Läsvärt inlägg på Erik Bergs blogg Approximationer. Det handlar om den accelererande utvecklingens möjligheter och skrivs med anledning av Singularity Institutes årliga konferens som går av stapeln i dagarna:

Inom tidsspannet av en till tio generationer kommer mänskligheten passera en avgörande punkt i historien. Vi lever just nu i vänteläget, mellanläget. Ironiskt nog kallat för postmodernt.

Vad innebär det här för politiken? Mycket mer än vad vi kan föreställa oss. Enorma risker, obegripliga möjligheter. Historien bortom singulariteten är som sagt, av uppenbara skäl, omöjlig att säga någonting om. Men det gör det inte oviktigt vilket modus samhället befinner sig i när själva skiftet inträffar.

Vidare:

Hur förhåller sig vänstern till det? I Sverige förhåller vi oss väl knappast alls. Det närmaste man kan komma ett politiskt förhållningssätt formulerat från ett vänsterperspektiv är möjligen den ”demokratiska transhumanismen”, introducerad av James Hughes. Men det ligger långt vid sidan om den allmänna debatten.

Och så länge som det förhållandet består kommer politiken anlända försent till scenen och därmed riskera att inte betyda någonting alls.

Erik beskriver sig som “aktiv inom Ung Vänster” och det är bara att hoppas att han själv plockar upp den röda trÃ¥den mot framtiden. Det är alldeles för fÃ¥ som debatterar teknikens möjligheter och utmaningar och det gäller inom politikens alla fyra väderstreck.

Andra bloggar om: , ,

Hade en röd tröja på mig igår men det var faktiskt en ren tillfällighet. Jag gillar helt enkelt röda tröjor. I övrigt håller jag med Loiuse P:

Det blir alltid sÃ¥ konstigt med sÃ¥dana här upprop – oh, herregud har du inte röd tröja pÃ¥ dig skiter du i Aung San Suu Kyi, demokrati i Burma osv?

Det är väl iofs behjärtransvärt att folk bryr sig, men vad tror man? “Oh nej, militärjuntan slaktar munkarna! Jag som hade en röd tröja pÃ¥ mig o allt!”

Samtidigt fortsätter mördandet i Sudan, svälten i Nordkorea och självmordbombandet i Irak. Röda tröjor hjälper inte. Om man vill göra något åt situationen i dessa länder behövs (tyvärr) vapenmakt. Då kan man antingen, som t.ex. Dennis Josefsson, argumentera mot militära interventioner i fjärran länder eller, som t.ex. Dick Erixon, argumentera för.

Alltså: antingen är man beredd att satsa liv, resurser och skattepengar på att hjälpa till med vapenmakt eller så är man inte det. Jag kan förstå argumenten från båda hållen och det är inget enkelt ställningstagande. Att bära en röd tröja däremot signalerar inget annat än ens egen oförmåga att göra någon som helst skillnad.

Å andra sidan är det bara att gratulera den konversationsarkitekt som kom på idéen med de röda tröjorna. Som diskussionsstartare är det en excellent idé.

Uppdaterat: Bertil Lintner i SvD:

Blodbadet i Rangoon har orsakat ett ramaskri över hela världen, men det har också satt världsorganisationen FN och dess organ i en pinsam situation. FN har skickat speciella sändebud till landet i 18 års tid. Åtskilliga rapporter har skrivits och uttalanden utfärdats, men inget konkret har åstadkommits.

Vidare:

Och utan stöd från det internationella samfundet kan demokratirörelsen i Burma krossas, med förlust av ännu fler människoliv. Folk är arga, de kommer inte att ge upp. Men deras enda hopp är att det verkligen finns soldater inom armén som vägrar att lyda order, eller att omvärlden gör något mer än bara utfärdar uttalanden.

Det behövs militär hjälp. Någon måste ställa sig mellan civilbefolkningen och militärjuntan. Någon med militär styrka nog för att förhindra mer våld. Då uppstår frågan: vem?

Andra bloggar om: ,

Kaffesnack igår med PR-gurusarna Mattias och Jimmy.

