Bloggen TV Squad lyfter fram en intressant fråga:

A rant from David Cross, a plea for AD on demand – TV Squad

And would you pay a subscription fee to keep the show in production?

I det här fallet handlar det om TV-serien Arrested Development som hotas av nedläggning. Serien är tros detta populär inom ett visst segment av publiken. Nu ställs alltså frågan om seriens publik skulle kunna tänka sig betala på förhand för att få se fler avsnitt av serien. Alltså, bli ett slags investerare kanske t.o.m. riskkapitalister.

Det finns andra TV-serier jag gärna hade sett fler avsnitt av. Futurama är ett bra exempel. Den lades ned efter fem år trots hyfsade (men inte tillräckligt bra) tittarsiffor. Hade det funnits möjlighet för seriens fans att gå samman och finansiera fler avsnitt hade det säkerligen varit görbart att få det att gå ihop finansiellt.

Låt säga att t.ex. en halv miljon människor går samman och betalar 300 kr var till en fond. Det är 150 miljoner kronor, vilket borde räcka för att producera ett par avsnitt, säg 10 st, av serien. Sedan säljer man dessa från en hemsida. Folk som investerat får ladda hem avsnitt gratis, andra får betala. En viss procent av intäkter i vinst går tillbaka till de som investerat.

Nu har man uppnått ett par saker:

1) Man har finansierat, producerat och distribuerat (och marknadsfört) en TV-serie utan inblandning av ett större mediabolag.

2) Det finns en halv miljon människor med en insats, om än blygsam, i produktionen. Det innebär en halv miljon människor som förlorar pengar (om än allt sÃ¥ lite) pÃ¥ piratkopiering. Dessa människor kommer att fungera som “poliser” om avsnitt av serien dyker upp pÃ¥ olagliga nedladdningssajter.

3) Sannolikheten är stor att folk som trots detta laddar ned avsnitt av serien utan att betala för sig faktiskt känner nÃ¥gon som investerat i serien. Det är inte längre ett anonymt och “ondskefullt” mediabolag som drabbas utan grannen, arbetskamraten, släktingen.

4) Relationen investerare -> producent -> konsument är omvänd.

Är det månne så här framtidens mediaproduktion går till?

Om det fungerar för media, varför inte för andra produkter? Konsumentelektronik? Kläder? Möbler? Mat? Läkemedel?

Uppdaterat, taggar: fildelning, piratkopiering, upphovsrätt, affärsutveckling.

En annan tanke om liknelsen mellan rockfestivaler och konferenser och vad de kan säga om hur man gör affärer i en tid av kostnadsfri informationsduplicering.

Varje konferens värd namnet delar ut en t-shirt och klistermärken som bevisar att man varit där (samt oftast nämner vem som sponsrat konferensen). De fyller exakt samma funktion som t-shirtarna man köper efter en konsert eller en rockfestival. De visar för omvärlden att jag var där. T.om. jag är en människa som gillar Iron Maiden (om man nu skulle göra det).

Då t-shirten har ett värde som symbol för att visa att man var där blir värdet också mycket personligt. Det är en slags minne, men något mer. Att köpa en t-shirt för en konsert man inte varit på är att bära en falsk markering. Att ljuga för sin t-shirtpublik. Helt enkelt fel, så gör man inte.

T-shirtens innehÃ¥ll skiljer sig mellan konferensen och rockfestivalen. Mig veterligen är det fÃ¥ av talarna pÃ¥ moderna konferenser som skulle fÃ¥ för sig att trycka upp t-shirts med sig själva, eller ens nÃ¥gra av sina böcker, och sälja. Pop-/rockstjärnor stÃ¥r i en klass för sig vad gäller personal branding. De är personal branding – att vara rockstjärna är att vara ett varumärke. Därmed fÃ¥r ocksÃ¥ själva rockfestivalen, mötesplatsen, reducerat utrymme.

