Via Dick Erixon hittar jag till en artikel om en rapport från World Bank, som beskriver hur tillväxten i tredje världen driver undan fattigdom:

A world of more haves, fewer have-nots

Following the lead of China and India, developing nations will continue to grow much faster than the more-advanced regions of Europe and North America. (That’s already happening; economic growth in the developing world this year is running around 7 percent, compared with 3.1 percent in the United States, Europe and Japan.)

The world’s wealth gap will still exist in 2030, but by then the size and dynamism of the developing nations will make them the engines of global growth, the report predicts.

In other words, global economics will finally reflect global demographics. The regions of the world with the largest and fastest-growing populations will also be the most productive.

Hos Johan Norberg hittar man till en annan rapport som beskriver hur de våldsamma konflikterna i världen fortsätter att sjunka i antal.

– Between 2002-2005, the number of armed conflicts in the world was reduced by 15 percent, from 66 to 56.

– Between 2002-2005, the number of battle-deaths was reduced by almost 40 percent (see graph below).

– In 1989 there were 10 ongoing genocides worldwide, in 2005 there was one (Darfur).

– The number of displaced persons declined by 6 percent between 2003-2005.

Självklart finns det många problem kvar att lösa i världen men trenden går mot en fredligare värld där fattigdomen är på väg att utrotas.

Jag minns under min uppväxt hur framtiden kändes dystopisk och mörk. Om det inte var kärnvapenkrig som skulle utrota mänskligheten så var det överbefolkning eller svältkatastrofer. Framtiden var mörk och skrämmande. Idag syns ljuset. Det är värt att fira inför det nya året.

Uppdaterat: Sydsvenskans huvudledare är idag inne på samma linje. Tänk att detta inte framhävs oftare i media. Uppenbarligen är inte goda nyheter särskilt säljande.

Den har kallats världens farligaste idé, transhumanismen. Hur ser då den rörelse ut som driver denna idé? Michael Anissimov har gjort en översikt över olika subgrupper inom transhumanismen:
Accelerating Future � Transhumanist Sects

Han delar upp transhumanismen i:

1) Salon transhumanism
2) Immortalists
3) The World Transhumanist Association
4) Extropians
5) Singularitarianism
6) Democratic transhumanists
7) Academic transhumanism
8) Transhumanist arts and culture
9) Non-transhumanist transhumanists

Vad passar väl bättre så här en lördagkväll mot slutet av året än att göra ett personlighetstest som visar vilken superhjälte-karaktär man är mest lik. Jag är tydligen väldigt lik Iron Man. Inventor. Businessman. Genius. Kanske något att skriva på visitkortet? Gör testet själv här.

Your results:
You are Iron Man

Iron Man
65%
Green Lantern
65%
Spider-Man
65%
Robin
55%
Hulk
55%
Superman
55%
Supergirl
51%
Catwoman
40%
Batman
40%
Wonder Woman
36%
The Flash
25%
Inventor. Businessman. Genius.


Click here to take the “Which Superhero am I?” quiz…

Uppdaterat: För övrigt heter mannen bakom masken Tony Stark. Känns ju bra att man delar efternamn med sin själsfrände. Ska tydligen bli film också.

Robotdalen är namnet på ett samarbete mellan näringsliv, akademi och skattefinansierade aktörer i Mellansverige. Kikar som hastigast in på deras hemsida för att försöka smittas av lite framåtriktad entusiasm om den nya värld robottekniken kommer att bjuda på. Den kommer dock ganska snart av sig. Man
skriver under Vision & MÃ¥l:

Fram till 2013 skapar vi:

* 30 nya produkter
* 30 nya företag
* 1000 nya jobb

1000 nya jobb.

30 företag.

Kom igen…

Är det svensk blygsamhet eller bara krass realism som gör att man inte siktar högre? Med namnet “Robotdalen” är förebilden – Sillicon Valley – solklar. Förvisso tror jag starkt pÃ¥ regioner som kan profilera sig men bara för att man kallar sig en dal skapas inga företag och man blir inte en världsledande region med 1000 nya jobb pÃ¥ 7 Ã¥r. Bättre kan ni!

En artikel i Aftonbladet om shopping: Shopping är vår nya hobby.

Varannan kvinna har shopping som hobby.

