Bisonblog tipsar om ett nyhetsinslag på TV4 Hallands lokalnyheter. Det handlar om en butik som helt utan personal säljer matvaror. Hela butiken är istället nästan som en stor godisautomat som man genom att dra sitt betalkort i dörren kan komma in i. Med hjälp av RFID-taggar på varorna blir betalningen enkel och kan hanteras helt av kunden själv.

Tack vare att man inte behöver personal kan man ha öppet dygnet runt. Exakt hur man förhindrar någon från att med ett stulet betalkort plundra hela butiken framgår inte i inslaget, men en övervakningskamera skymtar förbi. Eftersom butiken enbart består av matvaror (all betalning sker med betalkort, inga kontanter används) kanske man räknar med att tjuvar inte är så intresserade.

I inslaget intervjuas också en representant för Handelsanställdas Fackförbund. Han får frågan om han är orolig för utvecklingen och om han tror alla jobb inom handeln kommer att försvinna, men det verkar han inte vara. Förmodigen har han rätt i detta, mänsklig personal kommer att behövas (och förmodligen anses vara en konkurrensfördel) i en viss sorts affärer, men landets alla små kvartersbutiker bör nog fundera över sin framtid. Faktum är att jag nog skulle bli lite svettig även om jag drev en ICA Stormarknad, för det där har potential att förändra folks beteendemönster rejält när det gäller inköp av matvaror.

Det är lite intressant att en teknik och en utveckling som i grunden kan revolutionera en hel industri föräras ett kort inslag i lokalnyheterna i Halland, medans t.ex. ett avtal mellan facket och arbetsgivarna om löner blir en stor nyhet. Jag kan förstå att det senare har en mer direkt inverkan på många människors liv, men det är slående hur blinda medierna är för stora förändringar på lite längre sikt än den närmsta veckan.

Läs mer om laxomaterna på Laxbutikens hemsida.

Se även posten: RFID och DNA-identifiering bot mot fattigdom?

Hos Henrik Torstensson kan man läsa ett helt underbart citat från Karin hedman, chef för websektionen på regeringskansliet. Det handlar om att regeringens hemsida inte klarade av trycket från de många besökarna när den nya regeringen presenterades:

– Man fÃ¥r avvakta nÃ¥gra minuter och göra ett nytt försök. Det är ju pÃ¥ grund av hög belastning som det blir sÃ¥ här. Sajten ligger ju uppe, det är inget som är fel pÃ¥ den.

Hm. Inget fel på sajten när man inte kommer åt den. Jo, den finns ju kvar någonstans där bakom alla anropen till servern för att hämta hem den. Jag tror ändå att man som besökare (minst sagt) upplever att det inte fungerar när inget händer.

Precis som Henrik Torstensson påpekar går det hela att jämföra med ett sammanbrott av TV- eller radio-sändarna fast i ett läge då studion står kvar och fungerar. Ingen skulle påstå att detta betyder att TV-sändningarna som helhet fungerade.

Denna skillnad i synsätt kan bero pÃ¥ internets arkitektur jämfört med de tidigare media-formerna. Det är skillnaden mellan en vertikal struktur och en horistonal. I TV-fallet är det tämligen självklart vems ansvar det är om tekniken inte fungerar. Om däremot en hemsida inte laddas som den ska finns det ett antal möjliga felkällor och ett antal separerade ansvarsytor som sÃ¥ att säga ligger i horisontella lager ovanpÃ¥ varandra. Det är enkelt att skylla pÃ¥ andra. “Min lilla bit fungerar ju.”

Jag vet inte om man ska se detta som ett problem, internets arkitektur är ju en av framgångsfaktorerna och det som tillåter en snabb utveckling, men det är åtminstone en konsekvens av ett teknikskifte. I takt med att allt fler media blir internetifierade så ökar också beroendenätverket sin spännvidd. Alla är mer eller mindre beroende av varandra.

I just fallet med en överbelastad server är det däremot ganska självklart vems felet är. Det går faktiskt att lösa. Att regeringen fortfarande (de klarade inte trycket under tsunami-episoden heller) inte åtgärdat denna brist är ett underbetyg och inget annat.