Musikbranschen är i absolut världsklass när det gäller att skapa stjärnor, alltså människor som andra människor vill bära tryck av på bröstet. Andra branscher har mycket att lära av musikbranschen vad gäller varumärkesbyggande och underhållningsvärdet i konferenser och framträdanden. Det finns varumärken så starka att de är populära som tatueringar (Harley Davidson, Nike, Coca Cola). En blek kopia av detta är alla de pennor och informationsbroschyrer man får tilldelade sig på mässor. Det är företagens försök att inpränta åtminstone en gnutta tatuering på mitt skinn. Men icke, de dyra broschyrerna försvinner i bruset. Företag måste först vinna mitt företroende genom att visa med sitt agerande och sina produkter att de uppfyller mina värderingar. Ge mig upplevelser jag vill minnas. Intryck och minnen. Sedan kommer jag gladeligen bära er t-shirt.

Läs först Per Bylunds text om den svenska välfärdsstaten och två generationer i en familj:

How the Welfare State Corrupted Sweden – Mises Institute

My late grandmother used to say something had gone wrong with the world. She was proud to never have asked for help, to have always been able to rely on herself and her husband, proud that they could throughout their lives care for their family. I’m happy that when she passed away at the respectable age of 85, she did so with that dignity still intact. She was never a burden.

Sedan Johan Norbergs i National Interest om den svenska modellen:

Sooner or later, politicians begin to identify a new, influential bloc of voters–those who live at others’ expense. A former Social Democratic minister of industry recently explained what his party meetings in northern Sweden looked like: “A quarter of the participants were on sick-leave, a quarter was on disability benefits, a quarter was unemployed.”

Till sist, detta:

Viktigast i livet för dagens ungdomar är kompisar, nöjen och kärleken. Pengar står också högt i kurs. Arbete och skola har aldrig varit så lågprioriterat.

Frågan man måste ställa sig är om detta är en hållbar utveckling. Går det att bygga ett samhälle utan produktivt arbete? (Å märk väl att produktivt arbete mycket väl, ja faktiskt bör vara, både stimulerande, kreativt och roligt. Det är inga löpande-band jobb vi behöver.) Ett samhälle där betalt arbete är något frivilligt. Fungerar det rent ekonomiskt, eller måste ett sådant samhälle förr eller senare bryta samman?

En annan fråga är den rent moraliska. Välfärdsstaten är byggd på grundidéen att svaga människor ska hjälpas och att social bakgrund inte ska spela någon roll för ens möjligheter i livet. Solidaritet och jämlikhet har varit ledord i bygget. Detta kan man bygga moraliska ramverk runt som faktiskt går att förstå även om man inte håller med.

Men vad händer när de tippar över och solidaritet mot andra blir till krav pÃ¥ andra? Jag kräver att fÃ¥ min dotters skola betald. Jag kräver att fÃ¥ min teaterbiljett subventionerad. Jag kräver att kollektivtrafiken betals av nÃ¥gon annan. Jag kräver att fÃ¥ bli försörjd om jag inte hittar ett arbete jag är nöjd med. Jag kräver att fÃ¥ kunna vara ledig och försörjd av andra ett Ã¥r när jag fÃ¥r barn. Det är ju min medborgerliga rättighet!” GÃ¥r det fortfarande att bygga samma moraliska ramverk pÃ¥ en sÃ¥dan inställning? Jag tror knappast det.

Nu tar vi det en gång till:

Viktigast i livet för dagens ungdomar är kompisar, nöjen och kärleken. Pengar står också högt i kurs. Arbete och skola har aldrig varit så lågprioriterat.

Vem är det som har uppfostrat dessa människor? Hur ser deras världsbild ut? Vad förväntar de sig av omvärlden? Vilket moraliskt fundament bygger de sina krav att slippa försörja sig själva på? Jag undrar, eftersom det är jag (och många med mig) som får betala.

Genom att lägga en tunn skiva från hippocampusen hos en råtta på tätt packade sensortransistorer kan man avläsa den elektriska aktiviteten när denna del av hjärnan gör sitt jobb. På så sätt har man byggt en mätbar minimodell av en del av hjärnan, användbar t.ex. som simulator vid framtagandet av nya läkemedel.

