Oerhört kul att läsa nyheter om Irak som inte handlar om självmordsbombare eller invasioner. För ett liten, kort stund känns plötsligt Irak som vilket annat land som helst. Idrotten är stor:

– För det irakiska folket var det en match mellan fred och frihet och den terrorism som kommer frÃ¥n Saudiarabien och förstör vÃ¥rt land, säger Ali Alnasnawy som bor i Kista.

Vidare:

– Jag pratade med mina vänner i Irak och de sa att i tre timmar efter matchen har de inte hört nÃ¥gra bomber. Jag hoppas att det kan fortsätta sÃ¥, men annars fick vi Ã¥tminstone tre timmars fred.

Ã…terigen mÃ¥ste jag undra vad Sverige gör för att assistera Danmark, Lettland, Australien m.fl. när de hjälper Irakierna bygga upp sitt land, men nej, frÃ¥gorna fÃ¥r vänta – idag handlar det om fotboll och inget annat.

Andra bloggar om: , , .

Åh, jag älskar sådana här galna projekt:

This website is about the building of an undersea colony – a human undersea city – a permanent dwelling place for people and even families. Before today, it was but a fantasy, as it has always been. But no more. As of today, the dream of permanently settling Aquatica, the undersea regions of our earth, has begun.

Jag undrar om de hinner bli klara före den första mån-kolonin. Lycka till, säger jag. Jag lovar att hälsa på när det är klart!

Andra bloggar om: , , , , , ,

Per på Infontology ställer sig sommarfrågan:

Det vill säga: hur kan nÃ¥got som först uppträder som ett fenomen i ett “icke-autentiskt” sammanhang (vad är en “kompis” pÃ¥ MySpace?) ändÃ¥, pÃ¥ nÃ¥got vis, kännas “äkta”? Vad är det — att vara “pÃ¥ riktigt”?

(Min emfas.)

Samtidigt rapporterar indie-poppens egna Emmabodafestival att årets festival blir den sista, för:

Indie finns ju inte längre.

PÃ¥ “min tid” var indiemusiken det som var äkta.

I vÃ¥rt tidevarv av long tail-utbud, där man är känd för 15 personer snarare än i 15 minuter, i ett medielandskap där konsten och reklamen vuxit samman, vart har “det äkta” tagit vägen?

Har det över huvud taget någonsin funnits?

Andra bloggar om: , , , ,

Skrev för ett tag sedan om en 18-åring med bionisk fot. Oscar Pistorious kan bli den förste atleten med proteser istället för ben som tävlar i olympiska spelen för icke-handikappade. Golfspelaren Tiger Woods har genomfört ingrepp i ögonen som ger honom supersyn. Nu finns det även en bionisk hand som går att styra som en vanlig hand:

The thumb and fingers can move and grip just like a human hand and are controlled by the patient’s mind and muscles.

Var ligger de disruptiva tidpunkterna för konstgjorda kroppsdelar? Hur mycket bättre (enligt vilka parametrar?) måste en konstgjord hand vara för att man frivilligt ska vilja byta ut sin friska hand mot en bionisk? Lika bra är inte tillräckligt, men vad krävs?

Andra bloggar om: , , , ,

Danmark, Lettland, Australien och en rad andra länder har fortfarande trupper i Irak som kämpar mot näst intill dagliga terror-angrepp mot civilbefolkningen medans resten av världen passivt tittar på. Att skicka hem soldater i bodybags innebär ett högt politiskt pris för makthavarna i de länder som är representerade i Irak.

Men, som jag nämnde i posten om resor i framtiden behöver man inte fysiskt förflytta sig till en annan plats för att vara där. Detta innebär att det faktiskt går att göra polisiära såväl som militära ingripanden utan att riskera livet för en enda soldat eller polis. Detta är precis vad det amerikanska flygförsvaret verkar ha för avsikt, när de nu skickar fjärrkontrollerade robotflygplan till Irak:

It’s another sign that the Air Force is planning for an extended stay in Iraq, supporting Iraqi government forces in any continuing conflict, even if U.S. ground troops are drawn down in the coming years.

Ganska fascinerande. USA kan alltså ta hem sina trupper men ändå stanna kvar. Är detta en försmak av framtida konflikter? Terrorangrepp mot civilbefolkningen som möts av fjärrkontrollerade soldat/polis-robotar. Eller, framtiden förresten, det är ju exakt vad som händer här och nu.

