Ena dagen är de amerikanska – våra nationalklenoder, Volvo och SAAB – andra dagen kinesiska. Kan det bli verklighet? Möjligt, enligt TV8s Finansnytt:

Enligt mycket initierade källor till TV8:s Finansnytt med E24 är kinesiska biltillverkare intresserade av att köpa Volvo Personvagnar och Saab Automobile.

Ford har tidigare signalerat att de vill sälja Volvo Personvagnar och SAABs ägare dras också med problem. Samtidigt är de kinesiska företagen uppenbart expansionshungriga och deras egna varumärken är för svaga i Europa än så länge. Klart att de letar uppköpsobjekt, brittiska Rover är redan kinesiskt.

Någon påstod för ett tag sedan att Hutchison Whampoas (HW) satsning på 3G-operatören 3 i Sverige var den enskilt största utländska investeringen någonsin i landet när den påbörjades år 2000. HW är ett företag från Hong Kong. Även i Kalmar är man väl medvetna om hur man gör affärer med kineser:

Här bygger det kinesiska företaget Faner Dun Group AB ett 70 000 kvadratmeter stort handelscentrum, där sammanlagt 1 100 företag, från Kina och Europa, ska visa upp sina produkter.

Uppdaterat: hittade en gammal post där en herre vid namn Sanjaya Lall citeras:

Glöm globaliseringsdebatten. Glöm alla som säger att globaliseringen är bra därför att den ger ökat välstånd eller att globaliseringen är dålig därför att den leder till utsugning.

– Felet med en sådan diskussion är att den gör ideologi av teknik, säger utvecklingsekonomen Sanjaya Lall.

Kärnan i processen är en teknisk utveckling som eliminerar avstånd, öppnar marknader, skapar specialisering och skiftar produktion och export i högteknologisk riktning. Den enda säkra vägen till välstånd går då via kontinuerlig tillämpning av ny teknik, och det kan ingen politik i världen ändra på.

Andra bloggar om: , , , ,

Om man ska tro media lever vi i de farligaste av tider. Fetmaepidemier, klimatpanik och terrorism är bara några av de dödsfällor vi ständigt utsätts för och som väntar runt varje hörn.

Men, om denna bild stämmer, varför är det då så att antalet dödsfall per år i det land där hamburgarna är som fetast och bilarna är som störst aldrig har varit så få som nu:

The U.S. death rate fell to a historic low in 2004 and the life expectancy at birth hit a record high, according to the National Center for Vital Statistics here.

Final totals for the year show 2,397,615 deaths and an age-adjusted death rate of 800.8 deaths per 100,000 people.

That was 50,673 fewer deaths than in 2003 and represented the largest single-year decline in raw death counts since 1938, when deaths fell by 69,036 from the previous year.

Kan det vara så att vår syn på risk förändras ju bättre vi har det? Ju längre vi lever, desto mer värderar vi livet och blir därmed mer rädda för att förlora det. Dr Aubrey de Gray har gjort det till sitt livs (eller åtminstone den här delen av sitt livs) mission att föra fram budskapet om att döden är övervinnlig. “Vi kan leva i 1000 år” säger han. Det vore bara lite tråkigt om vi skulle göra det som livrädda små möss, oförmögna att njuta av tillvaron av rädsla för att förlora livet.

Någon får väl i sådant fall helt enkelt uppfinna ett backup-system så att vi åter kan börja ta risker och återuppleva livet. Eller skulle risktagandet i så fall förlora sin udd och inte längre ge oss den nödvändiga livsgnistan? Ja, att leva ett mycket långt liv på ett rikt och givande sätt kan bli en av 2000-talets stora utmaningar.

Fast, på något sätt tror jag nog vi ska klara av det.

Annars finns ju alltid Sudoku.

Andra bloggar om: , , , ,

Den 16:e augusti hände det. Telefoni-applikation Skype slutade fungera.

Om du levt under en sten de senaste åren och inte vet vad Skype är så går det att sammanfatta som en mjukvara du laddar ned till din dator som möjliggör röstsamtal via internet utan att det kostar dig någonting. Det är lika gratis att ringa någon i Indien som det är att ladda ned en indisk hemsida.

Det finurliga med Skype är att själva applikationen byggs upp genom att koppla samman olika körande instanser av programmet. Det finns alltså ingen central server med vilken applikationerna kommunicerar (delvis sant, själva inloggningen sker centralt). Detta för med sig en väldigt flexibel och skalbar arkitektur vilket också möjliggjort Skypes fantastiska tillväxt de senaste åren.

En nackdel med arkitekturen är dock att Skype själva (företaget) inte har direkt kontroll över sin egen mjukvara. Det går inte att “starta om” en Skype-server någonstans om något går fel.

Å fel gick det, den 16:e augusti.

Användare lyckades inte logga in och programmet blev oanvändbart. Efter ca två dygn så började saker och ting åter fungera igen. Det intressanta är hur Skype själva beskriver vad som hände:

On Thursday, 16th August 2007, the Skype peer-to-peer network became unstable and suffered a critical disruption.

