Varför jobba när allt är gratis?

Jan Kallberg har ett bra debattinlägg i fredagens Computer Sweden. Det handlar om hur den accelererande automatiseringen kommer att utmana industrialismens syn på arbete, produktivitet och fritid. Han skriver:

Tanken att endast de som är 20–50 år gamla är produktiva bygger på tre antaganden: att vi utför ett fysiskt ansträngande arbete, att vi tappar förmågan att vara produktiva kort tid efter uppnådd medelålder och att effektiviteten i samhället är statisk.
Inget av dessa antagande stämmer.

Vidare:

Om marknaden tillåts fungera utan politiska fornlämningar från industrialismen kommer vi att få en tillväxt som gör att det inte finns några arbetslösa – arbetsuppgifterna har tagits över av nanoteknik och intelligenta system som är så effektiva att vi är försörjda av överskottet och kan gotta oss hela dagarna.

Här fastnar dock Jan Kallberg själv i en statisk bild av marknaden. Han förutsätter att om kostnaden på mat, husrum och vård går mot noll så kommer människor att sluta arbeta. Ja, varför ska man arbeta om man inte måste för att slippa svälta? Vore det inte skönt att bara luta sig tillbaka och låta maskinerna sköta det tråkiga arbetet?

Visst, men det är inte samma sak som att incitamenten för att arbeta försvinner.

En marknad är ett sätt att organisera begränsade resurser på samt att effektivisera bruket av dem. Om resurserna “mat” och “husrum” blir så billiga att de i princip blir gratis kommer andra resurser att ta dess plats. Detta har vi redan sett tydliga tecken på under hela 1900-talet. T.ex. har andelen av vår inkomst vi lägger på mat sjunkit kraftigt:

“In 1901, the Bureau of Labor Statistics reported that in major industrial expenditure item for families was food — half of spending in low-income third in more affluent ones. In 1999, food took only 15 percent of household
more than a third of that spending was for food prepared away from home”.

Istället för mat och skydd över huvudet köper vi märkeskläder, inreder våra hem med designade möbler, skönhetsopererar oss och spenderar pengarna på underhållning och upplevelser.

Detta skulle vi fortsätta göra även om maten och kläderna kunde produceras av en maskin till ingen kostnad.

Det är nämligen inte värme och skydd vi betalar för när vi köper märkesjackan utan status och uppskattning från andra. Oavsett hur mycket vi än automatiserar kommer status aldrig att bli gratis. Är det inte status så är det upplevelser, empati, skratt eller annan känslomässig stimulans vi betalar för.

Det kommer alltså att finnas incitatement att arbeta så länge det finns människor.

Dessutom är bilden av arbete som något tråkigt måste också en kvarleva från industrialismen. Många människor arbetar faktiskt för att det är kul och stimulerande:

A recent Gallup Panel poll finds that American workers most often say they like that their jobs offer them a sense of fulfillment, provide opportunities to help people, and give them autonomy in how they accomplish their tasks. More immediate concerns such as pay, benefits, and job security rank lower down the list.

Därför har också egenföretagandet exploderat i USA på senare år:

Among the fastest-growing: building finishing contractors (22.5 percent), Internet service providers (18.7 percent), nail salons (14.7 percent), electronic shopping and mail-order houses — including Internet-based consumer trade (12.7 percent), lessors of real estate (9.7 percent), formal wear and costume rental stores (8 percent) and motorcycle dealers (7.4 percent).

Unga amerikaner ser egenföretagandet som bästa sättet att kunna leva som man själv vill. Hur det ser ut i Sverige vet jag inte, men med den massiva ungdomsarbetslöshet vi lider av kan man inte annat än bli riktigt förbannad över den kreativa potential som går till spillo när en hel generation inte arbetar.

Jan Kallberg avslutar med:

Om samhället kan skapa resurser att försörja befolkningen utan att den behöver arbeta – då har vi nått längre än i dag.

Detta är ett typiskt kollektivistiskt ovan-i-från-perspektiv på arbete, där individen arbetar för samhällets skull och inte sin egen. Har man, som Jan Kallberg, den synen på arbete, då förstår jag att man kan tro att automatiseringen leder till frihet från arbete.

Om man istället tror att människor i ett rikt, utvecklat samhälle arbetar för att det är kul och stimulerande, att man tjänar pengar för att skaffa sig upplevelser och status och utveckla sig själv, ja då inser man att arbete – lustfyllt arbete – kommer aldrig att försvinna.