Antalet spamkommentarer i bloggen har börjat nå stormstyrka. Det innebär en hel del upprensande bland kommentarerna vilket tyvärr kan innebära att en riktig kommentar kan kastas (något jag precis tror mig ha gjort skyldig till). Hav överseende och om någon kan tipsa om ett bra sätt att slippa spam i WordPress är jag tacksam.

Har nyligen flyttat. Eller, nåja, jag har bytt lägenhet med min granne i dörren mitt emot om man nu vill kalla det för “flytta”. Kartonger och kassar står huller om buller men det hör väl till antar jag. Vad som däremot är lite irriterande är Bredbandsbolagets underliga policy att låta det ta 2-5 veckor (jag har hört lite olika siffror) för att flytta mitt internetabonnemang de 5 metrarna från förra lägenheten in i den nya. Jag menar, låt oss anta att det är 50 bytes (det är antagligen beydligt mindre) som måste uppdateras i en växel någonstans. 50 bytes på 5 veckor ger ca 0,000017 bytes/sekund.

Det finns förvisso ingen officiell definition av “bredband” enligt PTS, men jag tror nog det ska gå lite snabbare än så. Inte ens romarriket hade så låg informationsöverföringshastighet.

Ännu lustigare blir det av att grannen jag bytte lägenhet med har (hade, han passade på att byta bredbandsleverantör) ett exakt likadant abonnemang som jag.

Hur svårt kan det vara!?

Detta skrivs således via modem med den bländande hastigheten av 49,2kbps. Ibland glömmer man bort att det var så här (eller ännu långsammare) folk började använda internet för sisådär 10 år sedan. Fast egentligen är det inte nedladdningstiderna som är värst utan uppkopplingstiden. Helt plötsligt måste man planera sitt internetanvändande (och således bloggande) och program som är uppkopplade hela tiden (som Skype eller ICQ) är inte att tänka på.

Varför ska det då år 2006, mitt inne i den accelererande ekonomin, ta 5 veckor att uppdatera en växel? Boven i dramat är såklart det gamla monopolföretaget Televerket som hanterar driften åt Bredbandsbolaget. Samtidigt är det Bredbandsbolaget som “frontar” kunden (d.v.s. mig) och det är deras ansvar att se till att eventuella underleverantörer håller leveranstider, ondskefulla monopolföretag eller ej.

Nä, kan inte någon sätta upp ett heltäckande trådlöst nätverk över tätorterna i Europa. Vi väntar på Meshnätverk, WiMax, trådlösa moln eller ballonger. Vad som helst som kan bräcka loss oss från den där koppartråden i väggen. Birgersson, var är du?

Ah, där. Tänkte väl det.

Bloggen Customization & Open Innovation News har en längre sammanfattning av Wired-artikeln jag skrev om nyligen:

Mass Crowdsourcing is the new outsourcing: WIRED on value co-creation

The articles describes four kinds of crowdsourcers: Professional freelancers and hobbyists, who now very easily can contribute their talents (like photo enthusiasts competing again professional stock photographers); Packagers, who create new material by mixing own and re-used existing content and package it for a specific (niche) audience (like amateur videographers); Tinkerers, who get involved in a company’s R&D process (open innovation as in the case of Innocentive); and finally the Masses, micro-freelancers who just participate a tiny bit of work to create something big with thousands of collaborators (like contributors to Amazon’s Mechanical Trunk).

Senaste numret av Wired har en intressant artikel om ett systerfenomen till användardriven innovation: crowdsourcing.

Wired 14.06: The Rise of Crowdsourcing

Sending jobs to India and China is so 2003. The new pool of cheap labor: everyday people using their spare cycles to create content, solve problems, even do corporate R & D.

Crowdsourcing är alltså när man nyttjar talangen hos människor som normalt sett inte hade “synts på radarn” inom ett visst yrkesutövande. Ett bra exempel är fotografering och sajten iStockphoto, där det går att köpa fotografier tagna av amatörfotografer för så lite som $1/styck. Sådana fotografier kostar ofta flera tusen kronor om de säljs av professionella fotografer. Kvaliteten håller trots detta mycket hög klass.

Återigen är det nätets förmåga att samla talang på ett ställe och dessutom erbjuda filtreringsverktyg som gör ommöbleringen möjlig. Chris “Long Tail” Anderson visar i ett diagram hur den långa svansen av talang ser ut.

