Det var ett par dagar sedan den gick, men den korta debatten mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt i SVT häromdagen innehöll några godbitar värda att skriva om. Aftonbladets Lena Mellin menade att Reinfeldt golvade Persson. Nicklas Lundblad skriver vidare om skillnaderna mellan de båda:

Statsministern sönderfaller i stödord

Den långt mer cyniske statsministern har länge sett politiken som en tunn fernissa på den pragmatism som garanterar makten, och stod därför oförstående inför Reinfeldts upprepade uppmaningar att diskutera statsministerns egen politik.

Det jag själv minns bäst frÃ¥n debatten var Reinfeldts frÃ¥ga “vilka vi?” när Persson skröt om hur “vi bygger 10000-tals nya bostäder”. TvÃ¥ ord som egentligen innebär en nÃ¥l rakt genom den enorma ballong som socialdemokratin vuxit till i Sverige. FrÃ¥gan är speciell dÃ¥ den visar en borgerlig partiledare som faktiskt i grunden ifrÃ¥gasätter socialdemokratin och dess mentala välfärdsmonopol.

För det är ju just detta socialdemokraterna vinner alla sina val pÃ¥. Att Sverige är socialdemokratiskt. Att “vi” – som i samhället, staten, nationen – är socialdemokraterna. Det är en bild som gjort högerspöket till socialdemokraternas bästa vän, för om Sverige är socialdemokratiskt och vi är socialdemokrater, ja dÃ¥ är ju allting annat nÃ¥got som hotar Sverige och oss. Klart man inte röstar pÃ¥ nÃ¥got sÃ¥dant.

Att Reinfeldt över huvud taget vågar ifrågasätta detta visar att det mentala grepp som socialdemokraterna haft över svenskarna börjar lossna. Socialdemokraterna är trots allt ett parti som fick endast 31,4% av rösterna förra valet (drygt 2,1 miljoner röster av 6,7 miljoner möjliga), så nog är det på tiden.

Uppdaterat: Carl Bildt har fler kommentarer om socialdemokratiska valresultat här.

På SVT Text just nu, två nyheter som ger en bild av Sverige år 2006. Den första: ett kinesiskt företag gör jättesatsning i Kalmar. Hundratals jobb skapas. i Aktuellt säger en representant för företaget att orsaken till att de valde Sverige var de låga kostnaderna här.

Alltså, ett företag från Kina gör en jättesatsning i Sverige för att det är så billigt här. Inte direkt överensstämmande med bilden av Kina (eller Sverige) man normalt får från våra medier. Påminner en om att det kinesiska investmentbolaget Hutchisons satsning i 3G-operatören 3 antagligen är den största enskilda investeringen som någonsin gjorts av utländska aktörer i Sverige.

Hur som helst, kul för Kalmar och det verkar bli ett spännande projekt.

Den andra nyheten: var femte person under 25 år räknas som fattig. På tre år har andelen unga arbetslösa fördubblats. Ska inte världens högsta skatter göra sådant omöjligt, eller hur är det nu?

Är vi på väg mot en krasch?

Nja. Jag gillar egentligen inte ordet krasch eller metaforer om uppblåsta ballonger eller ostoppbara tåg på väg mot bergväggar (trots att jag själv precis använt två stycken i texten nedan). Det skapar bilden av något som förintas och inte kan återskapas. Så är det inte.

Däremot finns det spänningar, motsättningar och tryck i ett samhälle och i en ekonomi. Dessa ökar och minskar i styrka över tiden. Ibland når de brytpunkter och kan kollapsa eller hastigt expandera. Detta är fullt normalt även om jag inte tror någon till fullo kan förstå mekanismerna bakom.

I vissa fall i historien har kollapserna eller expansionerna varit så dramatiska att de lett fram till enorma konflikter med miljontals döda. Kapitalism och demokrati har dock visat sig vara mycket flexibla system för att hantera dessa fluktuationer. Kanske finns det bättre system, jag vet inte, men just nu är dessa de bästa vi har för att hantera förändring och konflikter (den representativa statsdemokratin hade jag dock gärna sett en uppgradering av).

Under den kaotiska ytan finns det dock starkare trendrörelser – megatrender. Jag inbillar mig att globaliseringen, automatiseringen och individualiseringen är just sÃ¥dana megatrender. Den här bloggen är i grunden ett försök att se om jag har rätt och förhoppningsvis skaffa sig nya insikter om vart dessa trender tar oss.

Den tid vi lever i är full av ytliga fluktuationer och snabba förändringar. Jag tror att ett ramverk för att förstå dessa är användbart i en rad sammanhang, från affärsutveckling till politik men även i vardagslivet. Därför bloggar jag.

Jim Jubak på MSN Money ser en gigantisk ekonomisk krasch framför sig:

In a train wreck, there comes the moment when it’s no longer possible to avert disaster. Pull the brakes as hard as you can, the momentum of the train is so great that disaster is unavoidable.

I fear that China’s economy passed that point of no return in the second quarter of 2006.