Nerve tissue interfaced with a computer chip

Employing the new technique, the biophysicists working under the direction of Peter Fromherz were able to visualize the influence of pharmaceutical compounds on the neural network. This makes the “brain-chip” from Martinsried a novel test system for brain and drug research.

Det är långt kvar men vi är på god väg mot en full förståelse av hur hjärnan fungerar. Detta är ett av 2000-talets, ja faktiskt hela mänsklighetens, allra största mysterium. Dess lösning ger upphov till en rad etiska och filosofiska dilemman.

Via Codemode.

Det var ett tag sedan jag var på rockfestival, men det är svårt att inte se likheterna mellan en konferens som Reboot och t.ex. Hultsfredsfestivalen. Folk åker dit för att lyssna/se på sina favoritband/talare och träffa likasinnade. T.o.m. schemaläggningen påminner om varandra. Att sitta i gräset utanför Kedelhallen och betrakta deltagarna på Rebootkonferensen är en upplevelse som påminner väldigt mycket om att sitta på campingen på Hultsfred och titta på alla punkare och syntare som glider omkring. Det är egentligen bara ljudvolymen och tillgången på öl som skiljer sig åt.

Ja, där är ju betydligt fler Mac-laptops på Reboot också, såklart.

Det finns fler paralleller. Under rockhistoriens tonÃ¥rstid, pÃ¥ 60-talet, var festivalerna viktiga kulturhändelser. Det var inte enbart musiken (eller drogerna) som lockade utan även möjligheten att fÃ¥ vara med om nÃ¥got speciellt, att fÃ¥ vara där det händer, där historia skrivs – i cirkelns mitt. SÃ¥ är det inte längre. Hultsfredsfestivalen är en folkfest, varken mer eller mindre. Istället är det konferenser som Reboot, Accelerating Change, diverse blogg-meetups eller spelmässor som GDC som stÃ¥r för den kulturella (och ibland politiska) vÃ¥grörelsen.

PÃ¥ sätt och vis är cirkeln därmed sluten. Det var mitt i hippie-rörelsen i San Francisco i svallvÃ¥gorna efter 60-talet som PC-industrin och internet föddes. Är dÃ¥ personer som Ben Hammersley och Raymond Kurzweil vÃ¥r tids Bob Dylan eller Phil Ochs? Tja, varför inte? Ã…tminstone i funktionen som berättare av förändringarna i vÃ¥r nutid. “The times they are a-changin’.”

Denna liknelse fÃ¥r oss in pÃ¥ nästa fundering. FramgÃ¥ngsrika bloggare, flera av vilka sedan framträder pÃ¥ konferenserna nämnda ovan, producerar texter (och/eller podcasts) som folk vill lyssna pÃ¥ eller läsa. Jag känner dock inte till nÃ¥got fall av piratkopiering av en bloggtext. Det närmaste exemplet är när nÃ¥gon använder en bloggs RSS-flöde för att dra besökare till sin egen sajt, alltsÃ¥ man “stjäler” uppmärksamhet snarare än själva texten. Det finns främst tvÃ¥ orsaker till detta: 1) att utge sig för att vara nÃ¥gon annan är meningslöst i bloggosfären och 2) att kopiera nÃ¥got som redan ligger öppet pÃ¥ nätet är lika meningslöst. Detta är intressant dÃ¥ det kan ge en indikation om vart distribution av andra medier är pÃ¥ väg.

Hela piratkopieringsdebatten bygger pÃ¥ antagandet att man när man laddar ner nÃ¥got sÃ¥ är det ungefär som att köpa (eller stjäla) en CD-skiva eller en DVD-film, alltsÃ¥ en fysisk vara. När filen ligger pÃ¥ din lokala hÃ¥rddisk sÃ¥ “äger” du filmen eller lÃ¥ten. Konsekvensen är att det nu kan finnas miljontals kopior av exakt samma MP3-fil utspridd pÃ¥ miljontals olika hÃ¥rddiskar världen runt. Folk har sina egna “Mp3-bibliotek” med nedladdad musik som “är deras” (eftersom de ligger pÃ¥ deras hÃ¥rddiskar). Detta kommer att vara fallet endast under en tillfällig övergÃ¥ngsperiod i internets historia. Det är en direkt konsekvens av, dels en teknisk begränsning i bandbreddsutnyttjande och dels en mental bild av hur man konsumerar media som tillhör 1900-talets fysiska ekonomi.