Uppdaterat: man undrar ocksÃ¥ hur typisk Karin Hedmans inställning är för folk som arbetar pÃ¥ vÃ¥ra myndigheter och i det offentliga. “Min lilla hörna fungerar sÃ¥ dÃ¥ struntar jag i om hela systemet inte stÃ¥r pall.” Kanske är det inte ett arkitekturproblem utan ett organisatoriskt. I grund och botten individens ansvar för sitt jobb och sin uppgift. I sÃ¥ fall är det sÃ¥klart betydligt värre och svÃ¥rare att Ã¥tgärda än simpel teknik.

Tänk dig en apparat som står på ditt skrivbord, inte helt olik en bläckstråleskrivare, men istället för att skriva ut foton på barnbarnen skriver den ut föremål. 3-dimensionella föremål.

Al Fin kommenterar en artikel i Technology Review i ämnet:

This technology is even more intriguing than similar silicon micro-scale fabrication methods, due to the use of several different materials together in the same micro-machine. This is a technology to be watched–because this type of process almost inevitably is shrunk in size over time, like silicon lithography for micro-electronics.

Än så länge primitiva, enkla, dyra och klumpiga. Ungefär som skrivarna var för sisådär 20 år sedan. Potentialen i dessa maskiner är dock mångfalt större.

Sverige har världens högsta skattetryck. Rent ekonomiskt har våra politiker större makt över oss svenskar än i något annat (demokratiskt) land. Det är alltså inte så konstigt att vi ställer höga krav på våra politiker. Systemet bygger på tron att politikern kan fatta beslut som är kloka och gynnar så många som möjligt så mycket som möjligt.

Alla ska, som bekant, med.

Tanken är alltså att tack vare att alla tvingas betala och politikern sedan omfördela så blir slutresultatet för samhället i stort bättre.

Samma tanke ligger egentligen bakom TV-licensen. Detta system bygger, likt de höga skatterna, pÃ¥ att journalister vars lön kommer frÃ¥n en statligt garanterad licens anses producera bättre program och bättre nyheter än andra journalister. Lite finare. Lite mer oberoende. Ja… bättre. Tanken är alltsÃ¥ att tack vare att alla tvingas betala sÃ¥ blir det bättre TV och radio.

Detta är den ena sidan av politiken. Den där som, lite elakt, kan sägas är på låtsas. Det är så svenskarna vill att det ska fungera.

I verkligheten, däremot, där svartjobbas det. Där har vi köer till vården och hemlösa. Där smugglas det sprit och bränns hemma för skatterna på Systembolaget är för höga. TV-licensen smiter många från och de som inte gör det hamnar hos kronofogden (TV-licensen tillhör en av de vanligaste orsakerna till att folk får besök från kronofogden).

I verkligheten är inte politikerna mer kloka och visa än andra människor, däremot är det de med bäst mediastrategi som klarar sig och får vara med och bestämma över det där skattetrycket som ju är världens högsta. Att ha en god mediastrategi är t.ex. att stå på god fot med den fria televisionens journalister. Eller att kunna kasta skit på motståndaren när man själv blir nedsmutsad.

F̦r politik handlar inte om att fatta beslut som gynnar s̴ m̴nga som m̦jligt s̴ mycket som m̦jligt. Politik handlar om att vinna val Рen helt annan sak.

Det finns kort sagt, ett enormt gap mellan idealbilden av politiker och verklighetens. Kanske har de senaste årens skandaler inom politiken i kombination med den nya teknikens medier synliggjort detta gap på ett nytt sätt. Kanske har det blivit så uppenbart när kommentarerna om den nya regeringen så gott som uteslutande handlar om vilken slags mediastrategi de har snarare än dess politik.

Man förutsätter liksom att politikerna är som alla andra och har fuskat på något sätt (i vårt genomreglerade samhälle något som är nära nog omöjligt). Det är inte ens en fråga om vad de har gjort utan hur de hanterar det. Hur de kommer undan. Eller inte kommer undan.

