ta del av deras massiva produktdatabas. Två saker är intressanta i artikeln. För det första hur beslutet vuxit fram, för det andra de möjliga konsekvenserna av Amazons öppna plattform.

Låt oss börja med hur beslutet vuxit fram. Det är i grunden en följd av att en framsynt grupp tekniker konstruerat shoppen som en tvåskiktslösning, främst för att möjliggöra åtkomst från flera olika sorters klienter. Som en ren bonus blir shopmotorn då också mycket enklare att öppna upp för externa utvecklare.

Det viktiga strategiska beslutet att faktiskt göra så verkar ha uppstått som en följd av att möjligheten fanns, inte tvärtom.

Så fungerar ett modernt, reaktivt företag. Det verkar ha varit ett beslut fattat mer på en känsla i organisationen av att det var ett korrekt beslut, än långdragna strategiska utvärderingar (åtminstone framställs det så i artikeln). På så sätt har men en reagerande, emotionell organisation snarare än en tänkande, rationell.

Konsekvensen av beslutet är att Amazons webshop breder ut sig över nätet på ett betydligt mer heltäckande vis än vad som annars varit fallet. Ju mer utbredd den blir, desto svårare blir det för konkurrerande shoppar att ta dess plats. Så bygger man en digital plattform för handel, med egenskapen att ju större den blir, desto enklare har den att bli ännu större.

Amazon blir då en global sökmotor, betalningslösning och distributionskanal för alla sorters produkter. Detta innebär att förr eller senare måste alla som säljer en konsumentprodukt fundera över om den ska säljas via Amazon eller ej. Om Amazon lyckas blir nästa skede att man inte ens kan fundera, man måste sälja via Amazon. Då har vi fått e-handelns Microsoft.

Dit har Amazon en bra bit än, men målet är tydligt. Deras öppna plattform än en nyckelkomponent på vägen.

Var det någon som tvivlade på att det går att sälja produkter via nätet, så kanske Amazons siffror för julhandeln kan ändra på det. Under en av dagarna sålde man otroliga 700’000 produkter. För första gången är det nu konsumentelektronik som säljer mest hos den forne bokhandeln Amazon.

Noterar också att man sålde till 217 olika länder. Det ska bli intressant att följa utvecklingen och om de börjar konkurrera med svenska e-handelföretag på allvar snart. Med en sådan storlek kan man hålla låga priser.

Tack till Henrik Torstensson för länken.

Via Marginal Revolution fann jag en fascinerande text om den f.d. borgmästaren i Bogotá: Antanas Mockus.

Som borgmästare i vad som var en kaotisk stad på gränsen till sammanbrott var Mockus så fjärran från en svensk politiker det går att komma. Bl.a. lät han sy upp en superman-kostym för att visa att han, eh… menade allvar med att städa upp i staden. Han genomförde en rad sociala experiment under sin tid som borgmästare. Ett av dessa var ett frivilligt utegångsförbud för stadens män så att kvinnorna fick staden för sig själva under en natt. Ett annat var när han släppte ut 420 mimare på stadens gator som härmade folk som betedde sig illa i trafiken. Han införde en frivillig skatt på 10% som inte mindre än 63000 människor betalade. För att förhindra olyckor i trafiken lät han rita en stjärna i asfalten på varje ställe en människa dött i en trafikolycka – antalet döda per år sjönk från 1300 till 600. Han fick människor att protestera mot våld och övergrepp genom att rita ansiktet på människor som utsatt dem för våld på en ballong de sedan stack hål på så den smällde. 50000 ballonger ritades och smälldes.

Det finns fler exempel i artikeln. Syftet med experimenten var att få människors tankemönster att förändras, helst helt utan att införa nya regler och förbud.

Man kan såklart fråga sig om experiment som dessa motiverar utgifter från den offentliga kassan, men det beror helt på vad man anser kassan ska användas till. Mockus experiment ifrågasätter den förutfattade mening man har om politikers roll, skatter och samhällets ansvar. Vissa anser att politikens roll är att omfördela resurser. På många sätt känns Mockus politik som en fräschare och mer modern variant, som mer handlar om att införa grundläggande värderingar, principer, socialt kapital och tankesätt i samhället än att försöka omfördela folks ihoptjänade kronor och ören dit någon politiker tror de passar bäst.

Jag antar man kan sammanfatta skillnaden i tankesätt på följande vis. En svensk politiker tänker “hur ska jag få in mer skattepengar så att de fattiga kan få det bättre?”. En Mockus-politiker tänker “hur kan jag få människor att inse att de måste hjälpa fattiga?”. Målet är detsamma men metoderna totalt motsatta.

