Synd man missar den, men jag är inte i Stockholm idag. Det live-bloggas friskt från konferensen, inte minst hos Neo själva. Hoppas på fler konferenser om brinnande ämnen framöver från Neo-gänget.

Live-bloggningar frÃ¥n olika events är annars i sig ett ganska spännande ämne. Realtidsrapporteringar frÃ¥n deltagarna gör ju att man inte missar riktigt lika mycket frÃ¥n att inte ha varit där som man skulle ha gjort annars. Jag kan rikta min uppmärksamhet mot det informationsflöde som strömmar frÃ¥n en fysisk plats. Att ha varit där blir till nivÃ¥er pÃ¥ en skala. “Var du pÃ¥ Frog Eyes-konserten?” “Nej, men jag följde bloggarna.”

Med ljud och bild blir såklart effekten större. Att vara där handlar snarare om att träffa likasinnade och skaka hand med folk än att ta del av själva innehållet i det som presenteras. I det informationsbrus vi lever i är den fysiska kontakten överlägset mest bandbreddsintensiv. Därför har den ett ännu oöverträffat värde. Än så länge är fysiska platser och möten mångfalt överlägsna de virtuella motsvarigheterna.

Men den accelererande uvecklingen kan snabbt ändra på även detta.

Andra bloggar om: , .

Lunarstorm-grundaren Rickard Eriksson är skeptisk mot Dick Erixons pÃ¥stÃ¥ende att 367 läsare har skänkt >100’000 kronor.

Min erfarenhet från nätbetalningar för digitala tjänster väcker en stark misstänksamhet. Det är helt enkelt för mycket pengar, på så kort tid, med en förhållandevis begränsad läsarskara, måhända väldigt trogen sådan.

Finns det månne en eller ett par riktigt stor bidragsgivare som stått för lejonparten av dessa 90.000 kr? Och vilka är dessa? Någon högerorganisation eller ett företag?

Bra! Man ska ifrågasätta allt man läser och vilka avsikter avsändaren har. Detta gäller dock definitivt inte bara bloggar, utan i ännu högre utsträckning kommersiell media. Allra mest misstänksam ska man bli när någon påstår sig vara objektiv och/eller balanserad. Något sådant har Dick Erixon aldrig påstått sig vara, vilket är en av flera anledningar till att bl.a. jag (och 366 andra) gav honom ett litet bidrag.

Sedan har säkert Rickard rätt i att det är mycket pengar på kort tid. Jag tror inte vilken blogg som helst skulle kunna göra om bedriften, även om man hade haft lika många läsare som Dick. Han lyckas dock väcka känslor hos folk och det är uppenbart att hans skrivande fyller ett tomrum i svensk media. Därför har jag ingen anledning att misstro hans påstående.

Men det är en intressant tanke om man borde lista alla som finansierar ens skrivande eller ej. I just det här fallet tror jag det skulle vara ett större problem för de som betalat än för Dick själv. Det är inte alla som vill skylta med sin politiska hemvist.

Med tiden kommer säkert en praxis att forma sig. Ska bli intressant att följa utvecklingen.

Andra bloggar om: , , , .

Pågår en intressant debatt mellan Per Gudmundsson och Kristian Karlsson på Pers blogg och Magasinet Neos dito.

Ska du hänga med bör du först införskaffa det senaste numret av Magasinet Neo (det bör du för övrigt göra i vilket fall som helst). Där skriver Kristian om den nya “FRA-lagen” som ger myndigheten fri insyn i vÃ¥ra privatliv i syfte att förhindra terroristattacker. Han är kritisk mot lagen.

Läs sedan Pers kommentar Det Okända där han ställer samma fråga som jag gjorde för ett tag sedan:

Bloggen Framtidstanken har påpekat några gånger att kostnaden för att ta livet av stora mängder människor krymper stadigt, och framsynt nog ställt frågan om vilka skyddsmekanismer det ska finnas i ett samhälle där alla har råd med en vätebomb.

