Det är ju den tiden på året då det är dags att summera de 365 dagarna som passerat. Svårt att sätta fingret på exakt vad som karaktäriserar året 2006, men en sak bör uppmärksammas extra mycket av flera skäl, nämligen att den rika delen av världen på allvar sträcker ut en hjälpande hand mot de med minst tillgångar och det görs på ett sätt och en skala som inte skådats förr.

Det är inte vilka händer som helst som sträcks ut. Världens rikaste man, Bill Gates, har länge varit en aktiv bidragsgivare till olika former av välgörenhet och fick i år följe av världens näst rikaste man, Warren Buffett. Nyligen tillkännagav en annan multimiljardär, Hank Greenberg, att han avser skänka 136 miljarder till välgörenhet. Även Virgin-grundaren Richard Branson drar sitt strå till stacken genom att skänka 22 miljarder till klimatforskningen.

Svenska företag verkar ha fattat galoppen:

När företagen väljer julklappar till sina anställda är det upplevelser och donationer till bättre behövande som gäller.

Däremot lyser svenska mångmiljonärer och -miljardärer med sin frånvaro i skänkar-listan. Var är Ingvar Kamprads och Stefan Perssons miljarddonationer? Det är egentligen bara Sigma-grundaren Dan Olofssons Star Schools-projekt som sticker ut. Kan det vara så att det inte ingår i den svenska traditionen för framgång, att skänka tillbaka till samhället? Är det månne våra höga skatter som sänker lusten att ge? Eller är de svenska mångmiljardärerna bara ovanligt snåla? Jag undrar, men kan inte låta bli att tänka att bilden av svenska direktörer som en girig överklass skapats av dem själva och deras ovilja att ge till samhället.

När man talar om välgörenhet under år 2006 måste man självklart också nämna Nobels Fredspristagaren Muhammed Yunus, som med sina mikrolån till entreprenörer i fattiga länder hjälpt tusentals ur fattigdom. På t.ex. Kiva.org kan du själv låna ut (notera: det är ett lån, inget bidrag) pengar till någon som behöver dem för att vidareutveckla sin verksamhet i t.ex. Ukraina eller Nigeria.

Miljardärer som skänker bort hela sin förmögenhet och mikrolån för att finansiera entreprenörer i fattiga länder. Det intressanta med dessa två företeelser är att det är kapitalismen som trampar in på ett område som socialismen haft i princip monopol på de senaste decennierna. Som Muhammed Yunus uttrycker det:

Välgörenhet har en gräns. Affärsverksamhet är utan gränser.

Vi har fått lära oss sedan barnsben, att kapitalister och företagsledare representerar den onda, giriga sidan av spelplanen, medans det är statens och politikernas roll att likt Kart-Bertil Jonsson hjälpa de fattiga och jämna ut orättvisa skillnader i samhället med andra människors pengar. Med Gates och hans kollegors miljarddonationer och med Yunus framgångar i att bekämpa fattigdomen har detta gamla axiom börjat krackelera. Konsekvenserna av detta kan bli stora. 2007 kanske bjuder på fler exempel. Vem vet, kanske t.o.m. de svenska miljardärerna börjar vakna. Det ser åtminstone jag fram emot.

Uppdaterat: som sagt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Post Navigation