Följande bild och berättelse fick mig att fundera:

Dumont is tattooed from head to toe; has plexiglas piercings on the nose and under the lower lip; a titanium ring on the left hand; rings of 70-mm (2.7 inches) of diameter on the earlobes. And two horns on his head, which he plans to grow bigger in the coming days — by replacing the two silicon spheres currently inserted under his skin with larger ones.

Fascinerande i sig men det var den sista meningen som fångade mitt intresse:

“Being an extravagant man gives me greater freedom”

Det ligger en visdom i detta. Genom att förändra kroppen (eller klä sig extravagant) förändrar vi också sinnet. Vi bryter oss loss från mentala bojor som kan vara hämmande. Inte konstigt folk då dras till virtuella världar som Second Life där man kan experimentera med kroppsliga förändringar utan att operera in horn i pannan.

Att när som helst helt kunna byta roll, skepnad, mask, utseende, persona måste ju vara den ultimata friheten.

Vad säger det om vart klättringen uppåt i individualiseringens trappa är på väg att föra oss? Vad händer när online-världarna blir allt mer realistiska och fyller våra liv till en allt större grad? Vad händer när skönhetsindustrin utvecklas mot allt billigare och bättre kroppsmodifieringar?

Andra bloggar om: , , , ,

Att bli så känd som möjligt är det främsta målet för alla som agerar inom uppmärksamhetsekonomin (vilket vi alla gör till varierande grad). Är man tillräckligt känd finns det t.o.m. en marknad för människor som kopierar allt man gör.

Under de senaste åtta åren har fotomodellen tjänat 48 000 kronor i månaden som Spice Girls-sångerskans lookalike.

Fru Beckham själv kan leva gott på sitt namn. Varumärken slåss om att få ta del av hennes uppmärksamhetskapital:

Under resan fick Camilla ett smycke värt 120 000 kronor. Tillverkaren trodde att hon var ”Posh”-Spice.

Uppmärksamhetskapital är valutan i en av flera sociala affärstransaktioner. Björn Jeffery listar några fler. Påminner mig om ett gammalt inlägg jag skrev efter Bloggforum: Nej, bloggning är inte kommunism:

Vi får betalt i uppmärksamhet. I trovärdighet. I relationer.

Detta sociala kapital kan sedan i vissa fall vid ett senare tillfälle omvandlas till pengar. PÃ¥ sÃ¥ sätt innebär det en investering som har ett värde. AlltsÃ¥ – en betalning.

Eftersom priset på allt som går att kopiera går mot noll och allt fler saker går att kopiera är det högintressant att fundera kring affärsmodeller runt allting som inte går att kopiera. Uppmärksamhet är en sådan sak. Kan du komma på fler exempel?

Andra bloggar om: , , , .

Jag har senaste veckorna försökt undvika rena “nyhetspostningar” som bara Ã¥terberättar vad andra skriver utan att tillföra nÃ¥got. Istället samlar jag dessa pÃ¥ en annan sajt: www.extropi.com.

Extropi.com saknar helt analys eller kommentarer. Det är enbart en lista med nyheter om vetenskap, teknik, samhälle och den accelererande utvecklingen. Jag lägger upp länkar och ett kort citat när jag finner dem, vilket brukar innebära allt från noll till ett par stycken om dagen.

Sångerskan Sheryl Crows förslag:

“I propose a limitation be put on how many squares of toilet paper can be used in any one sitting.”

Hur man gör i Tokyo:

The recycling company rewards newspaper recyclers with free toilet paper, which is dropped off for every pickup of bundled paper made.

Den ena lösningen utgår från att man uppifrån ska styra och ställa i människors liv. Den andra lösningen ser till att bygga in belöningar i själva systemet. På sätt och vis har man skapat en enkel marknad med papper som valuta. En insättning i gammalt tidningspapper ger ett uttag i toalettpapper.

Vilken av lösningarna tror du fungerar bäst? Varför?

Andra bloggar om: , , , , , .

Jag hade tänkt skriva lite mer igår om Hej!-konferensen men det blev inte tid till det (jag hann ju inte ens med den efterföljande ölen, vilket verkar ha varit dagens största miss om man tittar på bilderna). Som tur är har bl.a. David Hall och Erik Stattin summerat dagen excellent.

Har åtminstone lagt upp lite bilder på konferensens Flickr-grupp.