Människor i talangbranscher (kreativa yrken som fotografer, designers, programmerare) bör fundera över hur de kan möta konkurrensen från crowdsourcingen. En nyckel för att lyckas ligger i det personliga varumärket. Med andra ord: om du är känd och/eller respekterad kan du tjäna mer pengar. Enbart resultat räcker inte. Du måste också kunna engagera och sticka ut från bruset.

Vi kommer antagligen få se en utveckling där det dyker upp fler marknadsplatser med olika prisnivåer beroende på var i den långa svansen man som säljare befinner sig. iStockphoto, t.ex. erbjuder foton för $1-5 stycket, men sedan är steget lång upp till de professionella prisnivåerna på kanske $100-500 eller mer per foto. Marknaden kommer att fyllas på för att täcka gapet.

Detta innebär ökad konkurrens för de som redan idag kan ta ut ett högt pris, men också markant större möjligheter för vem som helst med talang och vilja att klättra i prishierarkin och därmed kunna försörja sig på det man har talang – och passion – för.

Soldater i Irak formar emotionella band till de robotar de använder för att utföra olika uppgifter.

Soldiers bond with battlefield robotscom

U.S. soldiers in Iraq are giving nicknames and forming emotional bonds with bomb-defusing robots they have come to regard as teammates, according to the founder of the company that invented the machines.

Vidare:

IRobot Chief Executive Colin Angle said one group of soldiers even named its robot “Scooby Doo” and grieved when it was blown up after completing 35 successful missions defusing improvised explosive devices.

“Please fix Scooby Doo because he saved my life,” a soldier told repair technicians, according to Angle’s account at last week’s Future in Review technology conference.

Företaget som tillverkar robotarna, iRobot, säger sig vilja använda sig av erfarenheterna från Irakkriget när de tar fram mer konsumentvänliga robotar.

Alltså, vad i helsicke sysslar man med på SVT:

SVT backar om kritiserad “toppkandidat”

Nilssons arbetsuppgifter skulle bestå i att utvärdera “Toppkandidaterna” samt att locka fler unga tittare.
Nu blir inte detta av – men SVT kommer att betala ut lön tills kontraktet går ut i oktober.
– Vi har ett åtagande mot honom. Han kommer att få betalt utan att göra någonting.

Detta är ju totalt vansinne. Fullständig hjärnsläpp av SVT. Kan jag få tillbaka mina licenspengar, tack.

Annars finns här några saker Petter kan få jobba med under anställningstiden:

* Skriva en rapport om Ulla-Bella från Solstollarna ur genusperspektiv.
* Leta fram de försvunna banden med Trazan och Banarne.
* Dessutom råkar jag veta att den legendariske Storpotäten från barnprogrammet Vilse i Pannkakan också är försvunnen från SVTs arkiv. Det vore en lämplig uppgift för Petter att leta fram denna gamla symbol för kapitalismen ur SVTs gömmor.

Uppdaterat: Bara ett tillägg… hela debaklet visar vilken omöjlig position SVT har. Hade det varit ett fristående mediaföretag hade man kunnat anställa vem tusan man vill. Nu blir det pannkaka av alltihop. Så blir det när man försöker vara “oberoende”. Lägg ned.

Det pågår en ganska intressant debatt i foto-Sverige om digital efterbehandling av bilder och särskilt bruket av det s.k. kloningsverktyget. Alltså, möjligheten att sudda bort föremål ur en bild t.ex. en störande skylt i bakgrunden eller en servett på ett bord.

Det är ordföranden i Pressfotografernas klubb, Pawel Flato, som står bakom upprinnelsen till bråket genom att säga att det är OK att “klona bort” en servett ur en porträttbild. Som alltid med sådana här debatter finns det flera intressanta vinklar.