Eftersom gränsdragningen mellan polis och militär blivit otydligare kan även utvecklingen mot den automatiserade brottsbekämpningen nämnas i samma andetag. Hastighetskameror, FRA-avlyssning eller mönsterigenkänning i penningtransaktioner för att finna ekobrottslingar är alla exempel på detta. Åt vilket håll pekar utvecklingen? Vilka disruptiva tidpunkter ligger framför oss? Håller både militären och polismakten på att bli en självgående maskin, till en början fjärrkontrollerad, men efter ett tag kapabel att fatta egna beslut?

Detta kan låta som ett mardrömsscenario, särskilt för de som menar att statens makt över medborgarna inte får bli för stor. Men den tekniska utvecklingen brukar ha för vana att utvecklas i de mest oväntade riktningar. Vad händer när den automatiserade brottsbekämpningen möter Web 2.0-generationens crowdsourcade You-värld? Vad händer när tekniken blir tillräckligt billig för att ge medborgaren makt över staten istället för tvärtom?

Teknikutvecklingen ska man inte vara rädd för. Den innebär i grund och botten inget annat än ökade möjligheter. Det är först när människor i maktposition anser sig ha ensamrätt över dessa nya möjligheter man ska vara aktsam. Det är staten och människorna som styr den vi ska vara rädda för, inte tekniken.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Canon verkar nu ha släppt en mjukvaru-uppdatering till kameran jag nämnde för ett tag sedan. Dock verkar inte uppdateringen ha löst problemet, åtminstone enligt bloggaren Rob Galbraith (samme bloggare som först uppmärksammade problemet med autofokusen).

Nu har Canon hamnat i det prekära läget att mÃ¥nga kunder väntar pÃ¥ att bloggaren Rob ska “välsigna” kameran innan de köper den. AlltsÃ¥, innan Rob Galbraith är nöjd med en uppdatering frÃ¥n Canon sÃ¥ köper de inte. Eftersom kameran kostar sisÃ¥där 40 tusenlappar blir det snabbt ett par miljoner i missade intäkter för Canon. Vad värre är, med tanke pÃ¥ hur central denna systemkamera är för marknadsledaren Canon kan resultatet bli ödesdigert för företagets kameradivision.

Det är inte ovanligt för nya avancerade kameramodeller att ha barnsjukdomar. Faktum är att det nästan varit mer regel än undantag (kameranördar kan t.ex. minnas att Canons 5D hade problem med bildkvaliteten under vissa förutsättningar liksom Nikons prosumer-modell D200). Men hur dessa barnsjukdomar kommuniceras och hanteras är avgörande för trovärdigheten hos ett företag.

Läs även Canon, kameran, kunderna och konversationen.

Andra bloggar om: , , ,

Ibland är det lite kul att betrakta nyhetsflödet och leka connect the dots med en iakttagelse. Som t.ex. när Google slår på stora trumman över att man tar sina användares privatliv på allvar genom att radera de cookies som lagras i användarnas datorer efter två år:

After listening to feedback from our users and from privacy advocates, we’ve concluded that it would be a good thing for privacy to significantly shorten the lifetime of our cookies — as long as we could find a way to do so without artificially forcing users to re-enter their basic preferences at arbitrary points in time. And this is why we’re announcing a new cookie policy.

In the coming months, Google will start issuing our users cookies that will be set to auto-expire after 2 years, while auto-renewing the cookies of active users during this time period. In other words, users who do not return to Google will have their cookies auto-expire after 2 years.

Intressant koppling mellan Googlemaskinens, internet-oraklets, minne och användarnas privatliv. Vad en person söker efter på Google skulle kunna säga mycket om den personen. Saker man kanske inte vill att hela världen ska känna till. Spåren vi lämnar efter oss på nätet ger konturerna av vår person. Möjligen inte hela bilden, men tillräckligt för att det ska kännas som ett intrång i den privata sfären när någon ges möjlighet att se den.

Men vi lämnar spår efter oss även i den fysiska världen. När man klickar sig in på Codemode.org hittar man en länk till den här bilden, som föreställer ett brev från ett (väldigt service-inriktat) hotell i Amsterdam. (Ett brev som för övrigt också säger en del om hur olika företag kommunicerar med sina kunder.)

Vad som är ett socialt (och legalt) accepterat spår i en del av världen behöver inte vara det i en annan. Vad händer då när gränserna suddas ut? Vilka regler gäller för spår på nätet? Vilka nya regler växer fram?

