Magnus Aronsson pÃ¥ ESBRI-bloggen har varit och lyssnat pÃ¥ tvÃ¥ futurister: Manuel Castells och Paul Saffo. Den senare talade bl.a. om “city-states”:

En annan observation från Saffo är att nationer som vi är vana att se dem, håller på att förlora sin betydelse. Framtidens ekonomiska och kulturella motorer är vad han kallar för ”City-States”. De så kallade framgångsrika länderna är alltså framgångsrika på grund av sina framgångsrika städer och regioner.

Jag skulle vilja sträcka ut det ännu längre och tillägga att länderna även ska ingå i unioner som ger så bra förutsättningar som möjligt för handel och samarbete liksom att på en lägre nivå måste individer och företag kunna växa med så få hinder som möjligt. Nationalstaten är bara en arena av flera, men den tar väldigt mycket plats i vår lilla hörna av världen.

Nationalstaten Sverige måste krympa för att nationen Sverige och dess invånare ska kunna växa.

Bloggen Infontology har hittat en rapport [pdf] som går betydligt längre ned på djupet än vad jag gjorde i en av de politiska frågorna jag tog upp i min Eudoxa-rapport.
Det handlar om reglering av kognitionsförbättrande teknologier. Man skriver:

Nanotechnology, biotechnology, information technology, and cognitive science have been converging in several ways to enable cognitive enhancements.

Vidare:

Nanotechnology is providing research instrumentation for improving knowledge of brain structure and function, as well as new means of drug delivery. Neurobiology is developing increased understanding of how brains and associated neural systems work. Information technology provides signal processing capabilities for neurobiological research and for interfaces among sensors, computers, brains, and prosthetic devices; it also enables modeling and simulation for computational neuroscience. Cognitive neuroscience has extended traditional cognitive psychology into the realm of understanding correlates between brain structure and function and cognition.

Rapporten listar en rad teknologier som kan räknas som ovanstående. Huruvida dessa teknologier ska begränsas och kontrolleras eller ej faller under frågan om transhumanism vs neoluddism. Vilka svenska politiker tar proaktivt tag i denna fråga?

Second Life är en 3-dimensionell online-värld och det närmsta man i dag kommer ett äkta “cyberspace”. Mastodontföretaget IBM tänker sig nu använda den virtuella ytan som kontors- och mötesplats:

“Big Blue has developed 12 “virtual islands,” and most will be open to anyone with a Second Life account starting next week. Other areas will remain private haunts for about 800 IBM employees – including the CEO – who have cyber alter-egos.

Ska bli mycket intressant att följa utvecklingen av sådana här online-världar. Ju mer realistiska de blir och ju bättre de blir på att hantera just kommunikation mellan människor och att verkligen användas som mötesplatser, desto mer värdefulla blir de som ett alternativ till alla andra kommunikationsverktyg vi har. Kanske är det med en 3-dimensionell onlinevärld mycket av det vi förväntade oss av videosamtalen blir verklighet?

Informationstekniken har blivit ett kraftfullt hjälpmedel för konsumenter som kan läsa prisjämförarsajter och recensioner i överflöd på nätet. Det finns dock mycket kvar att göra. Ett exempel bjuder Dennis Laidler på. Genom att skicka ett SMS med namnet på en fisk till ett speciellt nummer kan man få reda på om den är utrotningshotad eller ej:

Choose the right seafood …

A new tool from SASSI (The Southern African Sustainable Seafood Initiative) helps you make informed choices about the fish you eat. Simply text the name of a fish to the number 079-499-8795 and you’ll immediately get a message telling you whether to tuck in, think twice or avoid completely. It’s called SASSI FishMS and it puts WWF’s knowledge of seafood resources at your thumb-tips.

Säga vad man vill om svensk inrikespolitik och fackföreningarnas kollektivavtalsattack på en salladsbar i Göteborg, men det är inte dessa händelser som kommer att definiera 2000-talets samhällsutveckling. Nej, de stora fotavtrycken i 2000-talet sätts när miljarder och åter miljarder fattiga människor, för tillfället främst i sydostasien, Kina och Indien, förbättrar sin livskvalitet och tar samma steg på individualiseringens trappa som vi i västlandet gjorde under 1900-talet.

