På seminariet om min rapport om de politiska konfliktytorna under 2000-talet blev det en lång och intressant diskussion om nationalstaten och behovet av en nationell identitet i en globaliserad värld. Det intressanta är hur megatrenden globaliseringen pressar fram djupa kulturella skillnader mellan olika länder i förhållandet till den nationella självbilden. PM Nilsson skriver i Expressen om skillnaden mellan svensk och dansk nationell identitet:

Den svenska identiteten beskriver hon som imperialistisk.
Svenskarna anser – i likhet med amerikaner – att de har uppfunnit världens bästa samhällssystem och att resten av världen bör bli mer svensk. Nationalismen är gränslös. Sverige är ett framtidsland och svensk är man om man tror pÃ¥ den svenska modellen, en bärande tes ocksÃ¥ i Fredrik Lindströms programserie om Sverige.

Danskarna, å andra sidan, menar att:

Dansk är man i Danmark och inte någon annanstans och därför blir invandringen en svårare utmaning.

Konsekvensen av de olika synsätten blir att svenskar anser att danskar är rasister och danskar anser att svenskar är högfärdiga förståsigpåare som tror sig veta bäst.

Se där ett exempel på skillnad i synsätt på vad en nation är. I rapporten framhäver jag däremot att nationalstaten måste anpassa sig till den accelererande omvärlden för att inte förlora sin trovärdighet hos invånarna.

En nationalstat är en intitution, med anställda, lönelistor och en chef. Samhället har tagit ett gemensamt beslut om att överlåta vissa rättigheter till denna institution (att ta in skatt, att bedriva rättsväsende osv), men nationalstaten är inte samma sak som samhället och det är inte samma sak som nationen. PM Nilsson ger ett bra exempel på varför man måste hålla isär begreppen, särskilt när de börjar utsättas för påfrestningar från omvärlden.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Post Navigation