Vidare:

Normally Skype’s peer-to-peer network has an inbuilt ability to self-heal, however, this event revealed a previously unseen software bug within the network resource allocation algorithm which prevented the self-healing function from working quickly.

Skype är alltså ett självläkande, distribuerat system med vilket du kan kommunicera till ingen kostnad över hela jordklotet. Själva applikationen är dess användare. Å den är, likt en organism, självläkande. Det ligger något djupt fascinerande i detta.

Jo, jag vet, hela internet kan sägas vara det samma men det är först när saker slutar fungera som man får tillfälle att reflektera över dem och än så länge har inte hela internet slagits ut under två dygn. För vad Skypes black-out belyser är hur sammankopplade vi är, både med varandra men också med tekniken.

Skype ger mig förmågan att tala med andra människor på andra sidan jordklotet, men det är inte Skype i sig som möjliggör detta utan kombinationen av tekniken och själva nätverket av användare som utgör Skype.

Det samma gäller hela internet. Vi är internet. Internet är vi.

För några år sedan skrev jag om en miljon apor och internet:

I am a monkey.

I am a net being. The net is where I meet my friends. It is where I find the answers as well as the questions. It is where I read the news. It is where I am being lied to, but also where different truths are allowed to live. It is where I write this text. I am a citizen of the net. I spend so much time on the net, that it could be my home.

But it isn’t.

At least not yet.

But I am one of the monkeys.

Don’t laugh. So are you.

Typing on my digital typewriter, my words are the oxygen that feeds the body that is the net.

Without monkeys, such as me or you, the net would die. Every email. Every message. Every webpage. Every movie and every song. Pumped in to the blood of the net. Rushing through its’ veins, it refreshes the entire body, allowing it to grow. Stronger. Bigger. Better.

It’s not only oxygen. Every message tells a story. Every song has a purpose. Every webpage has something to say. A memory. A feeling.

A soul.

Without the monkeys, there would be no soul. The net would be an empty place. A place that wouldn’t be a place. An empty emptiness. No life. No oxygen. No soul. The net needs the monkey.

The monkey is the net.

I am a monkey.

I am the net.

So are you.

Andra bloggar om: , ,

…jordens undergång är inte inställd.

Det är budskapet i SvD:s rapportering om “klimatbuggen” som nämndes här på bloggen för ett tag sedan.

Enligt klimatforskare Gavin Smith vid Goddard Institute, var problemet inte en millenniebugg utan ett skifte mellan två olika mätkällor. Han konstaterar även att ingen av de skillnader mel­lan mätdata som McIntyre redovisar är statistiskt signifikant.

Puh, vad skönt. Nu kan vi lämna det här bakom oss och återgå till den sedvanliga hämningslösa paniken.

Andra bloggar om: , , ,

Under industrialismen arbetade man i ett enda företag hela livet, kämpade uppåt i hierarkin och belönades med guldklocka innan pensionen. En förenklad beskrivning, måhända, men nu finns det fler möjligheter. Det går att skiva upp ens karriär i flera spår och utforska flera olika intressen samtidigt:

Creating a slash career allows you to personalize your work to your skills and interests, explore different facets of your personality with lowered risk to your wallet, and take advantage of today’s increasingly flexible and fluid workplace.

Det tråkiga med Sverige är att våra stora välfärdssystem gör karriärskivning svårare. Försök t.ex. få din a-kassa att förstå konceptet med flera karriärer.

Samtidigt finns det trender som inte ens den svenska välfärdsstaten kan stå emot. Globaliseringens ökade utbud och automatiseringens prispressande effekt på kommunikation och information gör att valmöjligheterna ökar. Dessutom ökas tempot i arbetslivet vilket främjar de snabbfotade små företagen.

Andra bloggar om: , ,

SvD skriver en artikel om hur barn får lära sig civilkurage och att “ta ställning i svåra dilemman”:

”Världen är alldeles för farlig att leva i – inte på grund av de människor som gör det onda men på grund av de människor som står bredvid och låter dem göra det.”

Albert Einsteins ord aktualiseras när Forum för levande historia i höst lanserar ett civilkurageprojekt på landets skolor. I materialet påpekas att passiviteten också är ett sätt att agera. Med utgångspunkt i förintelsen vill ”Spelar roll” få högstadieelever att ta ställning i svåra dilemman.

“Civilkurage” är ett positivt laddat ord. Man vågar gripa in när något otäckt sker. En person med sådan handlingskraft får respekt och uppmuntran av samhället.

En följdfråga infinner sig då i detta globaliseringens tidevarv: hur mycket “civilkurage” bör en stat ha? Är det “civilkurage” även att ingripa när invånare i ett land utsätts för övergrepp och våld? Vilka kriterier ska gälla för att ett sådant ingrepp ska vara moraliskt försvarbart? När är det moraliskt försvarbart att inte ingripa? Är det någonsin rätt att skicka (skattefinansierade) soldater till främmande land?

