Det gick vilt till på 1:e Maj i Stockholm. Den senaste innevänsterrörelsen Osynliga Reclaim the Attacpartiet kastade stenar på skyltfönster (som de brukar göra) och polisen pucklade på tonåringar med batong (som de brukar göra). Någon dag senare kunde man läsa följande i Aftonbladet:

Jag tittade ju bara på!

I förrgår tillbringade jag åtta timmar i polisens förvar.
I dag sitter jag med hotet om åtal för våldsamt upplopp hängande över mig.

Alltså, en debattartikel skriven av någon som befann sig i tumultet och hamnat mellan polisen och vänstervandalerna. Ytterligare någon dag senare läser jag följande berättelse på en blogg:

Han vände mig hårdhänt om, vred upp min arm bakom min rygg och började springande fösa mig ut genom Hötorgsgången. Det gjorde jävligt ont och jag kunde bara springa med.
– Men vad hÃ¥ller du pÃ¥ med, du skrämmer slag pÃ¥ min trettonÃ¥ring! sa jag.
– DET ÄR DU SOM BORDE HA UPPFOSTRAT DINA BARN BÄTTRE, vrÃ¥lade han tillbaka.

Det slår mig att jag blir betydligt mer berörd av berättelsen i bloggen än den på debattsidan på Aftonbladet. Den senare känns p.g.a. sin placering som ett vinklat och medvetet debattinlägg. Kan jag lita på det som står där? Aftonbladets track record av debattartiklar imponerar knappast i trovärdighet.

Anna Toss’ berättelse, däremot, känns betydligt mer äkta. Helt plötsligt tror jag mer pÃ¥ bÃ¥das berättelser. Bloggen har tillfört trovärdighet som den etablerade debattarenan saknar.

De etablerade mediakanalerna, vare sig det är DN Debatt eller Aftonbladet, är stora, gigantiska byggen. Enbart en mycket liten del tar sig genom nÃ¥lsögonen pÃ¥ vägen till tryckpressen. Först ska texterna passera genom filter av tyckande och Ã¥sikter. FrÃ¥gor ska ställas: passar denna text in i debatten? Är den vinklad pÃ¥ “rätt sätt”? Vem stÃ¥r bakom?

Självklart är även blogginlägg vinklade, men det är ett mycket rakare och ärligare debattklimat. Jag kan själv helt avgöra vem jag ska lita på. Några filter på vägen mellan författare och mig finns inte. På så sätt blir trovärdigheten i det som finns både bräckligare och starkare på samma gång, tajtare kopplad till vem som skriver snarare än var det skrivs.

Det vinner samhällssamtalet otroligt mycket på. Jag väntar med spänning på den fortsatta utvecklingen när inte bara textinlägg utan även ljud och bild flyttar sig ut från mediakatedralerna till människorna utanför. Bäva månde översteprästerna på debattsidorna eller nyhetsredaktionerna. Deras tid är förbi.

4 Thoughts on “Bloggar, tidningar och trovärdighet

  1. Jag håller med om din åsikt om de stora tidningarna, men vet inte om jag tycker att bloggarna alltid är särskilt mycket bättre. De flesta läser jag med en rejäl näve salt; några få har lyckats bygga ett förtroende. Men det är en långsam process.

    //JJ

  2. Jag håller med dig här om att Annas bild är tydlig och trovärdig. Däremot så tror jag att min trovärdighet för en ny bloggare, som kanske lagt upp bloggen just för att skriva om det här, inte varit speciellt hög.

    Generellt sett så är min trovärdighet till bloggar låg istället för hög. Det finns ett antal som jag tycker har rätt hög trovärdighet, men de har funnits ett tag, det går att känna en linje i det de skriver. Alltså människan bakom har byggt upp en trovärdighet.

  3. Jag funderade en del över det här när jag jobbade med andra delen av ett Bloggplockom yttrandefrihet och respekt. Jag tror definitivt att bloggen har en funktion som komplement till mainstream media. Och på sätt och vis handlar det om personen bakom.

    När en journalist eller debattör skriver om ett ämne gör han/hon det med sin verbala förmåga och sin, eventuellt dolda, agenda. Det kan ta ner trovärdigheten, eller åtminstone göra att jag läser med en större distans, oavsett om texten publiceras i en tidning eller på en blogg.

    Det som är speciellt med bloggen är när jag får läsa en text av någon som skriver för att denna personen själv berörs av ämnet. När en lärare skriver om funderingar kring betygsättning, en expert på mänsklig kommunikation skriver om kollektivtrafikens usla IT-stöd eller en mamma skriver om sina upplevelser när barnen hamnar i häkte.

    Då ökar trovärdigheten, oavsett var det skrivs. Och var annars än i bloggen kan dessa skriva med sina egna ord?

  4. Erik Starck on 2006-5-9 at 19:01:44 said:

    Johan, Åsa: jepp, förtroende är dyrt att samla ihop och väldigt lätt att bli av med. Man ska vårda det ömt när man har fått det.

    Hakke snackade: “Det som är speciellt med bloggen är när jag fÃ¥r läsa en text av nÃ¥gon som skriver för att denna personen själv berörs av ämnet.”

    Ja, journalistiken är ju nästan per definition Ã¥terberättande. En person skriver om nÃ¥gon annans upplevelser. Resultatet blir lätt… urvattnat. Ã… självklart alltid, alltid vinklat.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Post Navigation