En berättelse från Kina.

Chinawhite: Customer Service

At 3.15am my cellphone rings with a not known Shanghai number, so I am thinking it must either be A) a friend who is so drunk that he has lost his money or his mind OR B) a member of the opposite sex wondering where I am ?

To my shock it’s the Real Estate agent from the company who I had just submitted my query to for an apartment.

Dags igen för Skiftesföreläsning pÃ¥ Malmö Högskola. Den här gÃ¥ngen var det Anna Svartbeck Lilja som talade. Hon arbetar som omvärldsanalytiker pÃ¥ Region SkÃ¥nes Omvärldsanalysenhet och föreläsningens titel var “Framtiden – en vetenskaplig blick i kristallkulan”. SvÃ¥rt att motstÃ¥ för en framtidstänkare, sÃ¥klart.

Mycket av själva föreläsningen cirklade kring yrkesrollen som omvärldsanalytiker (“glaskulefolket”). Vilket värde kan en omvärldsanalytiker tillföra en organisation? Arla och Maersk lyftes fram som exempel angÃ¥ende hur de hanterade publiceringen av karikatyrerna pÃ¥ en religiös profet i en dansk tidning. Maersk hade tidigt förstÃ¥tt att publiceringen kunde fÃ¥ betydelse pÃ¥ nÃ¥gra av deras nyckelmarknader och klarade sig ocksÃ¥ utan större pÃ¥följder av händelsen. Arla, däremot, fick stora problem. Denna skillnad tillskrevs hur de bÃ¥da hade hanterat omvärldsbevakningen.

Lilja nämnde hur hon sÃ¥g det samtida samhället som ett “interaktionssamhälle”, där produktion av fysiska varor och kunskap förlorat i betydelse till förmÃ¥n för interaktion och kommunikation. (Känns det igen?)

Föreläsningen avslutades med frågan om framtidsforskning verkligen kunde kallas vetenskaplig? Svaret var att, nej, man kan inte bevisa framtiden, alltså är det ingen vetenskap. Däremot kan olika analysmetoder ge olika bra resultat när man försöker gissa sig till vad som skall hända och förbereda sig för detta och utvecklingen av dessa metoder kan klassificeras som vetenskap. (Karl Popper skulle antagligen ha nickat gillande inför detta.)

Vid den obligatoriska efterföljande frÃ¥gestunden fick man en mental ögonblicksbild av den ungefär 40-hövdade publiken. FrÃ¥gorna rörde sig runt alla möjliga ämnen och man sÃ¥g uppenbarligen Lilja som just kristallkule-orakel med svar pÃ¥ allt frÃ¥n hur Bush borde agerat efter Kathrina-orkanen (publiken var övertygade om att de skulle skött det bättre) till hur det faktum att Kina och Indien reser sig ur fattigdomen pÃ¥verkar oss i Sverige och hur vi ska “möta hotet”.

Det var en tämligen dyster bild som målades upp av fråge-bombardemanget mot Lilja. Krig och elände och pandemier, ja också var det där med att Kina och Indien reser sig ur fattigdomen. Lilja själv avslöjade att hennes syn på mänskligheten var pessimistisk. Vi stod inför en annalkande utrensning. Armageddon. Hugaligen.

FrÃ¥gorna fick mig att fundera över hur viktig just själva frÃ¥gan är när man blickar mot framtiden. Tre miljarder människor blir rikare och friskare och man ser det… som ett hot! Hur ser ens världsbild ut när man gör detta? Varför är det ingen som ser möjligheterna? Varför är det ingen som glädjs Ã¥t den enorma förbättringen av levnadskvalitet som blir följden av rikedomen?

Svaret är att man ser det som ett hot därför att förändringen i omvärlden kan leda till en förändring av ens egen livssituation. I ett samhälle som lider av trygghetsnarkomani är all förändring av ondo.

Det är då man önskar att tre miljarder människor ska kastas tillbaka ned i fattigdomen. Att utvecklingen ska stanna av. Att det är bra som det är.

Men tro mig. Det är ingen bra strategi.

Den visar dessutom på en riktigt vidrig människosyn.

Den här bloggen var med i lördagens bloggkrönika igen. Programmets tema var medias rapportering om fågelinfluensan men inlägget som citerades från den här bloggen handlade om vattnet i Öresund och om hur människan, hennes teknik och naturen är ett och samma.

Bloggkrönikan 4 mars 2006

Erik Starck med bloggen Framtidstanken tar upp en positiv nyhet om naturen, nämligen det faktum att vattnet i Öresund har blivit friskare sedan Öresundsbron blev färdig.