  • Tekniken öppnar upp en möjlighet att göra något, sänker kostnaden för att utföra en viss förändring, och vips har man förändrat spelreglerna. Detta händer så otroligt ofta och ändå verkar det som alla blir lika förvånade varje gång det sker.
  • Debatten inom pressfotografin svävar kring trovärdigheten. Pressfotografen är ett gammalt yrke och det har vuxit fram etiska regler över en lång tid. Men hur relevanta är dessa regler i en tid då vem som helst kan publicera vad som helst när som helst?
  • Artikeln från Pressfotografernas klubb förmedlar bilden av ett slutet sällskap där särskilda regler gäller. Det är ett pressfotografernas skrå vi får inblick i. Detta är så väsenskilt från bloggandet att det nästan blir svårt att jämföra. Det är två helt olika världar. Två paradigm.
  • Bloggare och journalister jämförs ofta, men då ofta enbart från vad de skriver. Bloggandet är hittills mestadels ett textmedium (jo, jag vet, mobilbloggandet kretsar kring bilder men det är en helt annan slags bloggande) men man glömmer lätt att en dagstidning både är ett textmedium och ett visuellt medium. När får vi se bloggarna lära sig mer om den visuella biten? Jag hade själv gärna gjort det. Håll ögonen öppna för den estetiska utvecklingen av berättarkonsten via bloggandet. Det handlar om mer än bara en ny template i WordPress.

I en stor genomgång i senaste numret av Kamera & Bild svarar alla de större dagstidningarna att de absolut inte accepterar kloning på bilder, däremot är t.ex. beskärning av bilder OK. Expressens Per Kagrell svarar:

“Det som kan betecknas som vanligt traditionellt mörkrumsarbete, (exempelvis beskärning, tonförändringar och färgjustering) ska givetvis göras så att fotografens intentioner med bilden kommer fram.”

De etiska reglerna har alltså vuxit fram baserat på vad som gick att göra enkelt med den dåvarande tekniken. Hade Photoshop funnits för 50 år sedan hade garanterat de etiska reglerna sett annorlunda ut. Förhållandet mellan vad tekniken möjliggör och de regler som växer fram är mycket intressant att fundera över och debatten lär fortsätta. Tills vidare kan ni vara tryggt förvissade om att ser ni en servett fotograferad i en tidning så är den helt 100% äkta och trovärdig.

Peter Fröberg Idling, författare till boken “Pol Pots leende”, intervjuas i Sydsvenskan:

Välviljan som dödar

Hur ser du egentligen på sjuttiotalsvänsterns skuld och ansvar nu?
– Jag saknar fortfarande tydlighet. Det är så ofta man försvarar kommunismen med att de ville väl. Det är obehagligt för välviljan som dödar är så mycket svårare att förhålla sig till än en hatideologi som nazismen.

Precis. Obehagligt är ordet.

Tittar på SVT1. Uppdrag Granskning. Det handlar om giriga direktörer och för höga löner. Orkar inte med skräpet. Slår över till SVT2. Där står en man och pratar om olja och hur det påverkar de länder som haft stora oljefyndigheter. Han får frågan om det kommer att bli ett oljekrig. “Ja… det pågår ju ett i Irak just nu” svarar han.

Direktörer har för höga löner och är giriga. USA är i Irak enbart för oljans skull. Nu vet du vad du ska tycka.

En helt vanlig kväll på Sveriges Television.

Uppdaterat: som Wille Faler påpekar i kommentarerna kan jag ha varit för snabb att döma ut Uppdrag Granskning. Läs hans inlägg om programmet här.

Uppdaterat 2: Även NMI såg programmet.

Utan TV-kanal som distributionsmekanism. Gratis. Å med reklam. Om någon för 10 år sedan… nä, förresten, 5 år sedan. Äh, 1 år sedan!… hade sagt att detta skulle fungera så hade folk skrattat åt personen i fråga. Åtminstone folk från TV-branschen.

ABC.com Users Watch More Than Two Million Streams

ABC execs say more than two million streams have been shown at ABC.com, where a four-show ad-supported trial timed to coincide with the upfront started May 1. More important, perhaps, users have 86 percent recall of the ads – roughly twice the amount for regular TV.

Värt att notera: Disney äger ABC.com. Steve Jobs sitter i Disneys styrelse.

Värt att fundera på: hur ser branschen ut som du själv jobbar i? Hur skulle den påverkas av något som detta, där ett helt led i distributionskedjan slitits ut ur processen? Där gamla sanningar skrivna i sten, som att TV-program sänds vid en viss tid på en viss kanal, inte längre stämmer? Att planera när TV-program ska sändas är ett yrke som snart är lika onödigt som lykttändarens. Eller hjärtkirurgens.