En knepig fråga, minst sagt. Under 1900-talet växte idéen fram om den suveräna staten med FN som ordningsvakt. Är den fortfarande relevant? Sköter FN sitt uppdrag?

Eller behövs det mer civilkurage även på storpolitisk nivå?

Andra bloggar om: , , , , , .

Jan Chipchase bor i Tokyo och arbetar på Nokia med att studera beteenden hos människor världen över. Hans blog brukar innehålla tänkvärda observationer som knyter samman människan med föremål och symboler i hennes omgivning. Nyligen har han besökt ett IKEA-varuhus i Tokyo. Halvt på skämt benämner han varuhuset som en Swedish theme park (svensk nöjespark).

Ja, att shoppa är en upplevelse inte helt olik den att gå till ett nöjesfält. IKEA har bäddat in upplevelsen i en filt av design, låga priser och svenskhet. Fascinerande hur nationella identiteter blir till värdebärande varumärken.

“Har du varit i Sverige?”
“Nej, men jag har varit på IKEA.”

“Är du svensk?”
“Nej, men jag har en Billy bokylla och en Antonius garderob hemma.”

Konsekvensen? IKEAs värde hänger samman med synen på Sverige. Jämför med hur varumärket USA naggats i kanten de senaste åren:

Only about a quarter of the Spanish public (23%) expresses positive views of the U.S., down from 41% last year; America’s image also has declined significantly in India (from 71% to 56%) and Indonesia (from 38% to 30%).

Nu är Sverige ett betydligt mindre land än USA och knappast något den globala genomsnittsmedborgaren bryr sig om (förrutom t.ex. i delar av Indien där bilden av Sverige fortfarande svärtas ned av Boforsskandalen på 80-talet – jag undrar hur IKEA profilerar sig i landet). Samtidigt är det intressant hur varumärkefieringen gör att vi som svenskar inte bara delar på en gemensam kultur utan också har ett ansvar mot varandra i hur vi agerar och vilka signaler vi skickar ut.

Detta gäller inte bara länder utan alla former av mänsklig samverken. En förening, ett företag, en religion eller en region. Så fort vi säger hos tillhöra en viss gemenskap tar vi också på oss ett ansvar mot de övriga medlemmarna. Ju starkare varumärket är, desto högre blir nivån av ansvar. Därför är varumärken något mycket positivt. Till skillnad från vissa andra säger jag: more logos!

Uppdaterat: boken Viking Manifesto kan vara läsvärd.

Andra bloggar om: , , , , ,

En studie från Pew Global Attitudes Project visar hur invånarna i de rika länderna i världen blir allt mer missnöjda med tillvaron samtidigt som den snabba rikedomsökningen i de fattigare delarna av världen gör människorna som bor där lyckliga:

The planet is a happier place these days, at least in many parts of the world where incomes are low and life is tough … but economies are improving. In particular, as economic growth has surged in much of Latin America, East Europe and Asia over the past five years, people are expressing greater satisfaction with their personal lives, family incomes and national conditions. The picture is considerably different in most advanced nations, where per capita GDP gains have been less robust and citizen satisfaction has changed little since 2002.

Det verkar som att lycka kommer från att få det bättre inte från att ha det bra.

Andra bloggar om: , , .

När jag växte upp betydde “framtiden” två saker. Det ena scenariot innefattade en efter-katastrofen Mad Max-värld där överlevande människor hankar sig fram med byteshandel och våld. Det andra innefattade rymden och dess oändliga yta, redo att utforskas och upptäckas.

Sedan försvann rymden från framtiden. Kanske var det Challenger-kraschen 1986 som satte punkt för drömmarna om nya upptäcktsfärder mot stjärnorna. Kanske var det kalla krigets slut som satte stopp för både star wars och drömmarna.

Men, nu är rymden äntligen tillbaka i framtiden!

Eller, framtiden förresten, rymdturism är redan en begynnande storindustri. Vill du ta en tripp till en rymdstation kostar det dig $30miljoner, men du får vänta tills efter 2009 då turerna är fullbokade.

Dyrt, men priserna kommer att sjunka. Att resa över Atlanten var en gång i tiden något endast de allra rikaste hade råd med. En indikation om vart det är på väg kommer från Barcelona. Arkitekten Xavier Claramunt påstår sig vilja erbjuda övernattning på ett rymdhotell för drygt $4miljoner år 2012:

Barcelona-based architect Xavier Claramunt is promising a three-night stay 300 miles in orbit to anyone with 3 million euros ($4.15 million).

Mer här.

För drygt fyra år sedan skrev jag om en tänkt rymdstation som cirklade kring jorden och som människor kunde bosätta sig i. Det var ett tanke-experiment kring vad som skulle kunna hända om det blev ekonomiskt lönsamt att skicka upp permanenta bostäder i omloppsbana. Vi kan snart vara där. Byggandet av en helt ny värld kan börja. Beam me up, Scotty!

Andra bloggar om: , , ,