Bomb, förresten. Det behöver såklart inte vara en bomb. Gifter eller virus är ju också helt tänkbart. Men vi har ingen aning. Före den 11 september 2001 var det inte många som betraktade passagerarflygplan och pappersknivar som hot.

Vem som står för hotet också helt okänt.

På detta svarar sedan Kristian på Neos blogg:

Det är klart att det vore bättre om terrorbekämpningen utformas utifrån framtidens behov, eller åtminstone vår bästa uppskattning av det. En av poängerna i min artikel var emellertid att beredningen överlag är alldeles för dålig när det gäller lagförslag som hotar den personliga integriteten. Kamraterna i riksdagen tar inte tillräcklig hänsyn till integritetsskyddsaspekter när de stiftar lagar, de försöker inte ens ställa integritetskränkningar mot nyttan av övervakning och kontroll. Det konstaterade nyligen den tvärpolitiska Integritetsskyddskommittén.

Alltså: det är möjligt att jag har fel, att hotbilden i framtiden kommer att vara mer än tillräcklig för att motivera svepande telefonavlyssning och avskaffad brevhemlighet. Men beredningen och nyttoanalysen måste bli mycket bättre innan det kan komma på tal att ge Mikael Odenberg nyckeln till våra privatliv.

Det faktum att Per och Kristian nog skulle placera sig på ungefär samma ställe på en politisk höger-vänster-skala visar att detta är en ny slags frågeställning där höger-vänster-skalan inte räcker till. (Därför är för övrigt frågan om Frihet vs Skydd med i min rapport för tankesmedjan Eudoxa om framtidens (nutidens) politiska frågor.)

Det är intressant att notera vilka ord som används och hur de kan leda till olika slutsatser. PÃ¥ den gamla goda tiden var det “hotet frÃ¥n öst” som gjorde att Sverige byggde upp en bevakningsmyndighet. Det var nationalstat mot nationalstat. Uppdelningen var relativt tydlig mellan polisens befogenhet och militärens. Den ena jagade bovar och den andra försvarade landet. Därför fick den senare lite extra befogenheter som polisen inte hade tillgÃ¥ng till.

Nu är ordet “terrorist” nyckeln. Genom att använda det ordet har vi automatiskt skapat en världsbild som vi försöker bygga vÃ¥ra skyddsmekanismer runt. Vi kan t.ex. tro att terroristattacker inte drabbar Sverige (diskutabelt) eller att terrorismen har vissa orsaker och att dessa borde bekämpas istället (visst, men det kan sägas om all brottslighet och det betyder inte att vi ska lägga ned polisen).

Uppdelningen mellan polis och militär är inte lika enkel längre. Vad är egentligen en terrorist? Behöver samhället en särskild skyddsmekanism mot terroristbrott som är annorlunda än den mot andra brott? Var går gränsen mellan terrorism och organiserad brottslighet? Var går gränsen mellan organiserad brottslighet och ett fåtal ensamma galningar som bestämmer sig för att skjuta ned sina klasskamrater eller någon som står före i krogkön?

Svaret är att gränsen är helt artificiell om den ens existerar.

Addera till detta att kostnaden för teknologi med destruktiv förmåga som motsvarar ett massförstörelsevapen är sjunkande och man inser att automatiseringen och globaliseringen har förändrat spelplanen. Vi kan inte bygga våra nya skyddsmekanismer ovanpå de andra. Vi måste bygga och tänka nytt istället. Släng bort de gamla mentala byggklossarna nationalstat, polis, nationsgränser, militär, underrättelsetjänst, spion och terrorist. Skapa nya byggklossar!

Jag vet att frågan är tämligen akut med tanke på den nära förestående FRA-lagändringen och jag tror såklart inte vi hinner bygga om hela samhället från grunden på ett par veckor. Men det måste finnas en formulerad målbild över hur skyddsmekanismerna borde se ut i ett samhälle som fortfarande är fritt och öppet samtidigt som det kan hantera teknologi med destruktiv förmåga motsvarande en vätebomb till en låg kostnad.

En sådan målbild saknar jag från både Per och Kristian, såväl som från andra debattörer.

