Hur ska man göra för att skapa värde för $1miljon ur tomma intet? Ett sätt kan vara att dra igång en webbsida liknande The Million Dollar Homepage. Det är inte något annat än en bild med 1 miljon pixlar upplagd på nätet.

Varje pixel kostar $1 dollar. För den dollarn får man sätta vilken färg man vill på pixeln. Enligt hemsidans skapare har redan 517’800 pixlar köpts och pryds ny av diverse varumärken.

Ut ur i princip ingenting har man alltså skapat en marknadsplats, en arena dit folk vänder sina blickar. Genialt.

I takt med att vårt välstånd växer förändras vår syn på arbete och fritid. Vi ställer högre krav på våra jobb och vill att de ska vara utmanande och roliga. Lyckas vi inte få sådana jobb upplever vi stress och mår dåligt. När detta sker i stor skala stagnerar samhället. En stor del av befolkningen hamnar utanför arbetskraften. De återstående får försörja de som inte lyckats få jobb.

Frågan är då: hur får vi ett samhälle där så många människor som möjligt försörjer sig på något de tycker om att göra.

Inte hur vi med bidrag ska lyfta folk ur fattigdom eller styra deras liv.

Inte hur vi med subventioner eller tullar ska hålla konkurrensen från andra länder utanför rikets gränser.

Inte hur storföretagen eller de redan förmögna ska få specialbehandling av staten.

Inte hur vi med anställningslagar och fackföreningar ökar risken för små företag att anställa och skapa nya jobb i tron att det skyddar folk på arbetsmarknaden.

Nej, varje människa som kan försörja sig själv ska göra det. Så många som möjligt av dessa ska dessutom tycka om och trivas med att göra det.

Det är utmaningen. Det är grundkomponenterna i ett friskt och varaktigt samhälle.

Alltså, vi tar det en gång till för det här är viktigt:

  • Varje människa som kan försörja sig själv ska göra det.
  • Så många som möjligt av dessa ska dessutom tycka om och trivas med att göra det.

Ganska enkelt, egentligen, eller hur?

Berätta nu för mig vilket svenskt riksdagsparti som driver en politik i denna riktning.

Nä, just det. Det finns inget.

Kevin Kelly sammanfattar internets historia mellan åren 1995 och 2005.

Wired 13.08: We Are the Web

In fewer than 4,000 days, we have encoded half a trillion versions of our collective story and put them in front of 1 billion people, or one-sixth of the world’s population. That remarkable achievement was not in anyone’s 10-year plan.

Jag undrar vad han kommer att skriva 2015. Detta är hans gissning idag:

By 2015, desktop operating systems will be largely irrelevant. The Web will be the only OS worth coding for. It won’t matter what device you use, as long as it runs on the Web OS. You will reach the same distributed computer whether you log on via phone, PDA, laptop, or HDTV.

In the 1990s, the big players called that convergence. They peddled the image of multiple kinds of signals entering our lives through one box – a box they hoped to control. By 2015 this image will be turned inside out. In reality, each device is a differently shaped window that peers into the global computer. Nothing converges. The Machine is an unbounded thing that will take a billion windows to glimpse even part of. It is what you’ll see on the other side of any screen.

Daniel Pink, författare till bl.a. boken A Whole New Mind, skriver om the abundance gap:

Will Search for Meaning Be Big Business?

We tend to equate wealth and well-being. But a growing pile of evidence reveals that past a certain (and surprisingly low) point, more money and more things don’t produce greater satisfaction.

Detta är en viktig skillnad mellan 2000-talet och 1900-talet. Jakten på prylar ersätts av jakten på upplevelser. Maslow själv kunde inte sagt det bättre.

Kommer dopningen att knäcka idrotten?

Jag tror inte det.

Det som fascinerar med idrotten är egentligen inte resultaten utan historier om människorna som övervinner oddsen och kämpar sig mot toppen. Det är roligare att läsa om Gunde Svans träningspass som börjar med havregrynsgröt för att avslutas med en löparrunda upp för ett berg med en säck potatis på axlarna och en plog fastknuten i ett rep runt midjan än resulttabellen från loppen han deltog i.

Det är inte höjdhoppsribbans position som gör en emotionellt påverkad av Kajsa Bergqvists VM-guld utan glädjetårarna hon visar upp efteråt och vetskapen om vad hon gått genom för att nå dit.

Detta gäller idrotten såväl som konsten. Det är lidandet innan förlösningen som fascinerar oss. Kampen. Viljan.

Neil Youngs senaste platta blir bättre av att veta att han nyss varit nära döden efter en hjärntumör. Johnny Cashs sista plattor är målade med penseldragen hos en man som är döende och vet om det. När Tupac Shakur rappar texter till sina vänner om vad de ska göra om han blir skjuten ikväll blir orden vassare av att veta att de var äkta. Hela hans karriär var en lång berättelse om hans egen död.

Så fort idrotten (eller konsten) förlorar denna berättelse bakom varje framgång kommer den att dö ut. Eller, snarare förändras. Det är möjligt att starkast-snabbast-störst-idrotterna kommer att finnas kvar, men de kommer att vara moderna varianter av månlandningen, där varje nation (eller sponsor) visar upp sina senaste framsteg i en ständig utvecklingskamp. Vi är i praktiken redan där.

Däremot är jag övertygad om att berättelserna också kommer att leva kvar av den enkla anledningen att vi behöver dem. De kanske inte längre handlar om den som springer 100 meter snabbast, men de kan handla om andra storheter och dåd som människan kommer att utföra. Andra idrottsgrenar kan få ett uppsving. Udda personer som utför underliga stordåd kommer att lyftas fram.

Hjältarnas tid är inte förbi bara för att framtida Mühleggar eller Ben Johnssons blir rumsrena och idrottshallen växer ihop med laboratoriet.