Utvecklingen i Kina de kommande fem åren kommer att bli mycket spännande. Efter den massiva tillväxten och de nya rikedomarna borde landet vara spänt som ytan på en alldeles för uppblåst ballong. Frågan är egentligen inte om den kommer att spricka utan snarare hur det kommer att gå till. Det behöver inte nödvändigtvis ske med dramatik, krasch eller våld men förändringen är oundviklig.

Internet har gett politiska strömningar syre de inte tidigare haft tillgång till. I det kommunistiska landet hyllas kapitalismen och kineserna finner nya sätt att organisera sig. OS 2008 ska vara regimens möjlighet att visa upp sig för världen i all sin prakt, men det kan lika gärna bli startskottet för en djupare förändring.

Låt oss hoppas på en oblodig sådan.

Via FutureWire.

Waldemar Ingdahl skriver bra i Expressen om doping:

När människor får möjligheten att förbättra sin kropps funktioner (särskilt när man blivit äldre och skröpligare) kommer många att ta den.
Vi som inte tävlar, varför ska inte vi få bli starkare, piggare och friskare?
Därför leder frÃ¥gan om en “ren” idrott fel, vi borde i stället tänka pÃ¥ en “säker” idrott.

Precis. Vi närmar oss en intressant gräns, mellan frisk och förbättrad. Dopingen, som ju utgör en gren av medicinen där målet är just att förbättra snarare än att göra frisk, tänjer på denna gräns. Man måste ställa sig frågan: vad innebär det att vara frisk? Är det enbart fråga om frånvaro av nedbrytande sjukdom eller handlar det om att må så bra som man över huvud taget kan göra? Är det i så fall inte så att det finns ett friskhets-tak som ligger ovanför det som biologin på egen hand erbjuder?

Om dopingen kan göras utan risker, ja kanske t.o.m. sänka riskerna för en rad sjukdomar, är man då inte per definition icke-frisk om man inte dopar sig?

Byt ut “dopar sig” mot “motionerar” och frÃ¥geställningen blir tydligare (eller ännu grumligare beroende pÃ¥ hur man ser det). Att motionera har en rad positiva effekter och nÃ¥gra negativa (skaderisken är en t.ex. liksom förslitningen det kan innebära pÃ¥ kroppen). Tänk om det fanns ett medel som gav samma positiva effekter som motion, fast utan de negativa. Starkare muskler, bättre kondition osv. Vore inte ett sÃ¥dant medel välkommet? Skulle vi kalla det “doping”? Vilka skulle protestera mot ett sÃ¥dant preparat?

OS i Kina 2008 kommer antagligen att ytterligare ställa dessa frågor på sin spets.

Positiva siffror.

Det finns ungefär en miljard överviktiga människor i världen, och ungefär 800 miljoner undernärda.
Därmed har världen för första gången fler överviktiga än undernärda.

Givetvis kommer övervikten framställas som ett stort problem, och det är den säkert också, men den är ett tecken på ökad rikedom och trots allt resultatet av människors mer eller mindre frivilliga val. Hunger, däremot, det tvingas man in i. Låt oss hoppas att de 800 miljonerna blir stadigt färre.

Läs först denna hyllning till bilden av Sverige.

I Sverige har vi med hjälp av progressiva skatter byggt upp ett omfattande socialt välfärdssystem och skapat ett samhälle utan desperat fattigdom. Ett tryggt samhälle där man vågar släppa ut sina ungar att springa fritt i bostadsområdet.

Sedan detta:

Det råder rädsla och förstämning i Malmöförorten Arlöv.
Polisen jagar såväl en förslagen pedofil som ett gäng hänsynslösa våldtäktsmän.
– Jag släpper inte mina barn ur sikte, säger Marianne Jönsson, 50.

Även Johan Norbergs kommentar om Anna Larsson SvD-artikel är läsvärd.

Nyhetsbyrån Reuters visar prov på kreativitet i nyhetsrapporteringen från Libanon. Den pinsamt uppenbara photoshopningen av Beirut var bara ett exempel av flera
Jag kan förstå lockelsen för fotografen, att placera ut leksaker i ruiner ger tveklöst bättre bilder, men den objektiva sanningen åker ut med ändan före. Med tanke på hur upprörda foto-Sverige blev av en bortretuscherad servett kan man hoppas att ilskan är ännu större denna gång.
Två uppenbara frågor dyker upp: varför och hur mycket?
Fotografen vet vad som säljer, men varför väljer Reuters att köpa dessa bilder? Saknar de helt bildkritik, är de för naiva och godtrogna, eller värre, är de väl medvetna om den politiska laddningen och försöker t.o.m. påverka opinionen i en viss riktning?
Hur många bilder kan man egentligen lita på?

“Old media” framstÃ¥r allt mer som opÃ¥litlig, propaganda-aktig och allmänt förljugen. Den ack sÃ¥ värdefulla hÃ¥rdvalutan trovärdighet rinner dem ur händerna och det är helt deras eget fel.