Några frågor jag lämnar öppna:

  • Behövs det verkligen en särskild myndighet med extra befogenheter utöver polisens?
  • Hur stort är statens ansvar för att skydda medborgaren och hur mycket ansvar har medborgaren (och resten av samhället) själv? Hur är förhÃ¥llandet till statens reglering av ägande av vapen och dess moraliska skyldighet att skydda medborgaren? Skulle statens ansvar minska om den tillät fler vapen i samhället, sÃ¥ att medborgarna fick större möjlighet att skydda sig själva (se: Schweitz)?
  • Om en brottsutredning innebär en automatisk sökning i en databas över alla människor i Sverige, innebär det att vi alla är misstänkta för brottet? Vad, exakt, innebär det egentligen att vara misstänkt för ett brott? (Se: Sökningsmonopol is the new VÃ¥ldsmonopol).
  • När är övervakning OK? Är Grannsamverkan mot brott i ett villaomrÃ¥de integritetskränkande? Är kameror pÃ¥ ett brottsbelastat torg integritetskränkande? I taxibilar? När är det OK att övervaka och under vilka premisser?

Ja, jag kunde lätt ha fortsatt med fler frågor. Det viktiga är att någon formulerar ett alternativ till FRA-samhället, där staten får monopol på trygghet till bekostnad av våra privatliv. Jag letar efter ett alternativ som accepterar hotbilden som FRA och dess förespråkare målar upp, men där lösningen är något annat: ett samhälle där människors frihet och privatliv respekteras samtidigt som hotet från både ensamma galningar och målinriktade terrorgrupper kan hanteras.

Jag tror svaret ligger i att börja nedifrån och bygga uppåt, d.v.s. tvärtemot FRA-lagändringens innebörd men i linje med dess problemformulering. Ser fram emot den fortsatta debatten så att vi tillsammans kan påbörja bygget.

Uppdaterat: på tal om det okända, den svarta svanen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , .

Några av sakerna som dykt upp på Extropi.com de senaste dagarna:

  • En artikel i Sydsvenskan om nya bilddiagnostikverktyg som är sÃ¥ effektiva att de finner mer än vad läkarna letade efter. DÃ¥ uppstÃ¥r ett etiskt dilemma om hur mycket man ska berätta för patienten.
  • Pentagon vill bygga in varningssystem i soldaternas nervsystem och förstärka det med en kraftfull kikare inkopplad i synnerven.
  • 7 mm stora robotar som kan hoppa som loppor.
  • Googie-arkitektur:
  • En intervju med SF-författaren Vernor Vinge som givetvis tar upp Singulariteten, alltsÃ¥ den tänkta tidpunkt i framtiden dÃ¥ den tekniska utvecklingen accelererar sÃ¥ snabbt att det blir omöjligt att förutsäga vad som händer därefter. Vernor tror det inträffar inom en 20-Ã¥rsperiod.
  • Forskning om att använda nanoteknologi för att reparera en skadad ryggmärg (pÃ¥ möss än sÃ¥ länge).
  • Genetiskt modifierade grödor som drastiskt kan sänka kostnaden för att fÃ¥ ut mediciner till fattiga.
  • Implantat som kan fÃ¥ blinda att se.

I svensk media just nu: Cameron Diaz har färgat håret och två pandor har haft sex.

Fler länkar på Extropi.com.

Andra bloggar om: , , .

När man läser om dansk politik i svensk media handlar det ofta om hur “invandrarfientliga” danskarna har blivit. Samtidigt visar det sig nu, när arbetslösheten sjunker kraftigt i min gamla hemstad, Malmö, att just de svenska invandrarna visar sig ha lättare fÃ¥ jobb i Danmark än i Sverige:

Att positiva rekord slås år efter år beror på flera samverkande faktorer. Enligt Thomas Behrens är de viktigaste orsakerna:
Högkonjunkturen.
Malmö högskola.
Öresundsbron.
– Sist men inte minst de många Malmöbor som fått arbete i Danmark. Som tas emot med öppna armar i främst Köpenhamn och blir allt fler, säger Thomas Behrens.
– Det verkar som om det är lättare för andra generationens invandrare att få jobb i Köpenhamn än i Malmö.