I Latinamerika talar man om “anti-politiker”. Nu siktar Mockus på presidentposten. Ska han bli Colombias förste anti-president?

Man får en bisarr känsla i maggropen av att läsa nyheterna om asteroidhot mot Jorden 2029 och sedan den fruktansvärda jordbävningskatastrofen i Sydostasien dagen efter man såg specialeffekterna i Day after Tomorrow. Addera till detta skrämmande förutsägelser från WHO om den kommande pandemin av fågelinfluensa med estimerade dödssiffror på mellan 2 och 50 miljoner världen runt.

Så, är det tack och adjö för mänskligheten, naturen betalar tillbaka, slutet är nära, nu eller? Nej, det tror jag knappast. Tvärtom påminns man i dagar som dessa extra mycket om hur viktigt det är att utvecklingen får fortsätta i sitt accelererande tempo.

Asteroidhotet har vi ännu ingen lösning på, men det är ett tecken i sig att vi redan 25 år innan asteroiden passerar kan avgöra om den utgör någon fara eller ej. Här måste forskas mer, både på asteroidspaning och på möjliga sätt att möta hotet.

Katastrofen i Sydostasien hade kunnat göras betydligt mindre allvarlig om de varningssystem som finns hade använts och det dessutom hade funnits en infrastruktur i de drabbade länderna som hade varnat befolkningen. Det tog ganska lång tid efter själva jordbävningen och att den efterföljande vågen nådde land. När man läser rapporterna från området verkar det som att det hade räckt att människor flyttat sig ett par hundra meter upp på land för att de skulle undkomma vattnet. Nu har 20000 människor, enligt de senaste siffrorna, dött p.g.a. att varningen inte kom.

Liknande varningssystem kan bli det bästa motmedlet mot fågelinfluensan. Minns hur munskydden hastigt spred sig tillsammans med SARS-viruset för ett tag sedan. Det utvecklades t.o.m. snabbt ett mode inom munskydd, med olika färger och mönster. Det skulle inte förvåna mig om liknande kan ske igen. Om hotet är tillräckligt stort kan människan säkert klä sig i en snyggt designad hermetiskt tillsluten plastpåse. Samtidigt kan det vara tröstande att veta att tiden för att utföra en diagnos sjunkit kraftigt till 30 minuter.

Den dystopiskt lagde ser kriser som dessa som början på slutet för mänskligheten. En mer optimistisk syn är att globala kriser är ett effektivt sätt att påminna oss människor om att det bästa för alla är om vi samarbetar över de gamla stelbenta nationsgränserna och låter forskning och utveckling leda oss in i framtiden.

Bloggen Friktion är lite upprörd på ett politiskt korrekt sätt över att Teknikmagasinet säljer en ultraljudsutrustning för hemmet med texten: “Ni kan redan efter vecka 19 ta reda på barnets kön för att på så sätt förenkla färgvalet för väggar och kläder.”

Själv är jag mest fascinerad över att vad som en gång var en dyr apparat enbart avsedd för professionellt bruk på sjukhus och handhaven av utbildad personal nu kan köpas för under 2000 kronor av vem som helst. Sjukvården blir på ett sätt billigare och, om du så vill, mer “folklig”, men samtidigt mer kostnadskrävande. Detta är en utveckling vi kommer att se mer av. Ett exempel är den hjärtscanner som nämndes här på Framtidstanken för ett tag sedan.

Självklart ger detta huvudvärk för den offentligt finansierade sjukvården. De föräldrar som själva kan ultraljudsundersöka sitt ofödda barn kommer ju såklart ha mycket fler frågor och högre krav på den vårdpersonal de har kontakt med under graviditeten. Sådant kostar pengar som inte finns, men så blir det när man ska paketera samma vård till alla. Föräldrarna får nog stå där med sina frågor obesvarade. Bilderna från ultraljudet får man spara till familjealbumet.

Uppdaterat: Produkten finns tydligen inte i verkligheten. Min poäng är dock den samma: människors krav på den offentligt finansierade sjukvården förändras kraftigt tack vare ny teknik.

Ett exempel är den här artikeln, om laserbehandling för dålig andedräkt.

Artikeln beskriver det som en sjukdom. Man “botas” från dålig andedräkt. Men vem avgör om den offentliga sjukvården ska ta hand om en sådan patient? Ska skattepengar användas för att bota dålig andedräkt?

Uppdaterat 2: Läs gärna lite fler tankar kring framtidens sjukvård här.