Är vi på väg mot en upprepning av sekelskiftets bubbelekonomi? David Kirkpatrick på Fortune Magazine tror inte det:

The tech boom will last many years

With the exception of a tiny number of places like North Korea – sadly left behind from most trends in modern life – every country, region, city, state or province to some degree wants to replicate the legendary successes of Silicon Valley. Just about every government and company worldwide now realizes that technological excellence is critical for competitiveness.

Jag håller med och det är de båda megatrenderna globaliseringen och automatiseringen som är motorn i lokomotivet. Bränslet, däremot, det är internet och dess omvälvande kraft.

Det finns knappast en enda industri eller en enda region i världen som inte påverkas i grunden av kommunikationsteknologin och dess följeslagare globaliseringen. Jag vet att klyschmätaren slår i taket när man skriver det, men detta är verkligen ett skifte, en övergång från industrialismen till något annat.

Via John Thackaras blog Doors of Perception läser jag att bright green-bloggen Worldchanging ska släppa en bok:
Worldchanging: A User\'s Guide for the 21st Century

From consumer consciousness to a new vision for industry; non-toxic homes to refugee shelters; microfinance to effective philanthropy; socially responsible investing to starting a green business; citizen media to human rights; ecological economics to climate change, this is the most comprehensive, cutting-edge overview to date of what’s possible in the near future — if we decide to make it so.

Det här kan bli en riktigt bra översikt över teknologier nära sitt genombrott. Teknologier med ofantligt större förmåga att förändra världen än alla jordens politiker tillsammans.

Bright green-rörelsen beskrivs som:

Bright green environmentalism aims for a society that relies on new technology and improved design to achieve gains in ecological sustainability without reducing (indeed, increasing) the potential for economic growth.

Den är besläktad med technogaianismen och båda står i kontrast med den mer utvecklingsfientliga socialekologismen, som i Sverige representeras av bl.a. Miljöpartiet och en rad andra mer eller mindre radikala aktivistorganisationer.

World Changings bok kan bli ett utmärkt referensverk för en ny sorts miljörörelse. En som har laptoppen hängd över axeln snarare än Fjällräven-väskan. En som tror på teknisk utveckling och entreprenörskap snarare än politiska förbud och begränsningar. Låt oss hoppas boken blir lika bra som bloggen den härstammar från och att den finner en marknad även här i Sverige.

Att googla har blivit ett verb. Det uppskattas inte riktigt av Googles varumärkesadvokater, som på Googles officiella blog skriver:

While we’re pleased that so many people think of us when they think of searching the web, let’s face it, we do have a brand to protect, so we’d like to make clear that you should please only use “Google” when you’re actually referring to Google Inc. and our services.

Vad har det med termosar att göra? Jo, “termos” var också ett varumärke en gång i tiden, men det var ett varumärke för en produkt som var så bra och så vanlig att det blev synonymt med hela kategorin av produkter. “Jeep” och “mack” är andra exempel. Därmed tappar varumärket sitt unika värde, sägs det.

Jag undrar om denna uppmaning att sluta googla är bra eller dålig för företaget Google.

På tal om 3D-skrivarna, ett begrepp att lägga på minnet är rapid manufacturing:

Rapid Manufacturing Platform promotes information and discussion on main technology enabling mass customization

The term rapid manufacturing (RM) refers to the generation of production components either directly on an rapid production machine or as part of the process chain, using similar technologies as known for rapid prototyping. The idea is to produce finished manufactured parts, not prototypes.

Som exempel kan nämnas Footwear Customization 3.0:

Just think five years ahead: Then you may really get your feed scanned, and a moment later, your new shoes will be 3D-printed immediately in the store. With this, the long tail of footwear could be driven to an extreme!

En sådan utveckling skulle också kunna sänka utsläppen för transporter av föremål över hela jordklotet. Jag undrar om de som gjorde den här undersökningen tänkte på det.

Bara några reflektioner om två saker från gårdagens servering av TV-underhållning för våra licenspengar.

