I Wired fÃ¥r David Brin chansen att försvara sina idéer om det transparenta samhället som han skrev om i en bok med samma namn frÃ¥n 1987 (en svensk översättning vore välkommen). Brin är emot statliga försök att “skydda” privatlivet. Han menar att vi istället bör eftersträva ett sÃ¥ transparent och öppet samhälle som möjligt istället. NÃ¥gra citat frÃ¥n artikeln:

Robert Heinlein said “‘privacy laws’ only make the bugs smaller.”

Almost monthly, we hear of some angry cop arresting a citizen on trumped “privacy violations,” for using a cellphone camera or MP3 recorder to capture an interaction with authority. And each month, judges toss the arrests, forcing police to apologize. Every time. So much for those power exponents.

Schneier even cites this trend, swerving his essay at the end, from doubt into a paean for “sousveillance” or citizens shining light upward upon the mighty.

Or … a transparent society.

Vore intressant med t.ex. Piratpartiets (byt namn för bövelen!) åsikter om Brins idéer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

5 Thoughts on “David Brins transparenta samhälle

  1. Mårten Fjällström on 2008-3-24 at 15:39:02 said:

    Lagt Brins bok till listan över jag behöver läsa.

    Brin och Schneier har identifierat de två variablerna som jag ser som centrala, makt och privatliv. Ur maktperspektivet så är ett helt transparent samhälle (alla väggar i glas, all information tillgänglig) att föredra. Ur privatlivsperspektivet kan man vilja ha ogenomskinliga väggar till sin toalett. Det senare har också samhällsmässig relevans eftersom avskildhet ger utrymme till egna tankar.

    I diskussioner på Piratpartiets forum går det att urskilja några olika linjer, och gemensamma ståndpunkter. Det finns en gemensam vilja att begränsa vilken information det offentliga (EU, stat, kommun, landsting) tar in och hur den behandlas. Det finns oenighet om hur tillgänglig den offentliga informationen ska vara, själv lutar jag åt en linje att all offentlig information staten har ska vara lätttillgänglig (dvs online), därför att den informationen ändå (i mitt synsätt) inte längre är privat och därför bör vara så transparent som möjligt för att minimera maktförskjutningen. (Ripple aktualiserade den här frågan.) I samma veva skulle jag vilja se över vilken information staten idag tar in.

    Men det var synen på Brin/Schneier du ville ha. Brin verkar anse att eliternas spionerande (och därmed får man väl innefatta statens) inte går att reglera. Där håller Piratpartiet inte med, det går visst att reglera statens beteende och det går att reglera utan att reglera bort möjligheterna för sousveilliance, det vill säga privatspanande.

    Knepigare blir det när det kommer till organisationer som är mäktiga men inte statliga. Där går teoretiska diskussioner lätt till extrempunkterna. Om företag förbjuds att göra en viss sak, måste inte också privatpersoner förbjudas att göra samma sak för att lagen ska ha effekt? Men företag som är riktigt stora och mäktiga har å andra sidan en maktställning som mer liknar en stats, bör det då inte regleras på liknande sätt?

    Politiskt filosoferande är dock en annan sak än konkreta förslag. Ett exemple från principprogrammmet:

    “Brevhemligheten skall upphöjas till en generell kommunikationshemlighet. Det skall alltsÃ¥ bli förbjudet att avlyssna andras telefonsamtal, läsa annans e-post, SMS eller andra meddelanden pÃ¥ samma sätt som det idag är förbjudet att läsa nÃ¥gon annans brev, oavsett tekniken och vem som tillhandahÃ¥ller den. Alla undantag frÃ¥n denna regel mÃ¥ste i varje enskilt fall förbli just ett väl motiverat undantag. Arbetsgivare skall endast för att säkerställa en teknisk funktionalitet eller i direkt samband med den anställdes arbetsuppgifter kunna fÃ¥ tillstÃ¥nd att ta del av dennes meddelanden. Staten skall endast vid en konkret brottsmisstanke ha rätt att samla bevis och utföra övervakning av sina invÃ¥nare. Staten skall i alla övriga fall utgÃ¥ frÃ¥n att dess medborgare är oskyldiga och lämna dem ifred.”

    Här är alltsÃ¥ en handling (kommunikationsavlyssning) – som normalt sett främst stater eller stora organisationer kan göra – som ska vara förbjuden. Det finns ingen intention att förbjuda sÃ¥dant som var och en kan göra, t.ex. spela in ljud i sin närhet. Därmed kan man väl säga att partiet rent praktiskt ligger närmare Schneier än Brin.

  2. apa tycka, apa skriva on 2008-3-30 at 17:35:53 said:

    Men företag som är riktigt stora och mäktiga har å andra sidan en maktställning som mer liknar en stats, bör det då inte regleras på liknande sätt?

    Planerar du att ge företag vÃ¥ldsmakt? För sÃ¥ länge de inte har det, dvs sÃ¥ länge det enda maktmedel de har att tillgÃ¥ är att skrika otidigheter och sluta handla med en, kan de vara hur “mäktiga” som helst utan att deras makt liknar statens i betydelsefull mening.

  3. Erik Starck on 2008-3-31 at 16:32:57 said:

    Mårten Fjällström: tack för uttämmande svar!

    HÃ¥ller med “apa…”, det är stor skillnad mellan en stat och ett företag. VÃ¥ldsmonopolet är kanske den viktigaste.

    Stora företag “bekämpas” helst med en sÃ¥ öppen och fri marknad som möjligt där nya idéer och entreprenörskap frodas. Regleringar gör inget annat än skyddar de med stora resurser frÃ¥n konkurrens frÃ¥n mindre uppstickare.

  4. Mårten Fjällström on 2008-3-31 at 21:46:40 said:

    Jag planerar inte att ge företag våldsmakt, däremot kan man konstatera att det finns företag vars affärsidé är våldsmakt, och att också tilhandahålla den till andra företag via korrupta eller icke-fungerande statsbildningar. Till exempel Executive Outcomes. Och innan någon frågar, nej de är inte verksamma i Sverige, men det var referat av den mer teoretiska delen av diskussionen. Ett annat historiskt exempel är Honourable East India Company, där är ett företag som agerade stat. Någon tydlig filosofisk gräns har jag svårt att dra.

    Men som sagt lösningen är att titta pÃ¥ handlingar, inte organisationsform. Ett förbud mot att inneha – säg JAS-plan (när funderingarna nu är inledda i militärisk riktning) drabbar bara organisationer och personer som skulle ha resurser att köpa ett.

  5. Pingback: Piratens dilemma: vad är en pirat? « Skiften

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Post Navigation