Vad man egentligen är intresserad av när man laddar ned nÃ¥got är möjligheten att lyssna pÃ¥ en lÃ¥t eller se en film precis när man känner för det. Hade det funnits en gigantisk databas, alltid Ã¥tkomlig, med all världens musik, film och TV-program sökbart och indexerat och nedladdningsbart i realtid sÃ¥ hade man inte behövt ladda hem nÃ¥gra MP3- eller DivX-filer. Den finns ju alltid där, ute pÃ¥ nätet. Jag behöver inte “äga” musiken sÃ¥ länge jag kan kontrollera Ã¥tkomsten till den.

Om man då gör liknelsen med bloggarna, så finns det sökmotorer, RSS-flöden för uppdateringar, indexering med taggar och en ekonomi baserad på uppmärksamhet och trovärdighet. Att skriva om en annan blogg eller kommentera hos en blogg är att betala i uppmärksamhetskrediter. Addera till detta att man som bloggande, podcastande, vloggande konsument inte bara konsumerar utan även deltar i skapandeprocessen. Att ladda ned och att ladda upp blir, med Rasmus Fleischers ord, lika sammanlänkat som att dra luft in och ut när man andas.

Framöver kommer dessa båda världar att mötas och smälta samman i allt större utsträckning. Exakt vart detta leder återstår att se. Den första, fundamentala, frågan är om det över huvud taget kommer att gå att tjäna pengar på information som finns på nätet. Jag tror det, men det är inte informationen i sig man tar betalt för. Pengar kommer att flöda i den riktning där talang, kreativitet och underhållning finns. Individer som skapar något som andra vill ha kommer att kunna leva på det. Nätet fungerar som en utmärkt kanal att nå intresserade och finna sådant man är intresserad av. Nu ska bara pusselbitarna i den nya ekonomin falla på plats över ruinerna av den gamla.

Uppdaterat: Rasmus kommenterar texten ovan:

Till skillnad frÃ¥n Framtidstanken skulle jag kanske själv inte tala om detta, upplösningen av gränsen mellan producent och konsument, som nÃ¥got som sker “framöver”.

Han har helt rätt. Att producent och konsument flyter samman händer här och nu. Jag ändrar.

“Reboot your mind”, det är parollen för konferensen Reboot, hÃ¥llen i Köpenhamn för 8:e gÃ¥ngen. TvÃ¥ mycket trevliga och intressanta dagar som jag ska försöka skriva mer om sÃ¥ fort tid finnes.

Uppdaterat: …vilket jag har nu. SÃ¥ himla mycket att det är svÃ¥rt att smälta. NÃ¥gra spridda tankar…

Carlota Perez, Techno-Economic Paradigm Shifts, står på att-läsa listan.

Michael Thomsen: “Nätet är en polylog, inte en dialog.”

MJM från OPLAN var nog konferensens höjdpunkt, med sin mycket skickligt framförda presentation om döda hästar och operatörer.

Den långa svansen dök upp på flera ställen, även om få faktiskt använde utrycket. Mest framträdande var den när ämnet var Crafter Economics om hur man får handgjorda föremål av talangfulla amatörer att bli en del av det ekonomiska nätverket av ID-taggar och affärssystem som andra varor ingår i. Etsy.com nämndes.

Uppdaterat 2: En konferens med besökare (och talare) som Tor Nörretranders, Doc Searls, Jyri Engeström och Ola Ahlvarsson för att nämna några, kan bara inte vara fel.

Representanter för annonsplatsen Pirate Bay var också där och försvarade sin verksamhet.

Andra intressanta företag eller projekt som presenterades var bl.a. Imity, Plazes, OpenStreetMap och TapeItOffTheInternet.

Taggar: reboot8.