Så här dagen efter kan man väl inte säga annat än att det var en bra konferens med bra föredrag. Mest av allt fick den mig att längta till Reboot. Mina tankar jag skrev efter Reboot8 om den här typen av konferenser som geekarnas version av rockfestivaler står sig. Jag skrev då:

Det finns fler paralleller. Under rockhistoriens tonÃ¥rstid, pÃ¥ 60-talet, var festivalerna viktiga kulturhändelser. Det var inte enbart musiken (eller drogerna) som lockade utan även möjligheten att fÃ¥ vara med om nÃ¥got speciellt, att fÃ¥ vara där det händer, där historia skrivs – i cirkelns mitt. SÃ¥ är det inte längre. Hultsfredsfestivalen är en folkfest, varken mer eller mindre. Istället är det konferenser som Reboot, Accelerating Change, diverse blogg-meetups eller spelmässor som GDC som stÃ¥r för den kulturella (och ibland politiska) vÃ¥grörelsen.

Precis den känslan fanns även pÃ¥ Hej!. Joe Armstrong beskrev det som “det här är inte som en vanlig konferens, det är mer som ett religiöst väckelsemöte”. Minuterna senare predikade han själv om programmeringssprÃ¥ket Erlangs förträfflighet.

Personligen vill jag tro att vi lever i så pass intressanta tider att de förtjänar väckelsemöten. Det är också när tekniken, media och kulturen möts som den där elektrifierande känslan uppstår. Som jämförelse kan nämnas diskussionen på förra veckans Science Cafe om nanoteknologi och science fiction. Det var enbart representanter från den akademiska världen där och man gjorde sitt bästa i att tona ned möjligheterna med den nya tekniken (med vissa undantag). Man talade hellre om hoten och riskerna än om möjligheterna.

En outtalad men högst påtaglig rädsla för att lova för mycket låg som en våt filt över samtalet. Förståeligt, måhända, men det gjorde oavsett vilket att kontrasten mot Hej!-talarnas entusiasm blev tydlig.


Den “framtidsrädda” akademiska världen.


De unga, hungriga arrangörerna av Hej!2007.

En orsak till detta kan vara den betraktningshorisont som de båda världarna rör sig i. Den vetenskapliga världen har en relativt lång horisont framför sig. Ett vetenskapligt genombrott kan vara 10 eller 20 år borta. Praktiska tillämpningar ännu längre. När utvecklingen accelererar så blir horisonten allt mer otydlig.

Inte nog med det. Skillnaden mellan det som går att göra idag och det som går att göra om 20 år växer även den i ett accelererande tempo. Det gör att den blir så stor att den låter helt otrolig och osannolik, ja rent av löjlig. Den forskare som tror på möjligheterna måste slåss mot omgivningens nedsättande kommentarer och pikar om tidigare förutsägelser som inte slagit in.

Nej, då är det enklare att tona ned möjligheterna och fokusera på de risker som trots allt finns.

Man kan också välja att strunta i framtiden och njuta av de enorma möjligheter som finns här och nu. Det, om något, är budskapet från Hej!-konferensen: ut och ge järnet!

Andra bloggar om: , , , , , , .

Erlang är ett programmeringsspråk. Joe inleder med sina intryck av Hej!

“This is more of a religious meeting than a conference.”

En känsla man känner igen från LIFT och Reboot. Å visst har han rätt.

“Programming languages as acommercial advantage.”

Hans poäng verkar vara att man ska bygga ett eget programmeringsspråk för att kunna bygga bra tjänster. Hm.

Andra bloggar om: , , ,

Spotify bygger en streamande musiktjänst. Annonsfinansierat med ljudspottar. Musikindustrin öppnar upp sig för nya modeller liksom annonsmarknaden. Läge för nystart!
Spotify bygger en egen applikation, inte en flashbaserad webtjänst. Inte sÃ¥ ofta man ser det nu för tiden. De ska släppa en första “riktig” version inom en vecka. Kan bli intressant.

Andra bloggar om: , , , ,

Sitter pÃ¥ Hej!-konferensen. Just lyssnat pÃ¥ Eric Wahlforss och Alexander Ljung prata om trust. Mycket intressant. Ett O’Reilly-citat fÃ¥r sammanfatta:

“Trust is a reducer of social complexity.”

Nu pratar Henrik Torstensson om hur man gör sin Web2.0-sajt kommersiell. “Do something that you love.” Verkar vara en bra start.