PR, ja. En gÃ¥ng i tiden, för inte sÃ¥ där alldeles längesen, kunde det lika gärna ha stÃ¥tt för Press Release som Public Relations. “Skicka en pressrelease till media sÃ¥ att vi nÃ¥r konsumenten.” Kommer dessa ord att sjunka undan ur vÃ¥rt medvetande och ersättas av andra?

Ord som dialog. Konversation. Samtal. Inne-ord i web 2.0-erans tidevarv.

Vem skickar pressreleaser år 2020? Kommer denna kommunikationsform att finna sin egen lilla nisch där den passar in? Var i så fall?

En pressrelease är ett färdigförpackat paket. En kontrollerad nyhet. Det är som om en representant för Företaget tar sig ned frÃ¥n berget och in i byn och spikar upp ett anslag pÃ¥ anslagstavlan. “Hear yee, hear yee. Företaget lanserar Produkten 2.0.” Sedan traskar man tillbaka till sin skyddade plats uppe bland bergen där man börjar hamra pÃ¥ 3.0 av Produkten.

Det är ingen dialog. Ingen konversation. Inget samtal.

Sedan kom nätet och Google och allt du gör som företag blev sökbart. Allt som skrivs om dig blir lika sökbart. Du står naken. Dina pressmeddelanden drunknar bland tusentals bloggposter. Vad du gör blir viktigare än vad du säger. Istället för att kommunicera i små, kontrollerade paket strålar du ständigt ut vad ditt företag står för, vad du gör och hur du beter dig.

Så, vad göra? Måste man börja blogga för att hänga med i utvecklingen? För att ta kontroll över samtalet.

Nja. Kanske är Steve Jobs presentationer av Apples senaste produktsläpp en modern variant av pressreleasen. Man behåller pressmeddelandets enkelriktade kommunikation, det är ingen dialog Jobs ägnar sig åt på scenen. Men, det är en mänsklig representant för företaget som pratar och man använder sig av gammal klassisk berättarteknik hämtad från teatern. Produkterna är små konstverk och berättelser i sig. Det är pressmeddelandet paketerat som underhållning. Resultatet: man lyckas få halva nätet att skriva om vad som släpps.

På så sätt kontrollerar man ändå samtalet även om man själv inte deltar.

Det handlar mer om dramaturgi och storytelling än konversation. Att från minsta byggsten upp till ledningsnivå göra företaget intressant och spännande. Värt att prata om.

Pressmeddelandet blir till kapitel i ditt företags historia. Se till att göra den historian tillräckligt spännande och du behöver kanske inte själv vara en aktiv del av konversationen.

Det går faktiskt att skippa den där företagsbloggen.

Ulysses skrevs förresten 1922.

Andra bloggar om: , , , ,


Svensk hök? Foto: eget.

“Jag hade nog förväntat mig mer bomber.”

SÃ¥ var det nÃ¥gon som sammanfattade kvällens föredrag hos Frihetsfronten (kom igen, hitta pÃ¥ ett bättre namn!) och efterföljande diskussion av och med SvD:s nya (nÃ¥ja) stjärnskott: Per Gudmundsson. Han presenterades (eller kanske snarare: utpekades) som “neo-konservativ” och “hök” men hans tal blev till ett nästan tvÃ¥ timmar lÃ¥ngt försvar av alla de ca 400’000 muslimer i Sverige som inte tillhör den extrema falangen av islamister.

Sebastian Weil på Kulturrevolution var också där och jag låter honom sammanfatta:

Pers slutsatser var att det finns islamister i Sverige, men de är ungefär lika fÃ¥ och marginaliserade som nationalsocialister och den autonoma vänstern. Vi behöver inte vara sÃ¥ oroliga. Däremot skall vi inte vara naiva och det finns likheter att se mellan Kalla krigets Sovjetstödda fredsrörelser och nutidens Iranstödda islamiströrelser. Skall vi stoppa islamismen mÃ¥ste vi gÃ¥ mot de regimer som stöder den – pÃ¥ samma sätt som vi gick mot Sovjetunionen för att stävja kommunismen under Kalla kriget.