Ett exempel bjuder bloggen Danwei på, nämligen om hur Pekingborna får mer fritid och söker förändring och variation i livet:

Leisure Activities: Beijingers seek variety
Beijingers’ common leisure activities, such as socializing, tutoring children, studying (other than formal education), rest, etc., all decreased by different degrees. But the time spent on TV / radio / newspaper / magazines increased by 39 minutes. There is a 4-minute increase in exercising, 5-minute increase in walking in a park. There was no category for “Internet” in 1986. The average time Beijingers spent online in 2006 was 22 minutes per day.

Leisure Time: More Increase in Women than Men
Twenty years ago, women in Beijing had 3 hours and 27 minutes [per day] of leisure time, while 4 hours and 23 minutes for men. Twenty years later, men still have more leisure time than women: 5
hours and 5 minutes and 4 hours and 26 minutes respectively. But the increase among women is greater than among men.

Patrik Lockne skriver från landet i öster:

Each day, one thousand cars are added to the already clogged roads of Beijing.

I hela Kina ökar antalet bilar med ungefär 10’000 om dagen. Givetvis glädjande att även kineser har rÃ¥d att köpa motorfordon, men självklart innebär det en belastning pÃ¥ omgivningen vilket Patriks bilder tydligt visar.

I det långa loppet är det ändå bättre med rika och miljömedvetna kineser än 1.3 miljarder svältande och desperata människor i en kommunistdiktatur.

För de svenskar som oroas av konkurrens om jobben frÃ¥n Kina vill jag upprepa: 10’000 bilar.

Om dagen!

Den som inte ser vilken jättemarknad och gigantisk möjlighet detta är utan bara ser hot och rädsla för konkurrens kan lika gärna lägga ned direkt. Det är inte konkurrens från Kina som är ert största problem utan er egen inställning.

Tänk om det bara fanns två bloggar i Sverige.

Tänk om det fanns ett företag som fick i uppgift av staten att skriva texter Ã¥t de tvÃ¥ bloggarna, lÃ¥t oss kalla det SBT (Svenska BloggTexter). Tänk vidare att detta företag finansierades genom en särskild RSS-licens, som alla som ville använda en RSS-läsare mÃ¥ste betala. En myndighet upprättades och “RSS-pejlare” anställdes för att jaga fast pÃ¥ alla de som försökte använda RSS-läsare utan att betala licensen.

För att SBT ska få behålla sin ensamrätt på att skriva bloggtexter måste de uppfylla vissa mål som staten sätter upp. De måste fylla sina två bloggar med en blandning av underhållning, dokumentära och religiösa texter. De måste dessutom se till att texterna som produceras är politiskt balanserade. Det får ju inte verka som att de båda statliga bloggarna försöker påverka läsarna (medborgarna) i någon riktning, vi lever ju trots allt i en fri demokrati. Faktum är att SBT understryker detta extra noga genom en stor kampanj där de kallar sig själv för Fria Bloggar.

Det har nämligen börjat dyka upp andra bloggar, som inte produceras av SBT och som inte finansieras med påtvingade RSS-licenspengar. Ganska snart växer antalet bloggar i Sverige till 9-10 stycken. SBT vill markera att de är lite speciella och extra fria genom kampanjen. För visst är SBT speciellt fria, de har ju t.o.m. två olika nyhetsredaktioner.

De andra bloggarna definieras indirekt som icke-fria då de inte finansieras med påtvingade medel (licenser) utan drivs kommersiellt och måste klara sig själva på marknaden. Då är man alltså inte fri.

Nej, åter till verkligheten. Så här ser som tur är inte bloggarna i Sverige ut. Vem som helst kan starta en blogg och man får skriva (nästan) vad som helst. Det är billigt och går snabbt att starta med resultatet att det finns tusentals bloggar i Sverige, med ämnen varierande från teologi och marknadsföring till proffsboxningoch IKEA. Det sprudlar av åsikter och tankar i en salig röra. Det finns ingen styrelse som bestämmer vad det ska skrivas om, ingen programkommitté som bestämmer när saker ska skrivas och ingen public service-redovisning till Granskningsnämnden som måste godkännas.

Bloggningen är fri.

PÃ¥ riktigt.

Uppdaterat: läs även om TV-skatt och bloggskatt.

Andra bloggar om svt, bloggar, publicservice.

