Men som sagt lösningen är att titta på handlingar, inte organisationsform. Ett förbud mot att inneha – säg JAS-plan (när funderingarna nu är inledda i militärisk riktning) drabbar bara organisationer och personer som skulle ha resurser att köpa ett.

Håller med “apa…”, det är stor skillnad mellan en stat och ett företag. Våldsmonopolet är kanske den viktigaste.

Stora företag “bekämpas” helst med en så öppen och fri marknad som möjligt där nya idéer och entreprenörskap frodas. Regleringar gör inget annat än skyddar de med stora resurser från konkurrens från mindre uppstickare.

Planerar du att ge företag våldsmakt? För så länge de inte har det, dvs så länge det enda maktmedel de har att tillgå är att skrika otidigheter och sluta handla med en, kan de vara hur “mäktiga” som helst utan att deras makt liknar statens i betydelsefull mening.

Brin och Schneier har identifierat de två variablerna som jag ser som centrala, makt och privatliv. Ur maktperspektivet så är ett helt transparent samhälle (alla väggar i glas, all information tillgänglig) att föredra. Ur privatlivsperspektivet kan man vilja ha ogenomskinliga väggar till sin toalett. Det senare har också samhällsmässig relevans eftersom avskildhet ger utrymme till egna tankar.

I diskussioner på Piratpartiets forum går det att urskilja några olika linjer, och gemensamma ståndpunkter. Det finns en gemensam vilja att begränsa vilken information det offentliga (EU, stat, kommun, landsting) tar in och hur den behandlas. Det finns oenighet om hur tillgänglig den offentliga informationen ska vara, själv lutar jag åt en linje att all offentlig information staten har ska vara lätttillgänglig (dvs online), därför att den informationen ändå (i mitt synsätt) inte längre är privat och därför bör vara så transparent som möjligt för att minimera maktförskjutningen. (Ripple aktualiserade den här frågan.) I samma veva skulle jag vilja se över vilken information staten idag tar in.

Men det var synen på Brin/Schneier du ville ha. Brin verkar anse att eliternas spionerande (och därmed får man väl innefatta statens) inte går att reglera. Där håller Piratpartiet inte med, det går visst att reglera statens beteende och det går att reglera utan att reglera bort möjligheterna för sousveilliance, det vill säga privatspanande.

Knepigare blir det när det kommer till organisationer som är mäktiga men inte statliga. Där går teoretiska diskussioner lätt till extrempunkterna. Om företag förbjuds att göra en viss sak, måste inte också privatpersoner förbjudas att göra samma sak för att lagen ska ha effekt? Men företag som är riktigt stora och mäktiga har å andra sidan en maktställning som mer liknar en stats, bör det då inte regleras på liknande sätt?

Politiskt filosoferande är dock en annan sak än konkreta förslag. Ett exemple från principprogrammmet:

“Brevhemligheten skall upphöjas till en generell kommunikationshemlighet. Det skall alltså bli förbjudet att avlyssna andras telefonsamtal, läsa annans e-post, SMS eller andra meddelanden på samma sätt som det idag är förbjudet att läsa någon annans brev, oavsett tekniken och vem som tillhandahåller den. Alla undantag från denna regel måste i varje enskilt fall förbli just ett väl motiverat undantag. Arbetsgivare skall endast för att säkerställa en teknisk funktionalitet eller i direkt samband med den anställdes arbetsuppgifter kunna få tillstånd att ta del av dennes meddelanden. Staten skall endast vid en konkret brottsmisstanke ha rätt att samla bevis och utföra övervakning av sina invånare. Staten skall i alla övriga fall utgå från att dess medborgare är oskyldiga och lämna dem ifred.”

Här är alltså en handling (kommunikationsavlyssning) – som normalt sett främst stater eller stora organisationer kan göra – som ska vara förbjuden. Det finns ingen intention att förbjuda sådant som var och en kan göra, t.ex. spela in ljud i sin närhet. Därmed kan man väl säga att partiet rent praktiskt ligger närmare Schneier än Brin.