Det skrivs någon liknande artikel nästan en gång i veckan i kvällspressen, men jag nämner den som exempel på hur megatrenden individualiseringen kan visa sig i praktiken.

Uppdaterat: se även SvD, Njutbar kunskap ger status

Bakom eleganta ekdörrar ger sig människor hämningslöst hän – Ã¥t viner, cigarrer, ostar och choklad. Fast i denna nya trend ska man inte bara njuta, man ska veta exakt vad man njuter av.

Det är ju den tiden på året då det är dags att summera de 365 dagarna som passerat. Svårt att sätta fingret på exakt vad som karaktäriserar året 2006, men en sak bör uppmärksammas extra mycket av flera skäl, nämligen att den rika delen av världen på allvar sträcker ut en hjälpande hand mot de med minst tillgångar och det görs på ett sätt och en skala som inte skådats förr.

Det är inte vilka händer som helst som sträcks ut. Världens rikaste man, Bill Gates, har länge varit en aktiv bidragsgivare till olika former av välgörenhet och fick i år följe av världens näst rikaste man, Warren Buffett. Nyligen tillkännagav en annan multimiljardär, Hank Greenberg, att han avser skänka 136 miljarder till välgörenhet. Även Virgin-grundaren Richard Branson drar sitt strå till stacken genom att skänka 22 miljarder till klimatforskningen.

Svenska företag verkar ha fattat galoppen:

När företagen väljer julklappar till sina anställda är det upplevelser och donationer till bättre behövande som gäller.

Däremot lyser svenska mångmiljonärer och -miljardärer med sin frånvaro i skänkar-listan. Var är Ingvar Kamprads och Stefan Perssons miljarddonationer? Det är egentligen bara Sigma-grundaren Dan Olofssons Star Schools-projekt som sticker ut. Kan det vara så att det inte ingår i den svenska traditionen för framgång, att skänka tillbaka till samhället? Är det månne våra höga skatter som sänker lusten att ge? Eller är de svenska mångmiljardärerna bara ovanligt snåla? Jag undrar, men kan inte låta bli att tänka att bilden av svenska direktörer som en girig överklass skapats av dem själva och deras ovilja att ge till samhället.

När man talar om välgörenhet under år 2006 måste man självklart också nämna Nobels Fredspristagaren Muhammed Yunus, som med sina mikrolån till entreprenörer i fattiga länder hjälpt tusentals ur fattigdom. På t.ex. Kiva.org kan du själv låna ut (notera: det är ett lån, inget bidrag) pengar till någon som behöver dem för att vidareutveckla sin verksamhet i t.ex. Ukraina eller Nigeria.

Miljardärer som skänker bort hela sin förmögenhet och mikrolån för att finansiera entreprenörer i fattiga länder. Det intressanta med dessa två företeelser är att det är kapitalismen som trampar in på ett område som socialismen haft i princip monopol på de senaste decennierna. Som Muhammed Yunus uttrycker det:

Välgörenhet har en gräns. Affärsverksamhet är utan gränser.

Vi har fått lära oss sedan barnsben, att kapitalister och företagsledare representerar den onda, giriga sidan av spelplanen, medans det är statens och politikernas roll att likt Kart-Bertil Jonsson hjälpa de fattiga och jämna ut orättvisa skillnader i samhället med andra människors pengar. Med Gates och hans kollegors miljarddonationer och med Yunus framgångar i att bekämpa fattigdomen har detta gamla axiom börjat krackelera. Konsekvenserna av detta kan bli stora. 2007 kanske bjuder på fler exempel. Vem vet, kanske t.o.m. de svenska miljardärerna börjar vakna. Det ser åtminstone jag fram emot.

Uppdaterat: som sagt.

Kul att se ett Malmö-företag uppmärksammas på CNN Money:

Polar Rose, a tech firm based in Sweden, Tuesday unveiled a new image search tool that it plans officially to launch early next year. The company said that its image search technology is different from others since it relies on 3D mapping techniques to recognize facial patterns.

Ett annat intressant företag är Pluggd, som gör sökmotorer för ljudfiler:

Pluggd has found a way to index podcasts, talk shows and other spoken-word content. The company’s service then allows users to search the audio files for specific words.