En idrottsprofil lägger skidorna på hyllan. Per Elofsson lägger av med elitidrottande efter att ha knäckts av Johann Mühleggs EPO-dopning för 3 år sedan.

Vad var det som knäckte Elofsson? Jo, det var framtiden.

EPO-dopning är på sätt och vis en tämligen primitiv form av genetisk dopning. Så här skriver Wikipedia:

In the late 1980s an advance in medicine led to an entirely new form of blood doping involving the hormone erythropoietin (EPO). EPO is a naturally-occurring growth factor that stimulates the formation of RBCs. Recombinant DNA technology made it possible to produce EPO economically on a large scale and it was approved in US and Europe as a pharmaceutical product for the treatment of anemia resulting from renal failure or cancer chemotherapy. Easily injected under the skin, pharmaceutical EPO can boost hematocrit for six weeks or longer. The use of EPO is now believed by many to be widespread in endurance sports such as professional bicycle racing.

Definitionen på genetisk doping lyder: “the non-therapeutic use of cells, genes, genetic elements, or of the modulation of gene expression, having the capacity to improve athletic performance.” Låter som att EPO-dopning faller under detta. Skillnaden mot “riktig” genetisk dopning skulle vara att EPO produceras utanför kroppen, medans genetisk dopning skulle innebära en modifikation på kroppens celler som möjliggör ökad produktion av hormonet.

Detta är ännu svårare att upptäcka än EPO-dopning, som redan den är så pass svår att upptäcka att det finns skäl att tro att vissa idrotter i princip enbart består av dopade atleter. Frågan om fusk blir komplex. Atleten kan ju av naturliga orsaker ha en ovanligt hög halt av ett visst hormon i kroppen. Ska man bara tillåta människor med en viss mängd hormonproduktion att tävla? Vem ska avgöra gränserna?

Den som inbillar sig att elitidrott idag är “rättvis” på något sätt har fel. Endast personer med de rätta fysiska (genetiska) förutsättningarna och med den rätta viljan att lyckas (en drift som för övrigt också kan vara genetiskt betingad) har ens skuggan av en chans att ta en medalj i ett modernt OS. Man kan faktiskt på detta vis hävda att genetisk dopning gör idrotten mer rättvis. Den möjliggör ju för alla människor att idrotta på en viss nivå, oavsett vilken genetisk kortlek man fått vid födslen.

Nu ska man veta att en för hög dos EPO i kroppen på längre sikt kan leda till konsekvenser såsom förstorat hjärta. Många f.d. elitcyklister dör relativt unga av hjärtattacker. Att mixtra med hormonbalansen i kroppen innebär en risk. Men även denna risk kan hanteras med teknikens allt större möjligheter. Skadade hjärtan kan bytas ut.

Många tror att OS i Kina kommer att innebära genombrottet för genetisk dopning. Det blir ett utmärkt tillfälle att diskutera frågan om förbättrade människor. Det kommer nämligen inte bara vara elitidrottare som vill utnyttja möjligheterna att förbättra sin fysik med genetiska trollkonster.

En kommentar om bilen i molekylstorlek.

Start Your Engines. In the Pipeline:

It’s easy to dismiss this work as a stunt, which is what I once did with one of Tour’s other ideas. But this is the beginning of the real thing. A larger, more functionalized version of the nanocar might carry other molecules along and dump them at will, which is what this group seems to be working on now. These are small steps toward controlled nanoscale delivery, which is a small step toward a nanotech assembler.

Vad är en nanotech assembler och varför ska man bry sig? Grundtanken är att om du med några molekyler kan konstruera en maskin som du kan styra på något sätt, kan du få den att bygga likadana maskiner som kan bygga ännu fler maskiner. På så sätt kan man teoretiskt sätt bygga avancerade konstruktioner “av sig själv”.

Men det kan väl aldrig fungera? Det låter som ren science fiction! Jo, det kan man tycka, men man ska komma ihåg att detta är en vanlig process i naturen. Den kallas “liv”.

Att på detta sätt konstruera fysiska objekt är på sätt och vis den optimala automatiseringsprocessen. Experimentet med molekylbilen visar vart vi är på väg. Buckle up!

Efter den initiala skräck-hajpen har tonläget nu förändrats mot fågelinfluensan. Flera bloggare, bl.a. “samtidigt hos erik” har tröttnat på mediarapporteringen:

Samtidigt hos Erik: Fågeltokiga

Hur var det nu med mediabilder, skulle vi ta dem på fullt allvar? Fågelinfluensan. Hur farlig är den? Ja, om man insjuknar i den så är den jättefarlig, nästan 200 personer har strukit med i Sydostasien. Grejen är den att det är högst osannolikt att man insjuknar. Vad jag har förstått måste man i stort sett rulla sig i infkterat fågelskit dagligen för att löpa några större risker.

Liknande skräckscenarier målades upp när H.I.V. började spridas, vid Ebola-virusets utbrott under 90-talet och senast vid SARS-utbrottet. Man skulle nästan kunna nämna Y2K-buggen i samma andetag, för det är liknande Ragnarökstämning som byggs upp.

Innebär dessa farsoter då ingen risk? Är mediarapporteringen överdriven? Nej, så är det inte heller. SARS, t.ex., var mycket nära att spridas vidare till långt fler människor, men kunde förhindras genom drastiska åtgärder som tvångskarantän och kostsamma avskärmningar och nätverksanalyser av flygpassagare med SARS-symptom.

Vi ska ha respekt för svåra sjukdomar, men balanserad rapportering har aldrig varit medias styrka. Det tippar lätt över till panikrapportering med efterföljande trovärdighetskris. Ett mångsidigt och brett mediaklimat är bästa botemedlet.