Så även med-kulturrevoltören Johan Eriksson:

Oavsett vilket är knappast mängden människor som är beredda att utföra islamistiskt motiverade terrordåd i Sverige särskilt stor. Det betyder inte att de kan ignoreras, särskilt som deras vilja till urskiljningslöst våld nog är större än både nynazisternas och de radikala vänstergruppernas som enligt Gudmundson var för sig är ungefär lika många. En enda person kan ställa till med mycket skada, och — vilket påpekades i föredraget — teknologiska framsteg gör det allt billigare att ha ihjäl allt fler. Detta väcker förstås frågor om vilka avvägningar som bör göras mellan övervakning och integritet, och vilka åtgärder som verkligen är effektiva, och det är ett ämne som i sig förtjänar en seriös diskussion.

Just ja. Min gamla fråga om samhällets skyddsmekanismer mot vansinnesdåd i en tid då priset för massförstörelsevapen sjunker mot noll dök upp. Ingen hade något svar förrutom att övervakning var dåligt. Per skiljer sig här från andra debattörer genom att faktiskt försvara statens rätt att bevaka riskabla individer vilket antagligen är en av orsakerna till hök-etiketten han fått.


Rödsvansad hök. Foto: cruadin.

Denna fråga har egentligen väldigt lite med islamism att göra. Det är bara det att just för tillfället sammankopplar vi vansinnesdåd med terrorism som i sin tur sammankopplas med extrema former av islam. Det här är dock en associationskedja med väldigt lösa länkar.

Liberala debattörer som är emot övervakningssamhället bör fundera extra mycket pÃ¥ alternativa skyddsmekanismer. Genom att lÃ¥ta frÃ¥gan enbart handla om terrorism med rötterna i extrema former av islam gör vi oss själva en otjänst. Slagordslösningar som “om bara USA inte hade X eller Y sÃ¥ hade vi sluppit problemet” är att göra det alldeles för enkelt för sig. FrÃ¥gan om samhällets skyddsmekanismer är betydligt större än sÃ¥.

Det sades mer intressant på föredraget bl.a. om journalistikens roll och dess problembeskrivning, Sverigedemokraternas chanser i nästa val och var SvD:s ledarskribenter handlar sina kostymer. Men det får bli en annan bloggpost.

Till sist: en gnagande känsla jag inte kunde släppa under hela kvällen. Kanske har jag fel man jag kunde inte låta bli att undra om ett föredrag som detta hade varit möjligt att hålla i min gamla hemstad Malmö. Jag hoppas jag har fel.

Uppdaterat: tack själv, Henrik.

Uppdaterat 2: Piratpartiets Rick Falkvinge ger sina tankar om samhällets kontrollmekanismer. Det är ett steg i rätt riktning, men budskapet och grundprinciperna måste bli betydligt klarare och tydligare för att kunna vara ett alternativ till Big Brother.

Andra bloggar om: , , , ,

Man blir inte förvÃ¥nad längre. Radio, TV, tidningar… allt flyter samman:

Sydsvenskan blir först med poddsända ledarkommentarer. Heidi Avellan, Sydsvenskans politiska chefredaktör, kommer varje onsdag att leverera en direkt reaktion på aktuella politiska frågor.

The media is the message, eller hur var det? Olika sorters media passar olika bra för olika sorters innehåll. Kommer vi få se en segmentering på innehållsnivå snarare än på distributionsmekanism? Sydsvenskan Sport kanske gör sig bäst som TV. Kultursidorna som bloggar och podcastar. TV-sidorna som webb-portaler osv.

Vad är då bestående i de existerande varumärkena? Å varför kan Sydsvenskan göra bättre sport-TV än TV4 eller för den delen MFF själva?

Andra bloggar om: , ,

Häromdagen skrev jag en liten text på GlocalReachs blog om sociala nätverk och Dunbar-siffran 150. Min teori är att det finns plats för flera olika sociala nätverkssajter då de kan hantera olika delar av ens nätverk. Däremot lär det bli extremt hård konkurrens om nätverket innanför Dunbar-numret 150. Det är ett slagfält man antagligen ska hålla sig ifrån vid det här laget.

En affärsidé för de som känner sig sugna på att starta eget skulle kunna vara en social nätverkssajt för den allra innersta kretsen av människor man känner. De man har en betydligt intimare och närmre relation med än sina Facebook-vänner. Vad skulle vara särskiljande för en sådan sajt? Vilka tjänster skulle den kunna erbjuda som Facebook eller LinkedIn inte erbjuder?

Andra bloggar om: , , ,