Lyssnar du, arbetsmarknadsminister Sven Otto?

Andra bloggar om: , , , , .

Uppdaterat: Henrik Arvidssons intervju med Jennifer Wegerup och Petter Karlsson om Zlatan Ibrahimovic känns relevant i sammanhanget:

– Vi lever i ett välvilligt men splittrat och ängsligt litet land, säger Jennifer Wegerup. Vi vill väl, men vi är sÃ¥ rädda för att bli kallade rasister att vi drar oss för att försöka förstÃ¥ människor som är annorlunda. Zlatan blottlägger det här hos oss.

Petter nickar:

– Precis! Han dribblar bort oss och avslöjar luckorna i vÃ¥rt försvar. Vi vill ocksÃ¥ ha mer frihet, lite mer anarki och lite mindre trygghet, men samtidigt vill vi ju inte det. Och sÃ¥ kommer Zlatan och rubbar vÃ¥r verklighetsuppfattning nÃ¥gra tum, precis som en stor konstnär eller författare. Du ser en tavla eller läser en bok och tänker: “Kan jag ocksÃ¥ vara sÃ¥ där?” Nähe! Och det stör oss. Och det är bra att vi blir störda. Zlatan är en sorts katalysator. Jag tror att vi behöver honom mer än vi anar.

Uppdaterat 2: Tjänar bättre gör man också i Danmark:

– Nja, jag vill inte berätta vad jag har i lön, säger Linda Rosén. Men det är i alla fall dubbelt sÃ¥ mycket som min gamla lön i Sverige.

Om vi bortser från alla de som betalas av diverse organisationer för att blogga eller använder bloggen som marknadsföringskanal för något (t.ex. sina böcker eller sig själv) så undrar jag om inte Dick Erixon är på god väg att bli den förste politiska bloggaren i Sverige som kan livnära sig på enbart sitt bloggande. Hans lägesrapport efter uppmaningen att donera pengar till honom för att hålla bloggen vid liv:

Under fem vardagar har ni, mina kära läsare, bidragit med 90.741 kr till bloggen. Det ger inte bara en underbar känsla för mig – att ni ocksÃ¥ i handling bekräftar budskapet om att bloggen betyder nÃ¥got – det är ocksÃ¥ nÃ¥got unikt för mediebranschen. Ni visar att det finns en publik för de perspektiv och de analyser som bloggen stÃ¥r för. Medan SVT och SR – den sÃ¥ kallade public service – gÃ¥r mot alltmer av banalisering och fördumning, visar den ökande läsekretsen av min blogg att det finns mÃ¥nga som vill ha mer tuggmotstÃ¥nd, mer analys, mer filosofi och mer utblickar i samhällsdebatten.

Vi får väl se hur länge läsarnas donationsvilja håller sig uppe men detta är faktiskt en mycket intressant milstolpe i den svenska mediabranschens historia, vilket också Johan Ingerö är inne på:

Dicks insamling har betydligt större nyhetsvärde än mycket annat som dykt upp i medierna på senare tid. Symptomatiskt nog har rapporteringen uteblivit. De skattefinansierade jättarna är inte särskilt sugna på att visa att en ensam liten tyckare kan ha så många och så hängivna läsare.

Dick var för övrigt lite sur för ett tag sedan, då hans blogg inte var med på en lista som Veckans Affärer tagit fram. Han skrev då:

Veckans Affärer har gjort en lista: Sveriges 11 tyngsta bloggare, där denna blogg inte är med. Vilka kriterier som gäller för att vara “tyngst”, framgÃ¥r inte. Uppenbarligen gäller inte antalet läsare. Ingen av de 11 angivna har fler läsare än denna blogg. Men vad spelar läsarna för roll? De 11 (varav jag gillar nÃ¥gra) passar kanske bättre in i den kulturradikala medieeliten – det är ju bara den som räknas…

Jag tror förklaringen är så pass enkel som att listan Emanuel Sidea på VA tog fram baserades på Technorati-klonen Twinglys analys av den svenska bloggosfären. Jag hittar inte deras karta över bloggosfären på nätet men jag har sett en pappersutskrift av den och jag vill minnas att just de 11 bloggarna i VA:s artikel var dominerande på kartan. Tittar man på Twinglys Topp100-lista är Dicks blogg inte heller med. (Lyssnar ni, Twingly?)