Andra bloggar om: , , ,

Kameranörd som man är sÃ¥ följer man med spänning turerna kring Canons nya digitala systemkamera EOS 1D Mark III. En liten snabbkurs i Canons kamerautbud kan förtälja att de har tvÃ¥ modeller i absoluta toppsegmentet: 1D och 1Ds (där “s” ska stÃ¥ för “studio”). Den förstnämnda riktar sig främst till fotografer som ställer högsta möjliga krav pÃ¥ snabbhet och bildkvalitet i kombination och kostar sisÃ¥där 40000 riksdaler inklusive konsumtionsskatt.

Den senaste modellen av 1D skjuter av 10 stycken 10-megapixelsbilder i sekunden, något ni kan avnjuta ljudet av på Youtube. För att hänga med i den hastigheten måste autofokusen fungera klanderfritt och extremt snabbt. Alla som någonsin försökt ta en bild av en springande 2-åring med sin digitala kompaktkamera förstår nog vad jag menar.

Den föregÃ¥ende modellen, som “bara” klarade drygt 8 stycken 8-megapixelbilder i sekunden, hade en autofokus i absoluta toppklass. Detta är anledningen till att ni ser rader av vita Canon-objektiv uppradade längs med varenda sport-arena värd namnet. Canon dominerar den prestigefyllda sportfotograferingen fullständigt. Mängder av sportfotografer litar pÃ¥ Canon för sitt uppehälle. Deras rykte är värt mycket pengar – och är därmed ocksÃ¥ väldigt bräckligt.

Problemet är nu att flera användare rapporterat stora problem med autofokusen i sina nya, dyra kameror. Den mest uppmärksammade rapporten är den här.

Vad gör då Canon för att svara sina kunder? Kunder som troget använt märket i flera år, i många fall decennier. Kunder som är fullständigt beroende av att Canons produkter fungerar klanderfritt för sin försörjning.

Jo, man gör: ingenting.

Just det. Total tystnad.

Problemet har varit känt ett par veckor och det bubblar i diskussionsforum och bland bloggar. Det finns en stigande frustration över att Canon inte ger sig tillkänna och lägger korten på bordet. Längst ned på denna sidan anar man nästan att Canon skulle ha släppt en uppdatering som löser problemet men försökt dölja det genom att ge uppdateringen samma versionsnummer som den föregående mjukvaran:

The CPS (Canon service center, min not) guy said they re-loaded the firmware. No hardware was replaced but it was checked to spec after the reload. I asked if it was the same as was installed at the factory. He was very dodgey and said that it shows up on the menu as the same official version number, but that’s he could officially say at this time.

Stämmer misstankarna? Tja, vem vet? Canon vägrar som bekant uttala sig. Nä, vad vi ser här är en konflikt mellan den snabba konversationen som pågår på internet och det långsamma, stora företaget som gjort ett misstag men inte riktigt vågar erkänna det. Canon verkar snarare hoppas att stormen ska bedarra. Varför ger de sig inte in i debatten istället? Varför blir de inte en del av konversationen?

Ingen betvivlar att problemen kommer att lösas, men genom att undvika samtalet blir Canon något det pratas om snarare än med. Spekulationer härjar och frustrationen växer.

Samtidigt, skruva tillbaka klockan sisÃ¥där 5 Ã¥r och “problemet” (somliga skulle säga “möjligheten”) att inte vara del av samtalet existerande inte ens. Canon kunde kommunicera med sina kunder som man alltid gjort: via pressmeddelanden och service centers. NÃ¥got har hänt och Canon har missat tÃ¥get.

Detta är inte Canon ensamma om. Hur skulle ditt företag bete sig om det hamnade i en liknande situation? Hur skulle du vilja att det betedde sig? Är det starka varumärket en börda snarare än en tillgång i det här fallet, på grund av stolthet och högmod?

Utmaningen för stora företag och varumärken är att vad de egentligen skulle behöva göra är börja prata med kunderna på en mer personlig nivå. Men då flyttas samtidigt fokus från varumärket till de individer som för dialogen. Det är priset man måste betala om man vill vara med i konversationen.

Att stå tyst utanför kan nämligen bli ännu dyrare.

Andra bloggar om: , , , , , .

Ett ganska spännande projekt pÃ¥gÃ¥r just nu i UK, vid namn My Football Club. Idéen är att organisera 50’000 fotsbollsfans (det finns ganska gott om sÃ¥dana i UK) och genom att göra en liten investering var gÃ¥ samman och köpa en av de stora klubbarna i brittisk fotboll.

Ett fantastiskt exempel på nya möjligheter som öppnar upp sig tack vare internets sammankopplande förmåga. Att samla ihop kapital för riskfyllda projekt har aldrig varit enklare. Samtidigt har denna möjlighet inte riktigt tagit fart ännu, så här kan man ana en typisk disruptiv tidpunkt annalkas.