1. Eva Hamilton, den blivande VDn för SVT, intervjuas och säger att “SVT är den enda kanal som kan erbjuda bred underhållning i stil med Allsång på Skansen, På Spåret etc.”

Ok… men… vänta nu här. Var inte syftet med public service att erbjuda smala program som inte de marknadsanpassade kanalerna producerar!? Jag får inte ihop det. Smalt eller brett, hur ska ni ha det, Eva?

2. Vår nya kulturminister intervjuas i Aktuellt/Rapport (minns inte vilket) och intervjuaren uttrycker till sin stora glädje att de inte lyckats hitta några som helst kritiska röster om Lena Adelsohn Liljeroth. Alla verkade helnöjda och glada med valet.

Alla, förrutom de som faktiskt tyckte att Cecilia Stegö-Chilo var ett bra val och en knäpp på näsan på den bidragsberoende svenska kultureliten.

Men några sådana ingick såklart inte i urvalet av personer SVT behagade fråga om åsikter. Jag undrar varför.

Bloggen Venture Beat skriver om online-världen Second Life och dess ekonomi:

Up to $500,000 in transactions take place daily at Second Life, and the economy is growing by 10 to 15 percent a month.

Nyligen startade det första företaget, Crayon, i “spelet” och den amerikanska kongressen försöker klura ut hur man ska beskatta inkomster som härstammar från denna virtuella värld.

Gör om dessa fenomen till en trend och dra ut den 5-6 år framåt och vi har fått ett helt nytt sätt att “surfa” på nätet eller för den delen kommunicera med andra människor, i en 3-dimensionell värld skapad som kopia av vår egen.

Till att börja med bör påpekas att jag här använder ordet “fri” i betydelsen “fri från copyright”, inte som i uttrycket “fri television”.

Simon Winter på bloggen Infontology har hittat en uppmaning från Jimmy Wales, grundaren av Wikipedia att föreslå vilka verk folk tycker att man ska köpa fria om man hade en stor summa pengar. Med fria menar James: released under a free license, alltså får man antaga att de släpps under någon slags public domain-licens. Jimmy Wales antyder att han har $100miljoner till förfogande för ett sådant frihetsköp. Vad ska han köpa fritt för pengarna?

Frågan bygger på föreställningen att antingen så måste något vara fritt (“ägs av alla, kontrolleras av ingen”) eller så måste det vara ofritt (“ägs och kontrolleras av en juridisk person”). Detta är en fråga ställd i den gamla copyrightvärlden där antingen så tillhör du ett stall (skivbolag, filmbolag, bokförlag o.s.v.) med tillhörande advokatkår eller så är du en glad amatör utan möjlighet att tjäna pengar på det du skapar.

Fritt eller ofritt. Proffs eller amatör. Finkultur eller fulkultur med inget däremellan.

Jag hoppas på en utveckling där detta binära val kan få ett betydligt bredare spektra av möjligheter. Vi har redan sett hur framkomsten av fenomenet crowdsourcing börjar ifrågasätta den invanda bilden av proffset och amatören. Gråzonen håller redan på att målas upp av företag som iStockphoto eller Sellaband.

Men det behövs mer än så. Det är inte rimligt att jag ska behöva betala miljonbelopp för att använda Star Wars Theme Song i min hemmavideo som max tio personer kommer att titta på. Jag borde inte ens behöva skicka ett brev till LucasArts (eller vem det nu är som äger den sången) och be om lov att få använda den (de hade antagligen svarat nej).

Ett system, en marknadsplats, för de byggklossar som utgör vår gemensamma kultur skulle kunna möjliggöra både mashups för YouTube eller hemgjorda videos för bokhyllan. Kanske kan jag enkelt betala en femtiolapp till LucasArts för att få bruka sången (med vissa begränsningar)? Kanske kan jag även själv publicera material för andra att köpa?

