(Återpublicerar en gammal recension jag skrev av en Sparklehorse-konsert på KB i Malmö med anledning av Mark Linkous död. Skrev detta antagligen 2001 eller 2002 när Framtidstanken hette Popido och handlade mer om musik än framtidstankar. Irriterande nog kan jag inte hitta någon backup på texterna jag skrev då, nedanstående text var inte samma som till sist hamnade på sajten.)

Sparklehorse frÃ¥n Virginia i USA, besökte pÃ¥ Onsdag-kvällen Malmö. Bandet, som utgörs av frontfiguren Mark Linkous och diverse varierande medmusikanter, spelar en obeskrivbar blandning av analoga synthljud, gnisslande gitarrer och distad sÃ¥ng. Ibland lÃ¥ter han som Neil Young eller Will Oldham, ibland som en lekfull Tom Waits och ibland som ett Fugazi eller Pavement, men alltid lekfull och intressant. Tillsammans med Linkous’ underliga texter bildar musiken en alldeles speciell spänning, ungefär som en riktigt bra berättad saga.

Kvällens spelning dominerades av bandets lÃ¥ngsammare lÃ¥tar. Även Sparklehorses senaste platta, den lysande It’s a Wonderful Life är en nästan extremt lÃ¥ngsam upplevelse. LÃ¥tarna är sÃ¥ lÃ¥ngsamma, och Linkous sjunger sina texter sÃ¥ tyst, att man nästan kan höra hjärtslagen frÃ¥n personen som stÃ¥r bredvid en mellan trummornas sakta malande. Han sjunger om apor som ska flyga i gryningen, han sjunger om bebisar pÃ¥ solen, han sjunger om att gräva upp sina vitnande ben ur leran där han gömt dem tillsammans med en gammal tand som han trodde tillhörde en björn. Det hela pÃ¥minner om stadiet precis mellan sömn och uppvaknande, när världen ter sig avlägsen och främmande samtidigt som fantasin löper amok i ens hjärna och ingenting är logiskt eller alls särskilt verkligt, men ändÃ¥ fullkomligt förstÃ¥eligt och vettigt.

Vid ett par tillfällen under konserten, höjs tempot avsevärt och Linkous distade röst överröstas av gnisslande gitarrer. Dessa avbrott är välkomna och det är synd att han inte utnyttjar dessa kontraster lite bättre. Sparklehorse bemästrar definitivt båda tempovarianterna. Scenen är klädd med plastblommor och det står instrument precis överallt, främst olika gitarrer och analoga syntar. Varje gång Linkous ska spela på sin synt lutar han sig över den som om han var en liten pojke som helt i sin egen värld vill leka med och undersöka sin favoritleksak.

Han talar knappt med publiken förrutom ett enstaka tack för applåderna mellan låtarna. Ibland undrar man om han helst inte skulle vilja vara hemma i Virginia på sin gård med sina 4 jätteödlor istället för i ett höstkallt Malmö. Vi som står i publiken och fått tillfälle att få uppleva detta sällsamma band tackar dock för besöket.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Post Navigation