Andra exempel på saker man skulle kunna crowdsourca investeringen av är:

– Inspelning av en skiva.

– Inspelning av en film.

– Utveckling av ett datorspel.

– Utveckling av ett läkemedel.

Osv. Ja, det mesta som finansieras med riskkapital och antagligen lite till skulle kunna gå att finansiera med crowdsourcad finansiering. Jag skrev om detta för ca ett år sedan. Då tog jag TV-serien Futurama som exempel:

Låt säga att t.ex. en halv miljon människor går samman och betalar 300 kr var till en fond. Det är 150 miljoner kronor, vilket borde räcka för att producera ett par avsnitt, säg 10 st, av serien. Sedan säljer man dessa från en hemsida. Folk som investerat får ladda hem avsnitt gratis, andra får betala. En viss procent av intäkter i vinst går tillbaka till de som investerat.

Onekligen lär vi få se fler intressanta projekt av den här typen framöver.

I sammanhanget måste även mikrofinansieringssajten Kiva.org nämnas. Där kan man låna ut en liten summa pengar till en entreprenör i den fattigare delen av världen. Ett koncept med stor sprängkraft, särskilt om de gör verklighet av tanken att låta pengarna ge avkastning (i dagsläget får man bara tillbaka de utlånade pengarna utan ränta).

Att aktiehandeln flyttade ut pÃ¥ nätet och blev folklig var en stor förändring som skedde i “web 1.0”-eran i slutet av 90-talet. Nästa steg är att riskkapitalet flyttar ut pÃ¥ nätet och blir lika folkligt. Det är ett större och egentligen viktigare steg, särskilt för ett land som Sverige, där det saknas tradition av att investera i “vanliga människors” projekt och drömmar.

Avanza, Etrade och andra blev pionjärer när aktiehandeln flyttade ut på nätet. Vem tar nästa steg och flyttar ut riskkapitalet till nätet och in i folkhemmet?

Andra bloggar om: , , , .

Om man har två olika trendlinjer i tiden och den ena trendlinjen förändras snabbare än den andra kommer de någon gång att mötas (förutsatt att den snabbare trendkurvan börjar på en lägre punkt än den andra). Exempel på en sådan trendkurva kan vara kostnaden för att outsourca tillverkning jämfört med att behålla den i Sverige. En annan kan vara datorers förmåga att spela schack jämfört med en människas. Dessa kurvor möttes 1997 när IBMs dator Deep Blue besegrade världens bästa (mänskliga) schackspelare.

Tidpunkten då dessa kurvor möts kan man kalla en disruptiv tidpunkt.

Den är dispruptiv därför att den förändrar något som varit en grundläggande förutsättning tidigare. Den ändrar spelreglerna.

Det är spännande att följa olika trendkurvor och försöka luska ut när de möts och resulterar i en disruptiv tidpunkt. Det är rätt gott om sådana i den tid av accelererande förändring vi lever i och jag tror att trendkurvor passerar varandra nästan dagligen numera.

Ett exempel pÃ¥ tvÃ¥ kurvor som snart möts kan vara när människor med konstgorda ben springer snabbare än människor med “naturliga” ben. Personen som kan uppnÃ¥ denna disruptiva tidpunkt heter Oscar Pistorious. Tidningen Wired skrev om honom för ett tag sedan.

Is he an engineering marvel — or just one hell of a sprinter?

Sydsvenskan skriver ocksÃ¥ om honom (eller “skriver”, det är ett webb-TV inslag) om hur Oscar satsar pÃ¥ att delta i OS 2012. Ja, alltsÃ¥, det riktiga OS:et. Med riktiga atleter i. Vad det nu betyder.

När det gÃ¥r att göra konstgjorda kroppsdelar som presterar bättre än de naturliga har en disruptiv tidpunkt inträffat. Modern idrott handlar redan till stor del om ingenjörskonst och vetenskap. Hur man optimerar sina kosttillskott och sin utrustning perfekt samtidigt som man undviker att gÃ¥ över gränsen mot doping och “fusk”. Eller uttryckt annorlunda: gränsen mellan naturligt mänskligt och konstgjort icke-mänskligt.

Gränsen mellan människa – eller maskin.

Oscar Pistorious kommer inte att vara den sista atlet som får oss att ställa frågan om vart den gränsen egentligen går.

Nedan ett inslag från en brittisk TV-kanal om Oscar:

Lyssna särskilt pÃ¥ vilka ord och uttryck hans kritiker använder. Uttryck som “not human”. Enligt vem?

Andra bloggar om: , , , , , , .