Något är osunt med politiken men den kan inte friskförklaras genom att förändra politikerna. Det är själva systemet som är osunt. Skandalerna är endast symptom.

Ã…tta dagar, sedan vips – borta. Expressen skriver redan om Reinfeldts förtroendekris. Det svänger snabbt i den politiska demokratin.

Tacka vet jag den mer långsiktiga kapitalismen. Där gäller det att tänka längre än näsan räcker. Där är det de med långsiktighet och visioner som gynnas. Det demokratiska spelet är ett enfrågespel där pjäserna ändrar sig för varje dag som går. Två dagar är skillnaden mellan starkt förtroende och bottenlös kris. Hur kan man över huvud taget fatta beslut i en sådan värld?

Tacka vet jag kvartalskapitalismen. Där tittar man så långt borta som tre hela månader. Långsiktigt. Eftertänksamt. Stabilt.

Inte som i det flyktiga och instabila politiska spelet. Ett dominospel med människor som spelpjäser. Usch.

Andra bloggar om: , , , ,

Drevet går brukar det heta när löpsedlarna sprutar ut rubriker stora som elvavåningshus och hela media-Sverige fokuserar blicken på en eller ett par stackare som lyckats hamna i nålsögat.

Men vad är egentligen det där drevet? Vad består det av?

Är det:
1. Rubrikernas storlek på löpsedlarna?
2. Antalet artiklar och nyhetsinslag som produceras i ämnet?
3. Antalet arga mail och telefonsamtal som strömmar in till redaktionerna från läsarna?

Eller är det:
4. Den fysiska skocken av journalister och fotografer som förföljer en människa och hennes närmaste dagarna i ända?

Jag tror faktiskt det är till största del nummer 4. De tre andra är blott bränsle till brasan. Det är åtminstone nummer 4 som upplevs mest direkt av den som utsätts för det, vilket både Maria Borelius och Layla Freivalds kan intyga.

Alltså: står det 20 journalister utanför gatan på morgonen och trycker upp en mikrofon i näsan på dig, varje dag, då befinner du dig i ett mediadrev, oavsett hur många artiklar, arga mail eller rubriker som skrivs. För dig som utsätts för det är det de 20 journalisterna som är drevet. Ett mediadrev består utav människor, inte av ord.

Eftersom fenomenet mediadrev har en så ofantlig makt i samhället kan det vara värt att fundera över konsekvenserna av detta. Det är t.ex. bara de som har råd att anställa en journalist-skock som kan bosätta sig utanför någons villa eller portuppgång som kan starta ett mediadrev.

Går det att arrangera ett bloggdrev? Nja, även om s.k. smart mobs haft viss framgång i politiskt turbulenta tider så måste ett drev ha en viss livslängd, gärna ett par dagar, helst en vecka. Hur många bloggare skulle kunna ta ledigt från sina jobb eller studier för att belägra Fredrik Reinfeldts gräsmatta en vecka? Antagligen inte så många.

Vad innebär detta? Bl.a. att det ytterst inte är väljarna som bestämmer vem som ska sitta i regeringen. Det är en liten handfull människor på ett par nyhetsredaktioner i Stockholm. De är som fångvaktarna som kontrollerar de ilskna, skällande hundarna. När som helst kan de släppa loss dem.

Socialdemokraterna blev med tiden skickliga på att hantera de attackerande hundarna, oftast genom att dra upp ett distraherande köttben ur bakfickan. Den nya regeringen har en del att lära här.

Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel att det är på det här sättet, men någonstans kan man önska att någon även granskade fångvaktarna och dess hundar. Ny teknik och ökad transparens kan leda oss i den riktningen. Även fångvaktaren bör bevakas.