Hur en sådan modell eller marknadsplats skulle se ut, exakt vilka regler som skulle gälla eller vem som skulle kontrollera den samt framför allt: hur man skulle övertala de stora etablerade mediaföretagen att gå med det vet jag inte, men själva infrastrukturen skulle definitivt gå att bygga för långt mindre än $100miljoner.

Eftersom jag dessutom tror det är en investering som skulle kunna betala tillbaka sig skulle jag inte bli förvånad om det byggs något liknande någonstans just nu. Annars vore Jimmy Wales erfarenheter av användargenererat innehåll en utmärkt bas att stå på. Låt oss hoppas någon tipsar honom om just detta.

Andra källor till kapital skulle kunna vara de tre miljarder kronor som utgör SVT’s årliga budget, eller varför inte de två miljarderna de kostar att bygga det svenska digitala tv-nätet. Jag är absolut inte någon förespråkare för TV-licenser eller public service, men om de nu ändå ska dra in pengarna kan de lika gärna användas till något som verkligen skulle kunna göra nytta och vara en publik tjänst i kulturens tecken. Efter Cecilia Stegö-Chilos fall är detta dock knappast någon realistisk tanke. Det är en alldeles för marknadsliberal (huh!) idé.

Vi får sätta vårt hopp till Jimmy Wales och de $100miljonerna istället.

På tal om föregående inlägg om automatiserade laxbutiker och RFID-taggar, några tankar om förtroendekapital och teknik…

Pengar (lagringsplats för värde) är en fantastisk uppfinning som minskar beroendet på förtroende mellan människor. Två människor som aldrig träffats förr och sålunda inte vet om de kan lita på varandra kan fortfarande utbyta varor eller tjänster. Jag kan sälja en tjänst eller en vara till någon för pengar utan att behöva oroa mig för att jag vid ett senare tillfälle ska få tillbaka motsvarande värde i andra tjänster eller varor.

Det är lätt att glömma bort att under större delen av mänsklighetens historia har inte pengar funnits utan allt utbyte av värde i ett samhälle har skett baserat på förtroende mellan individer. Detta fungerar så länge antalet individer som byter tjänster och varor med varandra är relativt få (forskare inom området socialt kapital menar att vi kan hålla reda på cirka 200 individer, sedan slår vår förtroendeminnesbank i taket), men så fort ekonomin växer blir det ohållbart.

Även säker identifiering av människor är viktig liksom det juridiska system som säkerställer äganderätten. Dessa tre tekniker och idéer är grundpelare i en fungerande marknadsekonomi.

För större delen av världens befolkning saknas dessa grundpelare.

Det går inte att skriva avtal (t.ex. ett avtal om vem som äger ett stycke odlad jord) eller låna ut pengar till folk som inte kan garantera sin egen identitet. Avsaknaden av säker identifiering är därför ett enormt problem i mindre utvecklade länder. Utan avtal eller fungerande kreditmarknad kan en ekonomi aldrig ta fart och därför fastnar många länder i fattigdom. Ekonomen Hernando de Soto skriver utförligt om detta i boken The Mystery of Capital:

The Mystery of Capital: Why Capitalism Triumphs in the West and Fails Everywhere Else

Billig teknik som möjliggör t.ex. DNA-identifikation skulle kunna innebära en jättemöjlighet för fattiga länder att bygga upp en
marknadsekonomi, även om den vore informell. Tyvärr motarbetas som bekant just sådan teknologi av många här i de rikare länderna, men man måste komma ihåg att skilja på tekniken och hur den används.

Ifrågasätt gärna myndigheter och stora företags bruk av tekniken, men kom ihåg att den också kan ha ett enormt värde för många människor. Inte bara genom möjligheten att köpa en laxmacka klockan fyra på natten utan som vapen mot den globala fattigdomen.

T.ex. används abonnemang för mobiltelefoner som betalningsmedel (pengar) i Kenya. En mobiltelefon som också kunde användas som identifikationshjälpmedel skulle innebära en revolution.

Om bara inte Big Brother-motståndarna i den rika delen av världen sätter stopp för utvecklingen.