Ytterligare en recension från arkivet. Den här skrev jag 2003-03-02, då IT-kraschen ödelagt mycket av framtidstron:

Platsen som inte finns – en bok om Internet

I forntiden, för jättelänge sedan, typ ungefär 1998 hade internetboomen fortfarande sin höjdpunkt (hittills) framför sig. Snöbollen som var Internet hade precis fått upp farten och det diskuterades bredband och email precis överallt. Det var en tid av enorma möjligheter och inga problem var för stora för teknikens pionjärer. Rosengren och Birgersson var bästa kompisar och t.o.m. Ericsson gick med vinst.

Ja, faktiskt, så otroligt var det på den tiden. Ericsson gick med vinst

Men Internets historia är betydligt äldre än sÃ¥. Tor Nörretranders bok “Platsen som inte finns” skrevs 1998 och är en genomgÃ¥ng av Internets historia samt spekulationer om dess framtid, baserade främst i Nörretranders bakgrund som informationsteoretiker.

Det var atombomben som lade grunden för Internets existens. Med den stora bomben försvann tryggheten i en fysisk plats. Det går inte att försvara sig från en atombomb genom att bygga högre stängsel eller bastantare murar. Atombomben gör ingen plats säker, därför ville man den ursprungliga visionen bygga ett nät för datorkommunikation som inte var beroende av en viss fysisk plats. På så vis kan man upprätthålla kommunikation även efter det att den första bomben briserat. Det gör incitamentet att anfalla först betydligt mindre, en viktig fredsskapande detalj i ett kallt upprustningskrig.

Även kapplöpningen mot månen (som var ett resultat av kärnvapenkapprustningen) ställde högre krav på kommunikation mellan olika forskargrupper inom USA. Deras dyra och stora datorsystem talade sällan samma språk och mycket tid gick åt till att överföra data mellan olika datorer. Därför skapades nätverket ARPANET, som dock blev något utav ett fiasko till en början. Bland annat var det inte färdigt förrän ungefär samtidigt som Armstrong satte sin fot på månen, och till en början var det knappt någon som använde det. Dessutom var det inte, som Internet-mytologin förespråkar, designat för att klara ett atombombsangrepp.

Det krävdes två nya innovationer innan nätverket skulle få fäste i universitetens datorsalar. Den första var ett sätt att paketera och skicka data mellan datorerna i nätverket på ett decentraliserat sätt som samtidigt garanterade att informationen kom fram: TCP/IP. Den andra var en applikation som var en ren följd av att det satt människor framför datorskärmarna: email.

Detta skedde i mitten av 70-talet och nu tog nätverkandet fart, främst inom den akademiska världen. Under 80-talet var det i princip en akademisk standard och då öppnades möjligheten för en lösning på ett gammalt problem inom forskarvärlden. Forskningsrapporter innehåller alltid massvis med referenser till andra forskningsrapporter. Detta för att de som skriver rapporten ska kunna visa att den är grundad i annan forskning, vilket är viktigt för trovärdigheten i slutsatserna. På så vis byggs hela forskningsområden upp av dokument med referenser till andra dokument. Så länge dessa dokument är skrivna på papper är det omöjligt att på något sätt koppla samman dem, men nu fanns plötsligt möjligheten att göra detta.

Det var på CERN som Tim Berners-Lee utvecklade den första versionen av HTML för att lösa just detta problem. Marc Andreson byggde en grafisk browser för tekniken och resten är som man säger, historia. Det är svårt, om inte omöjligt, att finna någon teknik som spridits lika snabbt som Internet under 90-talet.

Efter denna genomgång av Internets historia börjar sedan Nörretranders titta framåt, mot framtiden. Här använder han resonemangen från sin tidigare bok, Märk Världen, om det mänskliga medvetandets bandbredd och hur man med tekniken snart kan överföra kompletta sinnesupplevelser i realtid mellan två platser. Det är i detta ljus man ska betrakta bokens titel. Om man via Internet kan föra sina sinnen till vilken plats som helst i realtid, då blir Internet i sig en enda plats. En distribuerad plats. En virtuell plats. En plats som inte finns.

Han nöjer sig inte med det. Han talar om uppmärksamhetsekonomin, Internets påverkan på totalitära regimer, Grönlands turistverksamhet och hur Internet avlöst atombomben. Förrutom vissa detaljmissar, såsom Iridiums misslyckande, 2000-buggens påverkan på samhället och en hel del döda länkar i referenslistan, så märker man inte mycket av att boken är 5 år gammal. Den ger en bra historik över Internet och tänkvärda blickar mot framtiden.