Del av problemet är den centraliserade organisationen och ambitionen att skapa en heltäckande rapportering. Heltäckande går illa samman med fördjupande. Både Aftonbladet och DN vill skapa ett helt nyhetspaket, en mer eller mindre komplett bild av dagens nyheter. Nu märker man dock att även den största nyhetsredaktion bleknar i jämförelse med de miljoner människor som sitter utanför. Framtidens nyhetsrapportering ligger kanske i extrem nischning. Crowdsourcing av nyheter.

Helt säkert är i alla fall att personerna som skriver, journalisterna (eller bloggarna) själva, blir viktigare. Det dröjer nog inte länge innan det dyker upp “trovärdighetsmätare” av journalister pÃ¥ nätet pÃ¥ ungefär samma sätt som sajter som Pricerunner eller Prisjakt lÃ¥ter användarna rangordna Ã¥terförsäljare efter deras service.

En annan sak värd att notera är hur utvecklingen av bildigenkänningsmjukvara kan göra manipulation av bilder allt svårare. Företag som Riya håller på att utveckla sökmotorer för ansikten. Priset på lögndetektorer sjunker. Addera till detta miljontals bloggare som inspekterar det du skriver och resultatet är att det blir allt svårare att trixa med sanningen.

I DN kan man läsa ett citat från Göran Persson:

“En tidlös ideologisk strid mellan höger och vänster. Det är vad valet handlar om.”

Är det bara jag som anar en viss desperation i uttalandet. “Snälla, lÃ¥t det vara en idelogisk debatt, sÃ¥ att jag kan använda mina triumfkort solidaritet och trygghet och hota med högerspöket som jag brukar.”

Men nej, Göran, någon sådan strid syns inte till. Det närmsta en intressant ideologisk diskussion man kommer i svensk politik för tillfället är hos Piratpartiet, vilket också Waldemar Ingdahl uppmärksammat. Den ideologiska striden Göran talar om är frågan om stat och kommun ska dra in skatter på 1440 miljarder eller 1420 miljarder (siffrorna tagna ur luften, men de ligger i den storleksordningen). Statsbudgeten har blivit en gigantisk snöboll, en lavin, som inte går att hejda. Därför pågår den mest intressanta debatten vid sidan av lavinen.

Det återstår att se exakt hur ostoppbar denna lavin är, men något måste definitivt hända. Nästa mandatperiod blir alls ingen rolig, då den svenska demografin börjar kosta (ännu mer) pengar och nästa dipp i konjunkturen blir ingen angenäm uppgift att ta hand om. Minns också vad som hände förra gången socialdemokraterna suttit tre mandatperioder.

Jonas Pettersson skriver idag i Svenska Dagbladet:

Få vet vad de betalar eller vad de får

Av varje hundralapp vi betalar i statliga skatter går ungefär en femma till vården, en femma till försvaret och en femma till amorteringen på statsskulden. Utbildning får vi för sex kronor och arbetsmarknadspolitik går på nio kronor.
Det är sÃ¥ledes inte sÃ¥ mycket som gÃ¥r till det politiska mantrat vÃ¥rd, skola och omsorg. De riktigt stora beloppen, hela 40 kronor per hundralapp, gÃ¥r i stället till olika bidrag och transfereringar. Här ingÃ¥r bland annat “ekonomisk trygghet för familjer och barn” och “ekonomisk trygghet vid handikapp och sjukdom”. Av varje hundralapp gÃ¥r 17 kronor till människor som inte är arbetsföra. Lika mycket som sammanlagt gÃ¥r till vÃ¥rden, utbildningen och försvaret.

Att göra det tydligt vad skatten man betalar går till borde vara prioritet ett i en respektabel demokrati. Om jag hade varit statsminister en enda dag och bara fått göra en enda förändring så hade det varit att låta folk betala in alla sina skatter själv.

En Malmö-bo som tjänar 19’000 fÃ¥r ut drygt 14’000 i handen. Istället borde hon fÃ¥ drygt 25’000 (vilket är vad hon kostar arbetsgivaren och sÃ¥ledes hennes egentliga lön) i handen och sedan själv fÃ¥ betala in arbetsgivaravgifterna och kommunalskatten. Alla varor hon handlade borde vara 20% billigare, men hon skulle fÃ¥ betala 25% MOMS pÃ¥ varans pris. När hon tankar för 12 kr/litern betalar hon bara dryga 3,60. Resten skickar hon in till staten pÃ¥ egen hand.

Kort sagt: jag skulle ha mer än dubblerat din månadsinkomst. Inte så illa, eller hur?

Det finns en relativt stor grupp i samhället som redan gör på det här viset (förrutom med bensinen): egenföretagarna. Varje svensk borde ha en enskild firma.

Något sådant hade varit praktiskt omöjligt förr i tiden, men med teknikens hjälp skulle det fungera, om politikerna bara hade velat. Istället använder de tyvärr tekniken för att dölja skatterna ännu mer. Att deklarera med SMS är möjligen smidigt, men det svarta hålet som utgör din största utgift blir än mer osynligt.