Hade en röd tröja på mig igår men det var faktiskt en ren tillfällighet. Jag gillar helt enkelt röda tröjor. I övrigt håller jag med Loiuse P:

Det blir alltid sÃ¥ konstigt med sÃ¥dana här upprop – oh, herregud har du inte röd tröja pÃ¥ dig skiter du i Aung San Suu Kyi, demokrati i Burma osv?

Det är väl iofs behjärtransvärt att folk bryr sig, men vad tror man? “Oh nej, militärjuntan slaktar munkarna! Jag som hade en röd tröja pÃ¥ mig o allt!”

Samtidigt fortsätter mördandet i Sudan, svälten i Nordkorea och självmordbombandet i Irak. Röda tröjor hjälper inte. Om man vill göra något åt situationen i dessa länder behövs (tyvärr) vapenmakt. Då kan man antingen, som t.ex. Dennis Josefsson, argumentera mot militära interventioner i fjärran länder eller, som t.ex. Dick Erixon, argumentera för.

Alltså: antingen är man beredd att satsa liv, resurser och skattepengar på att hjälpa till med vapenmakt eller så är man inte det. Jag kan förstå argumenten från båda hållen och det är inget enkelt ställningstagande. Att bära en röd tröja däremot signalerar inget annat än ens egen oförmåga att göra någon som helst skillnad.

Å andra sidan är det bara att gratulera den konversationsarkitekt som kom på idéen med de röda tröjorna. Som diskussionsstartare är det en excellent idé.

Uppdaterat: Bertil Lintner i SvD:

Blodbadet i Rangoon har orsakat ett ramaskri över hela världen, men det har också satt världsorganisationen FN och dess organ i en pinsam situation. FN har skickat speciella sändebud till landet i 18 års tid. Åtskilliga rapporter har skrivits och uttalanden utfärdats, men inget konkret har åstadkommits.

Vidare:

Och utan stöd från det internationella samfundet kan demokratirörelsen i Burma krossas, med förlust av ännu fler människoliv. Folk är arga, de kommer inte att ge upp. Men deras enda hopp är att det verkligen finns soldater inom armén som vägrar att lyda order, eller att omvärlden gör något mer än bara utfärdar uttalanden.

Det behövs militär hjälp. Någon måste ställa sig mellan civilbefolkningen och militärjuntan. Någon med militär styrka nog för att förhindra mer våld. Då uppstår frågan: vem?

Andra bloggar om: ,

3 Thoughts on “Ingen vill veta var du köpt din röda tröja

  1. Stefan on 2007-9-28 at 17:28:38 said:

    Det pratas mycket om Juntan i Burma nu
    Men när ska vi kasta ut våran egen Junta?
    4st som bara förstör nu måste vi vakna i Sverige
    också o gå ut och kräva deras avgång

  2. Visst kan man känna att omvärden endera borde intervenera militärt, eller hålla klaffen. Vi blir ju alla upprörda när vi blir påminda om hur diktaturer behandlar sina medborgare.

    Problemet är att militär intervention inte verkar funka särskilt bra. Att införa demokrati utifrån med vapenmakt fungerade 1945 i Tyskland och Japan. Därefter kan jag inte på rak arm komma på ett enda lyckat exempel. Finns det något?

    Om man jämför Tyskland och Japan 1945 med exempelvis Afghanistan och Irak idag, är det också väldigt stora skillnader. 1945 ockuperade de allierade Tyskland och Japan under flera år, och tog som ockupationsmakt ansvar för att bygga upp ett demokratiskt styrelseskick från grunden. Tyskland och Japan var i grunden besegrade i ett krig som krävt många miljoner döda, och som hade raserat det mesta av gamla samhällstrukturer i de ockuperade länderna. Det var inget snack om att fortsätta motståndet i någon organiserad form.

    I Afghanistan och Irak är det en helt annan situation. Amerikanarna skickade dit några bombplan, använde marktrupp till att slå ut lite centrala ledningsfunktioner och förväntade sig att mötas av folkets jubel. När så inte skedde tycks de inte ha haft någon plan B. Nu står de där med byxorna nere och skägget i brevlådan och vet inte hur de ska ta sig ur situationen. Medan våldet och bristen på säkerhet på gatorna är ännu värre än det var under diktaturtiden.

    Varken Afghanistan eller Irak har blivit några demokratier, och inget tyder på att de kommer bli det inom en snar framtid heller. Det enda USA har lyckats med är att förena befolkningarna i ett vitglödgat hat mot allt vad västerlandet heter. Det är inte så konstigt. Så skulle jag också reagera om någon främmande makt började släppa bomber på mig, och sedan kom hit och rev ner allt vad ordning och säkerhet på gatorna heter utan att bygga upp något nytt istället.

    Visst skulle man hellre se handling än bara ord från världssamfundet när det gäller brutala och vidriga skitdiktaturer. Men först måste vi i så fall komma på något att göra som faktiskt har en chans att fungera. Blind handlingskraft utan en underliggande realistisk strategi är det allra sämsta alternativet av alla. Tyvärr tycker jag vi har sett väldigt många exempel på det i världspolitiken på senare tid.

  3. Erik Starck on 2007-10-1 at 13:06:50 said:

    Natos bombningar av Serbien brukar räknas som ett lyckat försök att få slut på en tärande konflikt:
    http://www.shc.se/sv/3/30/?tpl=28

    Svensk media gör allt de kan för att låta bli att rapportera om eventuella genombrott i Irak men t.o.m. vänsterlutande NY Times erkänner att det går åt rätt håll:
    http://www.nytimes.com/2007/07/30/opinion/30pollack.html?_r=1&ex=1186718400&en=79665c886df0d9fc&ei=5070&oref=slogin

    Det hade förmodligen gått ännu snabbare om fler länder hjälpt till men de flesta är upptagna med att peka finger åt USA. Det är viktigare att få kortsiktiga politiska poäng än att faktiskt göra skillnad.

    Å givetvis måste det finnas en underliggande realistisk strategi bakom interventioner. USA-alliansen verkar helt klart ha underskattat problemen. Det är absolut ingen enkel fråga om hur man ska göra och vem som ska göra det.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Post Navigation