Svenskarna, och de flesta europeer i likvärdiga ekonomier, är rädda. Vi är rädda för globaliseringen och konkurrensen. För billig arbetskraft från Kina och Lettland. För jobben som dyker inte upp, trots högkonjunktur och företagsvinster.

Men det är inte Kina som är hotet. Det är inte lettländare i byggnadsoverall eller estländska programmerare vi ska vara rädda för. Det är vår egen oförmåga att förändras och anpassa sig som är det största hotet.

Politikerna går och väntar på att storföretagen ska anställa, för det har de ju alltid gjort.

Den arbetslöse gÃ¥r och väntar pÃ¥ att ett “jobb ska dyka upp”, för det är ju sÃ¥ man ska göra.

Den anställde oroar sig för att hennes jobb ska flyttas till ett låglöneland.

Oro. Väntan. Frustration.

SÃ¥ här är det: livslängden pÃ¥ företag har förkortats. Glöm livstids anställning. Glöm guldklocka. Glöm fast jobb över huvud taget. ALLTING ÄR TILLFÄLLIGT. Lär dig leva med det! Det ena Ã¥rets guldkalv är nästa Ã¥rs svarta fÃ¥r. Ett teknikskifte och – poff – Ericsson är borta. Fortsatta kvalitetsproblem och – poff – Saab är borta. Ett missat patent och – poff – Astra Zeneca är lika borta som ett Losec-behandlat magsÃ¥r.

DET FINNS INGA SÄKRA KORT.

Man mÃ¥ste vid varje tidpunkt vara maximalt förberedd pÃ¥ förändring, bÃ¥de som person och företag – och stat.

Detta blir man genom att vara lättviktig, snabbfotad, genom att lyssna pÃ¥ sina kunder, ständigt lära och – viktigast av allt – passionerat älska det man gör.

I Sverige finns massor av system, regler och bidrag för att mura in medborgaren i ett madrasserat rum av trygghet. Det är a-kassor och bostadsbidrag och sjukförsäkringar och sjukpensioner och anställningsskydd.

Allt detta mÃ¥ste BORT. Väck. Släng skiten! Det madresserade rummet mÃ¥ vara mjukt och skönt, men det gör ingen lättviktig. Inte snabbfotad. Man kan inte lyssna pÃ¥ sina kunder, inte lära sig och – viktigast av allt – det madrasserade rummet hÃ¥ller människan borta frÃ¥n att göra det hon passionerat älskar att göra.

På så sätt håller Sverige sakta men säkert på att sänka sig själv.

Glädjande siffror från Kina, även om det finns ofantligt mycket kvar att förbättra.

Fighting Poverty: Findings and Lessons from China’s Success

Across China, there were over 400 million fewer people living in extreme poverty in 2001 than 20 years previously. By 2001, China had met the foremost of the Millennium Development Goals — to reduce the 1990 incidence of poverty by half — and it had done so 14 years ahead of the 2015 target date for the developing world as a whole.

Denna postning började som en kommentar till ett inlägg om Libertarianismens ideologiska rot borta hos Wille Faler. Han skriver om frånvaron av tvång som central för libertarianismen (ungefär: nyliberalismen).

Jag håller med om texten men skulle vilja utvidga genom att blanda in ett nytt ord i debatten: rädsla.

Rädslan är politikerns främsta vän. Den politiker som kontrollerar folks rädslor vinner val. Därför är rädslan det gödningsmedel som gör att ett politiskt system växer i en viss riktning – en politisk derivata. En trendriktning.

För socialisen består rädslan i att man måste låta staten sköta allt i en människas liv, annars blir hon fattig, utvulten och utstött ur samhället. Detta brukar vara uppenbart efter ca två meningar i en svensk tv-sänd politisk debatt, oavsett vem som talar. Resultatet blir det paralyserade samhälle vi har idag, med världens högsta skattetryck men där ingen människa klarar sig på egen hand och där människor som arbetat ett helt yrkesliv är luspanka.

I en stat som är mer libertariansk sÃ¥ ligger rädslan i att förlora det man byggt upp och det man äger. Det är denna rädsla t.ex. mÃ¥nga amerikanska politiker spelar pÃ¥. Halva USAs statsbudget gÃ¥r till försvaret. Rätten att bära vapen hÃ¥lls högt. Retoriken handlar ofta om att man ska “försvara sig” mot en yttre fiende eller “starta ett krig mot X” vare sig X är narkotika, kommunism eller terrorism. Denna retorik har mycket lite med libertarianism att göra, men det är ett politiskt klimat skapat ur de libertarianska grundvärderingarna. Resultatet av decennier av rädsla i politiken.

Jag har skrivit om detta med rädsla i politiken flera gånger bl.a. här och här.

Vill man jämföra olika politiska ideologier kan man med fördel jämföra vilka rädslokänslor de framkallar hos folk. Då får man en rätt klar bild av hur samhället kommer att te sig ett par statministrar och presidenter framöver.

Detta är också en av anledningarna till att jag själv lockas av libertarianismen. Det är den minst rädda och mest livsbejakande ideologin. Det är en ideologi som talar till människans strävan mot ett bättre liv, till utveckling och till framsteg samtidigt som den håller stenhårt om de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Men, även denna ideologi döljer en rädsla innerst inne. Den får inte glömmas bort.

Rymdturismen är en nischindustri på frammarsch. Det är jakten efter nya upplevelser som driver den framåt.

Tredje turisten på väg till rymdstationen

På lördagsmorgonen lyfte en rysk Sojuz-kapsel från rymdcentret i Bajkonur i Kazakstan med världens tredje rymdturist ombord. Amerikanen Greg Olsen, 59, har betalat drygt 20 miljoner dollar, cirka 150 miljoner kronor, för sin utflykt till rymdstationen ISS.

Jag vet inte vad den förre rymdturisten betalade, men jag gissar att priset är dalande. Snart kanske resorna inte kostar mer än $200’000.