Jag hade tänkt skriva lite mer igår om Hej!-konferensen men det blev inte tid till det (jag hann ju inte ens med den efterföljande ölen, vilket verkar ha varit dagens största miss om man tittar på bilderna). Som tur är har bl.a. David Hall och Erik Stattin summerat dagen excellent.

Har åtminstone lagt upp lite bilder på konferensens Flickr-grupp.

Så här dagen efter kan man väl inte säga annat än att det var en bra konferens med bra föredrag. Mest av allt fick den mig att längta till Reboot. Mina tankar jag skrev efter Reboot8 om den här typen av konferenser som geekarnas version av rockfestivaler står sig. Jag skrev då:

Det finns fler paralleller. Under rockhistoriens tonÃ¥rstid, pÃ¥ 60-talet, var festivalerna viktiga kulturhändelser. Det var inte enbart musiken (eller drogerna) som lockade utan även möjligheten att fÃ¥ vara med om nÃ¥got speciellt, att fÃ¥ vara där det händer, där historia skrivs – i cirkelns mitt. SÃ¥ är det inte längre. Hultsfredsfestivalen är en folkfest, varken mer eller mindre. Istället är det konferenser som Reboot, Accelerating Change, diverse blogg-meetups eller spelmässor som GDC som stÃ¥r för den kulturella (och ibland politiska) vÃ¥grörelsen.

Precis den känslan fanns även pÃ¥ Hej!. Joe Armstrong beskrev det som “det här är inte som en vanlig konferens, det är mer som ett religiöst väckelsemöte”. Minuterna senare predikade han själv om programmeringssprÃ¥ket Erlangs förträfflighet.

Personligen vill jag tro att vi lever i så pass intressanta tider att de förtjänar väckelsemöten. Det är också när tekniken, media och kulturen möts som den där elektrifierande känslan uppstår. Som jämförelse kan nämnas diskussionen på förra veckans Science Cafe om nanoteknologi och science fiction. Det var enbart representanter från den akademiska världen där och man gjorde sitt bästa i att tona ned möjligheterna med den nya tekniken (med vissa undantag). Man talade hellre om hoten och riskerna än om möjligheterna.

En outtalad men högst påtaglig rädsla för att lova för mycket låg som en våt filt över samtalet. Förståeligt, måhända, men det gjorde oavsett vilket att kontrasten mot Hej!-talarnas entusiasm blev tydlig.


Den “framtidsrädda” akademiska världen.


De unga, hungriga arrangörerna av Hej!2007.

En orsak till detta kan vara den betraktningshorisont som de båda världarna rör sig i. Den vetenskapliga världen har en relativt lång horisont framför sig. Ett vetenskapligt genombrott kan vara 10 eller 20 år borta. Praktiska tillämpningar ännu längre. När utvecklingen accelererar så blir horisonten allt mer otydlig.

Inte nog med det. Skillnaden mellan det som går att göra idag och det som går att göra om 20 år växer även den i ett accelererande tempo. Det gör att den blir så stor att den låter helt otrolig och osannolik, ja rent av löjlig. Den forskare som tror på möjligheterna måste slåss mot omgivningens nedsättande kommentarer och pikar om tidigare förutsägelser som inte slagit in.

Nej, då är det enklare att tona ned möjligheterna och fokusera på de risker som trots allt finns.

Man kan också välja att strunta i framtiden och njuta av de enorma möjligheter som finns här och nu. Det, om något, är budskapet från Hej!-konferensen: ut och ge järnet!

Andra bloggar om: , , , , , , .

2 Thoughts on “Nustart Hej! Framtidstro och nutidstro

  1. Jag tror problemet med den akademiska världen, som illustrerat pÃ¥ Science Café är att man har tagit intryck av inkluderande av försiktighetsprincipen i bÃ¥de dess svaga och starka tolkning. Det gör att man blir försiktig och svÃ¥rare för en rationell riskanalys där även alternativkostnaderna för att inte göra nÃ¥got räknas ocksÃ¥ in. Se även rapporten “Kommunikation av vetenskap- en vision” pÃ¥ http://www.eudoxa.se

  2. Erik Starck on 2007-4-24 at 21:57:40 said:

    Här är ett mer handgripligt exempel på nano-oro:
    http://andymiah.wordpress.com/2007/04/13/nano2life/
    (bilden)

    Nanotech engagerar!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Post Navigation