Hos Henrik Torstensson kan man läsa ett helt underbart citat från Karin hedman, chef för websektionen på regeringskansliet. Det handlar om att regeringens hemsida inte klarade av trycket från de många besökarna när den nya regeringen presenterades:

– Man fÃ¥r avvakta nÃ¥gra minuter och göra ett nytt försök. Det är ju pÃ¥ grund av hög belastning som det blir sÃ¥ här. Sajten ligger ju uppe, det är inget som är fel pÃ¥ den.

Hm. Inget fel på sajten när man inte kommer åt den. Jo, den finns ju kvar någonstans där bakom alla anropen till servern för att hämta hem den. Jag tror ändå att man som besökare (minst sagt) upplever att det inte fungerar när inget händer.

Precis som Henrik Torstensson påpekar går det hela att jämföra med ett sammanbrott av TV- eller radio-sändarna fast i ett läge då studion står kvar och fungerar. Ingen skulle påstå att detta betyder att TV-sändningarna som helhet fungerade.

Denna skillnad i synsätt kan bero pÃ¥ internets arkitektur jämfört med de tidigare media-formerna. Det är skillnaden mellan en vertikal struktur och en horistonal. I TV-fallet är det tämligen självklart vems ansvar det är om tekniken inte fungerar. Om däremot en hemsida inte laddas som den ska finns det ett antal möjliga felkällor och ett antal separerade ansvarsytor som sÃ¥ att säga ligger i horisontella lager ovanpÃ¥ varandra. Det är enkelt att skylla pÃ¥ andra. “Min lilla bit fungerar ju.”

Jag vet inte om man ska se detta som ett problem, internets arkitektur är ju en av framgångsfaktorerna och det som tillåter en snabb utveckling, men det är åtminstone en konsekvens av ett teknikskifte. I takt med att allt fler media blir internetifierade så ökar också beroendenätverket sin spännvidd. Alla är mer eller mindre beroende av varandra.

I just fallet med en överbelastad server är det däremot ganska självklart vems felet är. Det går faktiskt att lösa. Att regeringen fortfarande (de klarade inte trycket under tsunami-episoden heller) inte åtgärdat denna brist är ett underbetyg och inget annat.

Uppdaterat: man undrar ocksÃ¥ hur typisk Karin Hedmans inställning är för folk som arbetar pÃ¥ vÃ¥ra myndigheter och i det offentliga. “Min lilla hörna fungerar sÃ¥ dÃ¥ struntar jag i om hela systemet inte stÃ¥r pall.” Kanske är det inte ett arkitekturproblem utan ett organisatoriskt. I grund och botten individens ansvar för sitt jobb och sin uppgift. I sÃ¥ fall är det sÃ¥klart betydligt värre och svÃ¥rare att Ã¥tgärda än simpel teknik.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Post Navigation