Har mycket annat att stå i för tillfället så jag passar på att återanvända en gammal blogpost från tiden innan den här bloggen startades. Det är en recension av filmen Gattaca jag skrev 2002-03-04:

Science fiction-filmer och litteratur inom genren är ofta ett sätt att reflektera vår egen tid och dess värderingar genom att låta det hela utspela sig i en framtid där vissa aspekter från vår egen tid är förstärkta till det extrema. På så vis blir framtidsvisionen en kritisk spegling av vår egen nutid genom att belysa konsekvenserna av vårt beteende.

Gattaca är ett typexempel på denna variant av science fiction. Genmanipulation är ämnet för dagen.

Filmen utspelar sig i en relativt närliggande framtid. Genforskningen har gjort stora framsteg och det är nu vanligt att skräddarsy sina barn med de bästa generna från föräldrarna. Samhället har därmed blivit segmenterat i en tydlig delning: eliten, människorna med de perfekta genuppsättningarna framtagna på laboratorier, och resten, vanliga människor, avlade på samma sätt som människor alltid avlats fram. En lägre stående varelse, full av de genetiska defekter som livets tärningskastande har gett dem.

Handlingen cirkulerar kring en man, Vincent Freeman (Ethan Hawke), född pÃ¥ traditionellt “organiskt” vis och dennes kamp mot det samhälle som inte längre vill ha med honom att göra. Som en extra krydda har manusförfattaren gett mannen en yngre bror (Elias Koteas) som är genetisk manipulerad. Denna bror är allt som Vincent inte är. Defektfri. Vacker. Extremt intelligent. Perfekt. Ja, nästintill omänskligt perfekt.

Filmen ställer mÃ¥nga viktiga frÃ¥gor, men ger fÃ¥ svar. Vad är det som gör oss till människor (filmens tagline är: “There Is No Gene For The Human Spirit.”)? Blir vi bättre människor av att vara genetisk perfekta? Vart är det egentligen vÃ¥ra teknologiska framsteg för oss? Är vi pÃ¥ väg att skapa en ny ras? HÃ¥ller vi i sÃ¥ fall pÃ¥ att sudda ut den del av oss som gör oss till människor?

Tyvärr lider filmen av en del logiska luckor. Till exempel har gentekniken kommit så pass långt att man kan skräddarsy sina barn, men all annan teknik verkar ha stannat upp vid den nivå som råder idag. Det är inte ens en rullstolshiss installerad i huvudpersonernas svindyra framtidsvilla, trots att en av dem är rullstolsbunden (fast å andra sidan skulle de i så fall inte kunna ha en DNA-molekylformad trappa i huset). Varför är han det, förresten? Borde man inte kunna reparera en brusten ryggrad i denna framtidsvärld? Vidare är det nästan lite för enkelt för huvudpersonen att bluffa sig in på Gattaca och lura alla kontroller som finns där.

Men det är detaljer. Filmens syfte är inte att ge en komplett bild av en tänkt framtidsvärld, utan att fokusera på de byggnadsstenar som vi alla är byggda av, och vad som händer när det blir möjligt att välja ut de bästa exemplaren och gå förbi den urvalsmetod som naturen använt sig av sedan livets första bubblande andetag.

Det är en väldigt snygg film, med en futuristisk känsla som ändå är tidlös. Skådespeleriet är klanderfritt, och regin likaså. Regissören, Andrew Niccol, är relativt oerfaren och kanske mest känd för att ha skrivit manuset till The Truman Show. Hans nästa film heter Simone och handlar om hur en filmproducent tvingas skapa en digital skådespelerska som utges att vara en riktig människa.

Vad dessa tre filmer har gemensamt är just sättet att reflektera över vår egen samtid genom att låta dem utspela sig i en nära förestående framtid där någon företeelse är dragen till sin spets. Detta är en viktig uppgift som krävs för att vi ska kunna lära oss hantera och acceptera ny teknik. Teknik som är så omvälvande att gamla värderingar och regler ställs på spel.

Nya frågor måste ställas. Nya värderingar måste växa fram innan tekniken springer förbi oss. Därför är Gattaca en viktig film, och därför är science fiction en viktig genre som behöver intelligenta regissörer som Andrew Niccol.

Nu mer än någonsin.