Så någon konspiration från kultureliten är det nog knappast. Då hade inte t.ex. Johan Norberg heller varit med. Snarare en brist i Twinglys kartläggning (om jag har rätt i att det är där listan kommer från). Jag kan gissa att Dicks hemmahackade bloggmotor inte riktigt är kompis med Twinglys spindel.

Hans RSS-flöde fungerar inte sÃ¥ bra heller, vilket faktiskt ocksÃ¥ kan vara en av förklaringarna till hans goda besöksstatistik relativt andra “bloggiganter”. Folk mÃ¥ste ju besöka hans site, eftersom RSS-flödet inte fungerar. Själv läser jag alla andra bloggar via RSS-läsaren Bloglines, utom just hans. Jag är knappast ensam om detta.

Hursomhelst. Många läsare har han i alla fall och nu kanske han t.o.m. kan börja försörja sig på sin publik. Som jag skrev för någon dag sedan är detta en mycket spännande och viktig utveckling. Ju fler affärsmodeller det går att bygga kring sitt personliga intresse, desto bättre är det, inte bara för individen utan för samhället i stort. Ju fler människor som kan försörja sig på sin passion desto bättre. Dick Erixon är med bland pionjärerna som visar vägen på en utveckling som precis bara börjat. Oerhört spännande att följa.

Andra bloggar om: , , , , , .

Johan Norbergs postning om den extrema fattigdomen förtjänar att återges i sin helhet:

For the first time since the World Bank started measuring poverty, the number of people in extreme poverty around the world is now fewer than 1 billion. This is after five years (1999-2004) when poverty was reduced by 135 million people – 74,000 a day.

This update means that extreme poverty in developing countries has been reduced from 40.3% to 18.4% between 1981 and 2004, and in absolute numbers it has been reduced from 1,479 million to 985 million. Almost half a billion fewer are poor, even though world population increased by almost 2 billion during the same time!

Most impressive is East Asia, where extreme poverty was reduced from 58% to 9% during these 23 years.

One implication is that the world will surpass the Millennium Development Goal to halve the global rate of extreme poverty 1990-2015. 1990 the figure was 29%. According to present trends it will be 12% in 2012.

Ingen politiker och inga bistånd eller bidrag kan ta åt sig äran av detta. På samma sätt kommer det inte vara politiska beslut som gör att övergången till ren energiförsörjning från sol, vind och vatten kommer att gå fortare än vad alla tror. Snarare är det politiska beslut som står i vägen för ännu snabbare utveckling. Bilbranschen, t.ex., är så reglererad att nya aktörer får det mycket svårt att ta sig in på den. Det gör att de stora etablerade företagen kan njuta av sin dominerande ställning ostört.

Andra bloggar om: , , , .

Oavsett vad man tycker om hans åsikter så är det intressant att följa Dick Erixons försök att via donationer få in tillräckligt med pengar för att kunna driva sin blogg vidare. Det ser ut att gå bra:

Utöver alla mejl har 225 personer givit 58.091 kr via SMS och konto till bloggen under fredagen 27 april och måndagen 30 april.

MÃ¥let var ju att fÃ¥ in 100’000 kronor under Maj mÃ¥nad och även om det är en bit kvar sÃ¥ har han redan kommit mer än halvvägs. Som ett brev pÃ¥ posten kommer dÃ¥ frÃ¥gorna om trovärdigheten i det som skrivs. Chadie pÃ¥ Kulturbloggen menar dock att:

En politisk bloggare är ju ändå tydlig med var han eller hon står, så om han/hon sponsras från det hållet borde det inte påverka trovärdigheten.