Detta är en naturlig utveckling av den nuvarande sökteknologin, som ju främst kan hantera text. Användningsområdena för ljud- och bildsökning är minst lika stora som för text. Digitalkameror med inbyggd ansiktsigenkänning eller möjligheten att spara ned alla samtal man själv gör och sedan få dem sökbara är några exempel. Att kunna söka fram alla tillfällen du pratat om ett visst ämne eller med en viss person kan snart vara möjligt.

I en brittisk rapport om hur samhället ska hantera robotar med medvetande skriver man:

The Horizon Scan report argues that if ‘correctly managed’, this new world of robots’ rights could lead to increased labour output and greater prosperity.

“If granted full rights, states will be obligated to provide full social benefits to them including income support, housing and possibly robo-healthcare to fix the machines over time,” it says.

Rapporten (jag har inte läst hela) verkar försöka skapa opinion om de etiska konsekvenserna av en extrem högteknologi, särskilt då när linjen mellan intelligent liv och artificiellt skapad intelligens tunnas ut:

Visions of the status of robots around 2056 have emerged from one of 270 forward-looking papers sponsored by Sir David King, the UK government’s chief scientist. The paper covering robots’ rights was written by a UK partnership of Outsights, the management consultancy, and Ipsos Mori, the opinion research organisation.

Vad man däremot inte verkar diskutera är det faktum att till skillnad från människans utveckling, som sker relativt långsamt, kan automatiserad intelligens fortsätta utvecklas i ett snabbt tempo långt efter det att maskinerna passerar mänsklig problemlösningsförmåga. Rapporten verkar måla upp ett scenario där det finns människor gjorda av kött och blod och några av metall och hur ska de leva tillsammans?

Förvisso är det intressant att se frågan diskuteras men det är en grovt förenklad bild av hur utvecklingen redan sker.

Kan förvisso vara så att jag bara fått kvällstidningssammanfattningen av rapporten. Ska se om den går att leta fram.

På seminariet om min rapport om de politiska konfliktytorna under 2000-talet blev det en lång och intressant diskussion om nationalstaten och behovet av en nationell identitet i en globaliserad värld. Det intressanta är hur megatrenden globaliseringen pressar fram djupa kulturella skillnader mellan olika länder i förhållandet till den nationella självbilden. PM Nilsson skriver i Expressen om skillnaden mellan svensk och dansk nationell identitet:

Den svenska identiteten beskriver hon som imperialistisk.
Svenskarna anser – i likhet med amerikaner – att de har uppfunnit världens bästa samhällssystem och att resten av världen bör bli mer svensk. Nationalismen är gränslös. Sverige är ett framtidsland och svensk är man om man tror pÃ¥ den svenska modellen, en bärande tes ocksÃ¥ i Fredrik Lindströms programserie om Sverige.

Danskarna, å andra sidan, menar att:

Dansk är man i Danmark och inte någon annanstans och därför blir invandringen en svårare utmaning.

Konsekvensen av de olika synsätten blir att svenskar anser att danskar är rasister och danskar anser att svenskar är högfärdiga förståsigpåare som tror sig veta bäst.

Se där ett exempel på skillnad i synsätt på vad en nation är. I rapporten framhäver jag däremot att nationalstaten måste anpassa sig till den accelererande omvärlden för att inte förlora sin trovärdighet hos invånarna.

En nationalstat är en intitution, med anställda, lönelistor och en chef. Samhället har tagit ett gemensamt beslut om att överlåta vissa rättigheter till denna institution (att ta in skatt, att bedriva rättsväsende osv), men nationalstaten är inte samma sak som samhället och det är inte samma sak som nationen. PM Nilsson ger ett bra exempel på varför man måste hålla isär begreppen, särskilt när de börjar utsättas för påfrestningar från omvärlden.

TIME Magazine har utsett årets person. Det blev: du. Jag. Vi alla. Med utmärkelsen markerar TIME året 2006 som det år då internet och det övriga samhället slutligen växte samman och blev oskiljbart. Man ser möjligheterna:

There’s no road map for how an organism that’s not a bacterium lives and works together on this planet in numbers in excess of 6 billion. But 2006 gave us some ideas. This is an opportunity to build a new kind of international understanding, not politician to politician, great man to great man, but citizen to citizen, person to person.

Som sagt, nationalstaten tillhörde 1900-talet. Den kanske inte är döende, men den måste hitta en ny roll i en tid då alla pratar med alla.