Waldemar Ingdahl, Eudoxa. Stig-Björn Ljunggren. Anders Edwardsson.

Eudoxa bjöd på seminarie igår i studentföreningen Heimdals lokaler i Uppsala. Ämnet för dagen var Anders Edwardssons rapport Politikens biologiska gränser. Opponent var nyblivne 50-åringen Stig-Björn Ljunggren.

Frågeställningen är klassisk: beror människans beteende på kultur eller natur? Uppfostran eller gener? Edwardsson menar att i den svenska politiska diskursen råder närmast total enighet om att det är kulturen som påverkar vårt beteende. Hur skulle politikerna annars kunna använda sin makt för att förändra hur vi beter oss? Social ingenjörskonst bygger på att råmaterialet är formbart.

Det har den senaste tiden varit inom feminismen och genusteorin denna fråga befunnit sig i blickfånget men runt hörnet väntar nästa konfliktyta: den morfologiska friheten.

Det råder knappast några tvivel om att det går att påverka människans beteende med diverse kemiska substanser. När vi med naturvetenskapens hjälp lär oss allt mer om hur hjärnan, våra känslor och vårt beteende hänger samman kommer vi i allt högre grad kunna påverka och ändra de samma.

Ett aktuellt exempel är antidepressiva medel. Är de ett tecken på att vi drogar oss mot en artificiell lycka eller är de ett bra botemedel mot något som tynger många människor?

MÃ¥nga är rädda för alldeles för stora ingrepp i människokroppen, ingrepp som gör den “mindre mänsklig” – en övermänniska. Fast är inte övermänsklig att vara mer mänsklig? Viljan att utvecklas är i sig en djupt mänsklig drift. Att ta bort den är inte att rädda människan, snarare att förminska henne.

Doping är kontroversiellt och anses som fusk, men måste det verkligen vara förbjudet för mig som icke-tävlande att förbättra min fysiska prestanda? Gränsdragningen blir också svår. Tiger Woods har opererat sina ögon till övermänsklig förmåga. Fusk? Eller förbättring som alla borde kunna göra?

Inom idrotten går det åtminstone att sätta upp ett hyfsat sammanhållande regelverk, men i verkliga livet blir det allt svårare. Förbud och regleringar förskjuter makten över min egen kropp till politikernas och byråkraternas bord. Är det så vi vill ha det?

Man kan ocksÃ¥ frÃ¥ga sig om antidepressiva medel och dopingpreparat är kulturens slutgiltiga triumf över naturen – eller tvärtom? Är det över huvud taget meningsfullt att göra nÃ¥gon skillnad pÃ¥ de bÃ¥da drivkrafterna?

Ja, frågorna är många. Politiska krafter kommer att göra allt de kan för att styra frågorna i riktning mot ökad makt åt dem. Därför är konflikten mellan transhumanism och neoluddism en av 2000-talets stora politiska slagfält.

Insatsen är din kropp – och ditt liv.

Uppdaterat: bilder från föredraget.

Uppdaterat 2: Blogge Bloggelito skriver om en debatt mellan Louise P. och Jenny Westerstrand där ämnet var prostitution – ett annat exempel pÃ¥ en politisk frÃ¥ga med kroppen som slagfält.

Det används snarlika argument som i frÃ¥gan om morfologisk frihet. Individens frihet att bestämma över sin egen kropp stÃ¥r mot den moraliska vetofrÃ¥gan “…men är det verkligen ett sÃ¥dant samhälle vi vill ha?” Med denna frÃ¥ga kan man argumentera mot precis vad som helst utan att backa upp det med fakta hämtad frÃ¥n verkligheten. Läs Blogges inlägg för att förstÃ¥ hur debatten kommer att se ut om nÃ¥gra Ã¥r när utvecklingen gett oss ännu större möjligheter att forma vÃ¥ra kroppar som vi vill.

Joakim Lundblad var också på Eudoxa-debatten. Han skriver om seminariet här och möts i kommentarerna genast av mothugg (riktat mot Eudoxa av någon anledning) av just den karaktären som Blogge skriver om ovan.

One Thought on “Med människokroppen som politiskt slagfält

  1. Utmärkt noterat! Att människan är så besatt av att inte vara sina gener, att det måste vara mer än så, har i dessa frågor blivit ett orubbligt hinder för att ens föra diskussion.

    Eudoxas föredrag belyser en historisk balans, men som du själv nämner återstår också frågan om hur vi ser på utvecklingen. Vad händer när vi kan välja hur vi påverkas eller inte påverkas, och när vi kan påverka det ärvda? Något som fascinerar mig mycket här, är frågan om hur bioideologierna egentligen ser ut. Biokonservatismen är väl minst sagt väl etablerad, men bioliberalism och biosocialism lyser tycks ännu ligga i sin vagga. (Jag ska lägga upp en essä om detta vid tillfälle, det vore kul att höra dina kommentarer sen).

    Rädslan för att människan ska överskrida sina biologiska begränsningar är i många avseenden orimlig. Vi har ägnat oss åt att överskrida dessa begränsningar i evigheter, som en naturlig del av vår utveckling (tänk arbetsdelning och organiserad sjukvård eller undervisning).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Post Navigation