Jag håller med. Det är betydligt mindre trovärdighet i någon som skriver politiska texter, får betalt för det och påstår sig vara oberoende, vilket stämmer in på ungefär hela den svenska journalistkåren. Jag ser mycket hellre att folk är tydliga med sina åsikter så att jag själv kan bedöma deras trovärdighet.

Uppmärksamma läsare har säkert också noterat att undertecknad börjat med Adsense-annonser. Jag ville testa ungefär vad de kunde ge. Svaret är: i princip ingenting.

Annars är donationer intressant som intäktsmodell. Det är ju en slags frivillig avgift för något. Som om jag hade kunnat välja själv om jag ville betala för prenumerationen på min tidning eller ej. Det intressanta är hur det ställer relationen producent -> konsument på ända. Jag betalar ju inte för något som redan producerats utan för att säkerställa mig om att något jag tycker om kommer att fortsätta produceras.

Detta går givetvis att överföra till andra medier än bara bloggar. Ett musikband jag tycker om borde jag stödja ekonomiskt, likaså en författare eller en filmproducent. Då har jag som konsument närmat mig investerarens roll. Med tanke på hur t.ex. tjänster som Kiva.org gjort mikroinvesteringar till något skalbart så undrar man om det inte finns möjlighet för något liknande för andra områden än entreprenörer i fattiga länder.

FrÃ¥gan är alltsÃ¥ inte bara “hur tjänar man pengar pÃ¥ en politisk blogg?” utan “hur tjänar man pengar pÃ¥ digitalt förmedlat innehÃ¥ll över huvud taget?” Kanske döljer donationsekonomin svaret.

Andra bloggar om: , , , , ,

Glädjande nyheter: sedan 1999 har dödsfallen från svåra hjärtattacker sjunkit med nästan 50%:

The study found an overall decline in deaths from severe heart attacks – dropping from 8.4% (112 out of 1335 patients) in 1999, to 4.6% (45 out of 992 patients) in 2005. This approximates to 39 fewer deaths for every 1000 patients presenting at hospital.

Det intressanta med detta är hur det antagligen kommer att presenteras i media. Hjärt- och kärlsjukdomar tillhör de vanligaste orsakerna till dödsfall i rikare länder. Om det nu skulle vara så att dessa skulle bli mindre dödliga så skulle någon annan orsak till dödsfall ta dess plats som nummer ett.

Låt säga att dödsfallen från både hjärtsjukdomar och cancer (t.ex. p.g.a. det här) blir så pass låga att t.ex. fallskador i hemmet plötsligt skulle bli den vanligaste dödsorsaken, är då nyheten att människor är friskare och lever längre? Nej, nyheten som den skulle presenteras är att fallskador är dödliga och vi måste skydda oss från de farliga trapporna.

Det ingår nämligen inte i medialogiken att presentera goda nyheter.

Att t.ex. fågelinfluensor, fetmarelaterade sjukdomar eller det senaste mat-larmet får ta så mycket plats i media är egentligen ett gott tecken då det visar hur långt vi kommit och hur bra vi egentligen har det. I en tid då mänsklighetens absolut största utmaning inför framtiden verkar vara något så abstrakt som koldioxidhalten i atmosfären har vi det egentligen oförskämt bra.

Inte för att man ska underskatta klimatförändringar men digerdöden och massvält var faktiskt något värre.

SÃ¥ till de som säger att en höjning av den globala temperaturen med en grad är det absolut värsta som kan hända mänskligheten skulle jag vilja säga: “HURRA! Fy bubblan vad bra vi har det! Nu ser vi till att lösa energifrÃ¥gan, sÃ¥ att alla människor pÃ¥ jorden kan fÃ¥ tillgÃ¥ng till ren och Ã¥tervinningsbar energi. Sedan lär vi oss kontrollera det metrologiska systemet bättre sÃ¥ att varken solvindar eller koldioxid kan hota oss. Medans vi hÃ¥ller pÃ¥ kan vi terraformera Mars ocksÃ¥!

Sedan Ã¥terstÃ¥r banne mig bara fallskadorna i hemmet.”

Andra bloggar om: , , , , , .