Jepp, sant. Den tar fram en poäng som jag gärna framhäver här på bloggen: allting som går att automatisera kommer att automatiseras. Det enda som återstår är det “djupt mänskliga” som vi inte kan eller vill överlåta åt maskiner. Etik, humor, empati och andra sociala företeelser.
“Många “andra sociala företeelser” är det många som försöker överlåta till maskiner…”
Vilka tänker du på?
“var vill du dra gränsen för vad vi inte *vill* överlåta?”
Människan är en social varelse. Vi bygger vår identitet och vårt känsloliv i relationen till andra människor.
Det kommer att dröja innan vi skrattar åt en dator/maskin/robot/artificiell varelse på samma sätt vi skrattar åt en standup-komiker eller som vi skrattar tillsammans med goda vänner. Standup-komikern är mer än en skämt-generator. Det är en människa som vi känner igen oss i. Det finns ett band mellan oss och komikern.
Vi kommer ha mycket svårt att känna medlidande och empati för en maskin. En tavla som har målats av ett datorprogram saknar _något_ just för att vi vet att det inte funnits något svett eller några tårar med i skapelseprocessen (utom möjligen för den stackars programmeraren).
Likaledes kommer vi ha svårt för att se upp till, idolisera och låta oss bli influerade av något som inte är en annan människa.
Samtidigt kommer säkerligen vår relation till maskinerna att förändras i takt med att de utvecklas, men jag tror ändå att det finns en kärna någonstans som vi som människor inte släpper ifrån oss. Att skratta åt och med en maskin? Att gråta tillsammans med en maskin?
Att bli förälskad i en maskin?
Detta är det djupt mänskliga jag nämnde ovan. Det släpper vi inte ifrån oss.
Åtminstone inte så länge människan ser ut som hon gör idag…
Ja, jag hoppas att vi är säkra på den där mänskliga kärnan, men ibland verkar det som att vi är så otroligt lättlurade. Dels alla historier om Tamagotchi som folk inte vill överge, det du själv har skrivit om sociala sälrobotar för äldre, folk som blir dödade för att nån har sålt deras cybersvärd (Aftonbladet i förrgår), men också den intressanta boken The Media Equation av Nass och Reeves som berättar hur folk behandlar TV-apparater och andra artefakter som sociala varelser… Jag tror (kanske tyvärr…) att människan har en mycket stark bias att behandla allt möjligt som sociala agenter…
Mar 31, 2005 @ 08:45:43
Artikeln till bilden var ju riktigt intressant — handlade liksom om nåt annat än bilden antydde…
För den intresserade:
http://www.csmonitor.com/2005/0330/p15s02-wmgn.html
Mar 31, 2005 @ 09:52:01
Jepp, sant. Den tar fram en poäng som jag gärna framhäver här på bloggen: allting som går att automatisera kommer att automatiseras. Det enda som återstår är det “djupt mänskliga” som vi inte kan eller vill överlåta åt maskiner. Etik, humor, empati och andra sociala företeelser.
Mar 31, 2005 @ 10:08:53
Många “andra sociala företeelser” är det många som försöker överlåta till maskiner…
Att dra gränsen för vad vi inte *kan* överlåta till maskiner är en sak, men var vill du dra gränsen för vad vi inte *vill* överlåta?
Mar 31, 2005 @ 12:53:18
“Många “andra sociala företeelser” är det många som försöker överlåta till maskiner…”
Vilka tänker du på?
“var vill du dra gränsen för vad vi inte *vill* överlåta?”
Människan är en social varelse. Vi bygger vår identitet och vårt känsloliv i relationen till andra människor.
Det kommer att dröja innan vi skrattar åt en dator/maskin/robot/artificiell varelse på samma sätt vi skrattar åt en standup-komiker eller som vi skrattar tillsammans med goda vänner. Standup-komikern är mer än en skämt-generator. Det är en människa som vi känner igen oss i. Det finns ett band mellan oss och komikern.
Vi kommer ha mycket svårt att känna medlidande och empati för en maskin. En tavla som har målats av ett datorprogram saknar _något_ just för att vi vet att det inte funnits något svett eller några tårar med i skapelseprocessen (utom möjligen för den stackars programmeraren).
Likaledes kommer vi ha svårt för att se upp till, idolisera och låta oss bli influerade av något som inte är en annan människa.
Samtidigt kommer säkerligen vår relation till maskinerna att förändras i takt med att de utvecklas, men jag tror ändå att det finns en kärna någonstans som vi som människor inte släpper ifrån oss. Att skratta åt och med en maskin? Att gråta tillsammans med en maskin?
Att bli förälskad i en maskin?
Detta är det djupt mänskliga jag nämnde ovan. Det släpper vi inte ifrån oss.
Åtminstone inte så länge människan ser ut som hon gör idag…
Apr 01, 2005 @ 10:25:51
Ja, jag hoppas att vi är säkra på den där mänskliga kärnan, men ibland verkar det som att vi är så otroligt lättlurade. Dels alla historier om Tamagotchi som folk inte vill överge, det du själv har skrivit om sociala sälrobotar för äldre, folk som blir dödade för att nån har sålt deras cybersvärd (Aftonbladet i förrgår), men också den intressanta boken The Media Equation av Nass och Reeves som berättar hur folk behandlar TV-apparater och andra artefakter som sociala varelser… Jag tror (kanske tyvärr…) att människan har en mycket stark bias att behandla allt möjligt som sociala agenter…