Uppdaterat: Henriks fem punkter för att starta:

Do something fun
Get feedback
Find the magic formula
Me before We
People talk about good products

Business models, i grunden tre: annonser, prenumeration eller “billing per tick”. Folk betalar för “ego”.

Andra bloggar om: , , , , .

Johan Ingerö skriver om individualiseringen:

Intressantare är dock synen på det fackliga engagemanget. Här är konflikten mellan generationerna avgrundsdjup, och på väg att bli djupare. Sjuttio- och åttiotalisterna identifierar sig inte med en viss yrkesgrupp såsom deras föräldrar gör. De reser, gör avbrott för studier och vidareutbildningar samtidigt som deras blivande pensioner snurrar runt på börsen.

Dessa generationer kommer att pröva pÃ¥ tio gÃ¥nger sÃ¥ mÃ¥nga yrken som deras föräldrar gjorde, och säkert hundra gÃ¥nger fler än föräldragenerationen dessförinnan. Detta är den globala och investerande generationens kännetecken. Den är nyfiken, otÃ¥lig och egensinnig – därtill helt obegriplig för de generationer som jobbade med samma saker under hela sina liv och ägnade fritiden Ã¥t fackliga studiecirklar.

Tveklöst en utmaning för fackförbunden. Samtidigt också en möjlighet för de fackförbund som ser det som sin roll att vara ett medel för utveckling av medlemmen snarare än enbart löneförhandlare. Jag tror människor fortfarande har en yrkesidentitet men den är mer knuten till vad man skapar och hur än ett specifikt företag.

Det är ocksÃ¥ sÃ¥ att man jobbar Ã¥t en bransch snarare än Ã¥t ett företag. En bransch är ett kluster av människor och företag, t.ex. “IT-branschen”, “reklam-branschen”, “mÃ¥leri-branschen” etc. Sedan rör man sig som individ mellan olika öar inom detta kluster. Det är klart att det finns plats för ett fackförbund även i denna värld men deras uppdrag ser väldigt mycket annorlunda ut jämfört med tiden dÃ¥ arbetsgivarna i landet kunde samlas runt ett bord.

Andra bloggar om: , ,

Jag tror Jan Kallberg har helt rätt när han skriver:

Jag tror att den superstora mediehysterien i USA är betydligt mer bidragande orsak än om det finns vapen eller ej. Nu har detta gÃ¥tt i hundra kanaler dygnet runt sedan i mÃ¥ndags. Mediehysterin i USA saknar historiskt motstycke och den gör även att en ensam galen själ som vill begÃ¥ självmord istället gör det i större skala som detta eftersom det blir en tsunami av uppmärksamhet. Man tar inte 43 foton i olika poser och sedan skicka det till en TV-kanal om man inte söker maximal uppmärksamhet. Det skulle inte förvÃ¥na mig om det kommer flera liknande dÃ¥d inom ett par mÃ¥nader frÃ¥n andra som fÃ¥r en kick av att själva kunna stÃ¥ i centrum och fÃ¥ all denna uppmärksamhet – om än att man dör.

Uppdaterat: …för att spinna vidare pÃ¥ resonemanget. Det är intressant att följa hur debatten till 99% handlar om vapenlagarna. Precis som Jan skriver är det dock tämligen uppenbart att det här var en ung man redo att ta sitt liv och göra det pÃ¥ ett sätt som gjorde honom sÃ¥ känd som möjligt.

Det är alltså löpsedlarna som fick honom att mörda 32 medmänniskor. Varje artikel som skrivs om morden spär på uppmärksamhetskapitalet. Varje TV-inslag gör att hans mål uppfylls till ännu en bit. Varje bloggpost (som den här) är att göra en insättning på mördarens uppmärksamhetskonto.

Så ser vårt mediasamhälle ut och det måste vi leva med. Det skrämmande är att nu måste nästa galning döda ännu fler människor för att uppvinna samma uppmärksamhetskapital. Med tanke på att vapen, precis som all annan teknologi, blir billigare att tillverka kan det bli en otäck utveckling.

Det går att dra paralleller till terrorismen som också lever på uppmärksamheten. Att utföra ett terroristdåd som ingen hör talas om är meningslöst. Ju fler som skriver om det desto bättre och desto fler dåd blir också utförda.

Men det kommer såklart aldrig en journalist att erkänna.

Andra bloggar om: , , ,