Ofta för man höra kritik mot politiska broilers eller att politikerna borde arbeta mer i verkligheten innan de ger sig in i politiken. Kan Borelius misslyckande tolkas som något annat än ett tecken på att detta inte går?
Ska man bli politiker på den nivån i dagens Sverige, så måste man ha levt hela sitt liv med målet att bli minister.
Borelius avgång är inget annat än en tydlig signal till alla som arbetar i näringslivet och vill engagera sig politiskt: låt bli.
Detta kan inte vara nyttigt för Sverige.
Det är inte bara bland de etablerade partierna varningslampan lyser. Låt oss t.ex. leka med tanken att Rickard Falkvinges Piratpartiet kom in i riksdagen. Hur många av dess medlemmar på valbar plats skulle klara en granskning liknande den Maria Borelius utsatts för? Hur många vill bli granskade på det viset?
Självklart ska politiska makthavare granskas, särskilt de som ideologiskt står för en utökning av statens makt, men man måste också fråga sig om det är ett sunt system där enbart en liten klick människor finns tillgängliga för maktens högsta poster.

Undrar för övrigt om det är nÃ¥got knas med Aftonbladets röstningar. Jag klickade “nej”-alternativet:

Photobucket - Video and Image Hosting

Uppdaterat: som Håkan Jacobsson påpekar (via Gudmundson) var det en bloggare som gjorde mycket av grävandet som fällde Borelius.
Kul kommentar pÃ¥ HÃ¥kans blogg ocksÃ¥, om att ersättaren till Borelius borde bli… Johan Norberg. Jojo. Detta faller pÃ¥ sin egen orimlighet. Man kan inte ha en regering med tvÃ¥ hästsvansar.

Uppdaterat 2: Ojdå. Norberg har tydligen klippt bort svansen. Frihandelsministerposten är ledig.

Uppdaterat 3: Lena Mellins kommentar om att Borelius tydligen “inte är helt dum i huvudet” visar med all önskvärd tydlighet vad mediadrevet egentligen handlade om: hon mobbades bort frÃ¥n posten eftersom hon var för rik, snygg och smart. Vilket härligt land vi lever i.

De fyra ministrar som varit i hetluften under veckan är två framgångsrika kvinnor (båda f.d. journalister) och två homo/bisexuella män (Carlgren och Billström). Vet inte om man kan dra några slutsatser från det, Gudrun Schyman har i alla gjort det.

Uppdaterat 4: Även Expressens Leo Lagercrantz är inne pÃ¥ samma linje som Lena Mellin: “Borelius mÃ¥ste ha deg i skallen”.

Helgen har inte hunnit längre än till lördag eftermiddag och jag har betat av V for Vendetta, Team America: World Police och Martin Borgs 1200 Miljarder. Tre politiska filmer gjord på tre väldigt olika vis.
Tänker inte ge mig på någon recension (fast alla tre filmerna är mycket bra) men kan bara konstatera att dessa tre filmer ger en betydligt mer intressant bild av det nuvarande politiska läget än vad enfråge-media (dagstidningar, TV, radio) någonsin klarar av. Synd att när svenska kultursektorn (vad det nu är) ger sig in i den politiska debatten så handlar det enbart om att tigga bidragspengar:

Vi förutsätter att kulturministern ser till att ett heltäckande trygghetssystem för konstnärskollektivet snarast kommer till stånd, skriver 51 kända kulturarbetare.

Dagens Linda Skugge-krönika bör nämnas i sammanhanget:

Hela systemet där kulturmänniskor utnämner varann och ger varann priser och stipendier och lägenheter och sommarvistelsehus stinker. Det är dags att röja upp där.

Staffan Heimersson påpekar något viktigt i Aftonbladet. Det handlar om militärkupper i Thailand, protester i Budapest och revolt i Mexico City:

Men – trots vapen och vrede, hat och hets, trots att miljoner människor satte sig i rörelse – i ingen av de djupa politiska kriserna skördades ett enda dödsoffer.
Mirakel? Tur?
Nej. Det ligger bättre till än så och illustrerar vilken generellt sett god tid vi lever i.

Demokratins vita fläckar på kartan blir allt mindre. I vissa länder, t.ex. Ryssland, verkar den blekna, men globalt är trenden tydlig: vi går mot en allt mer demokratisk värld.

Då är det dags att ställa frågan: är de suveräna nationalstaterna slutsteget i den demokratiska resan, eller finns det något annat bakom hörnet? Innebär den ökade demokratiseringen också en harmonisering av lagar och regler mellan länder? Suddas nationalstaten ut av globaliseringen?