PÃ¥ mitt inlägg om att äta djur skrev signaturen Christoffer en frÃ¥ga i en kommentar som rör vid pudelns kärna. Hur mycket resurser (energi, pengar) är det “OK” att förbruka som människa?

Detta är en frÃ¥ga med väldigt mÃ¥nga bottnar. Vissa ideologier menar att det finns ett visst konstant värde att förbruka och att alla människor ska fördelas detta värde jämt och “rättvist”.

Andra menar att varje människa själv ansvarar för att skapa sitt eget värde och att detta i sin tur leder till ett maximalt tillgängligt värde för alla.

Vilken av dessa extrempunkter man själv anser vara korrekt avspeglar sig sedan på ens syn i en rad samhällsfrågor, däribland huruvida det är etiskt försvarbart att äta djur eller ej, men även vad gäller frågan om t.ex. medborgarlön eller statens roll.

De flesta förhÃ¥ller sig väl nÃ¥gonstans mittemellan dessa tvÃ¥ punkter. Även om man inte befinner sig pÃ¥ ytterkanterna kan man ha Ã¥sikt om huruvida man ska “sikta mot noll” eller “sikta mot max”.

Är en eremit som inte konsumerar något men heller inte producerar något en bättre människa än en storkonsumerande city-yuppie med cigarren i ena handen och hamburgaren i andra och bling-blinget hängande runt halsen? Vilken av dessa bör man ha som förebild?

Insikten som fick just mig att fortsätta smaska i mig hamburgare och fläskfilé var att jag enbart i rollen som medveten varelse har ett ansvar i att välja – och jag väljer yuppien.

Detta val gör jag inte enbart för att, ja, det är ju betydligt roligare, utan för att det är alla världens yuppiesar och storkonsumenter som driver utvecklingen framåt, som skapar jobb och välstånd, som via sin konsumtion ger den fattige kläder och den hungrige mat.

Dessutom är fläskfilé förbannat gott.

Ställningstagandet förutsatt givetvis att yuppien tjänat ihop sina egna resurser hederligt och inte parasiterat på andra. Den moraliska måttstocken ligger då inte längre på hur man konsumerar sina resurser utan hur man producerar dem. Om man producerat sina resurser genom att skapa värde åt andra har man den moraliska rätten att göra vad man vill (självklart inom vissa ramar) med dessa resurser.

Det tog ytterligare några år innan jag fann namnet på den filosofi som ligger närmast detta ideal, nämligen objektivismen. Jag tror numera att detta är en filosofi som passar den accelerande globala ekonomin mycket väl.

Nästa fråga jag bytt åsikt om är EU. Ska skriva om det när tid finnes. Då kommer jag säkert att få anledning att gå in på nationalstatens plats och roll i den accelererande globala ekonomin.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Post Navigation