Pågår en intressant debatt mellan Per Gudmundsson och Kristian Karlsson på Pers blogg och Magasinet Neos dito.

Ska du hänga med bör du först införskaffa det senaste numret av Magasinet Neo (det bör du för övrigt göra i vilket fall som helst). Där skriver Kristian om den nya “FRA-lagen” som ger myndigheten fri insyn i vÃ¥ra privatliv i syfte att förhindra terroristattacker. Han är kritisk mot lagen.

Läs sedan Pers kommentar Det Okända där han ställer samma fråga som jag gjorde för ett tag sedan:

Bloggen Framtidstanken har påpekat några gånger att kostnaden för att ta livet av stora mängder människor krymper stadigt, och framsynt nog ställt frågan om vilka skyddsmekanismer det ska finnas i ett samhälle där alla har råd med en vätebomb.

Bomb, förresten. Det behöver såklart inte vara en bomb. Gifter eller virus är ju också helt tänkbart. Men vi har ingen aning. Före den 11 september 2001 var det inte många som betraktade passagerarflygplan och pappersknivar som hot.

Vem som står för hotet också helt okänt.

På detta svarar sedan Kristian på Neos blogg:

Det är klart att det vore bättre om terrorbekämpningen utformas utifrån framtidens behov, eller åtminstone vår bästa uppskattning av det. En av poängerna i min artikel var emellertid att beredningen överlag är alldeles för dålig när det gäller lagförslag som hotar den personliga integriteten. Kamraterna i riksdagen tar inte tillräcklig hänsyn till integritetsskyddsaspekter när de stiftar lagar, de försöker inte ens ställa integritetskränkningar mot nyttan av övervakning och kontroll. Det konstaterade nyligen den tvärpolitiska Integritetsskyddskommittén.

Alltså: det är möjligt att jag har fel, att hotbilden i framtiden kommer att vara mer än tillräcklig för att motivera svepande telefonavlyssning och avskaffad brevhemlighet. Men beredningen och nyttoanalysen måste bli mycket bättre innan det kan komma på tal att ge Mikael Odenberg nyckeln till våra privatliv.

Det faktum att Per och Kristian nog skulle placera sig på ungefär samma ställe på en politisk höger-vänster-skala visar att detta är en ny slags frågeställning där höger-vänster-skalan inte räcker till. (Därför är för övrigt frågan om Frihet vs Skydd med i min rapport för tankesmedjan Eudoxa om framtidens (nutidens) politiska frågor.)

Det är intressant att notera vilka ord som används och hur de kan leda till olika slutsatser. PÃ¥ den gamla goda tiden var det “hotet frÃ¥n öst” som gjorde att Sverige byggde upp en bevakningsmyndighet. Det var nationalstat mot nationalstat. Uppdelningen var relativt tydlig mellan polisens befogenhet och militärens. Den ena jagade bovar och den andra försvarade landet. Därför fick den senare lite extra befogenheter som polisen inte hade tillgÃ¥ng till.

Nu är ordet “terrorist” nyckeln. Genom att använda det ordet har vi automatiskt skapat en världsbild som vi försöker bygga vÃ¥ra skyddsmekanismer runt. Vi kan t.ex. tro att terroristattacker inte drabbar Sverige (diskutabelt) eller att terrorismen har vissa orsaker och att dessa borde bekämpas istället (visst, men det kan sägas om all brottslighet och det betyder inte att vi ska lägga ned polisen).

Uppdelningen mellan polis och militär är inte lika enkel längre. Vad är egentligen en terrorist? Behöver samhället en särskild skyddsmekanism mot terroristbrott som är annorlunda än den mot andra brott? Var går gränsen mellan terrorism och organiserad brottslighet? Var går gränsen mellan organiserad brottslighet och ett fåtal ensamma galningar som bestämmer sig för att skjuta ned sina klasskamrater eller någon som står före i krogkön?

Svaret är att gränsen är helt artificiell om den ens existerar.

Addera till detta att kostnaden för teknologi med destruktiv förmåga som motsvarar ett massförstörelsevapen är sjunkande och man inser att automatiseringen och globaliseringen har förändrat spelplanen. Vi kan inte bygga våra nya skyddsmekanismer ovanpå de andra. Vi måste bygga och tänka nytt istället. Släng bort de gamla mentala byggklossarna nationalstat, polis, nationsgränser, militär, underrättelsetjänst, spion och terrorist. Skapa nya byggklossar!

Jag vet att frågan är tämligen akut med tanke på den nära förestående FRA-lagändringen och jag tror såklart inte vi hinner bygga om hela samhället från grunden på ett par veckor. Men det måste finnas en formulerad målbild över hur skyddsmekanismerna borde se ut i ett samhälle som fortfarande är fritt och öppet samtidigt som det kan hantera teknologi med destruktiv förmåga motsvarande en vätebomb till en låg kostnad.

En sådan målbild saknar jag från både Per och Kristian, såväl som från andra debattörer.

Några frågor jag lämnar öppna:

  • Behövs det verkligen en särskild myndighet med extra befogenheter utöver polisens?
  • Hur stort är statens ansvar för att skydda medborgaren och hur mycket ansvar har medborgaren (och resten av samhället) själv? Hur är förhÃ¥llandet till statens reglering av ägande av vapen och dess moraliska skyldighet att skydda medborgaren? Skulle statens ansvar minska om den tillät fler vapen i samhället, sÃ¥ att medborgarna fick större möjlighet att skydda sig själva (se: Schweitz)?
  • Om en brottsutredning innebär en automatisk sökning i en databas över alla människor i Sverige, innebär det att vi alla är misstänkta för brottet? Vad, exakt, innebär det egentligen att vara misstänkt för ett brott? (Se: Sökningsmonopol is the new VÃ¥ldsmonopol).
  • När är övervakning OK? Är Grannsamverkan mot brott i ett villaomrÃ¥de integritetskränkande? Är kameror pÃ¥ ett brottsbelastat torg integritetskränkande? I taxibilar? När är det OK att övervaka och under vilka premisser?

Ja, jag kunde lätt ha fortsatt med fler frågor. Det viktiga är att någon formulerar ett alternativ till FRA-samhället, där staten får monopol på trygghet till bekostnad av våra privatliv. Jag letar efter ett alternativ som accepterar hotbilden som FRA och dess förespråkare målar upp, men där lösningen är något annat: ett samhälle där människors frihet och privatliv respekteras samtidigt som hotet från både ensamma galningar och målinriktade terrorgrupper kan hanteras.

Jag tror svaret ligger i att börja nedifrån och bygga uppåt, d.v.s. tvärtemot FRA-lagändringens innebörd men i linje med dess problemformulering. Ser fram emot den fortsatta debatten så att vi tillsammans kan påbörja bygget.

Uppdaterat: på tal om det okända, den svarta svanen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , .

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Post Navigation