Pressure Gauge © by wwarby

När västvärlden nu skakar av ytterligare en finansbävning är det många som tittar beundrande på Kina. År efter år tickar tillväxten på med imponerande tal. Är detta hållbart?

Alla politiker vill skydda sina väljare från sämre ekonomiska tider. “It’s the economy, stupid!” var ledmotivet till Clintons kampanj mot Bush den äldre 1992 – han vann. Att regera i ekonomisk nedgång är aldrig roligt, fråga bara Bildt-regeringen. Detta står i kontrast till en fungerande marknadsekonomi där lågkonjunkturer är viktiga för att rensa ut illa fungerande företag och verksamheter.

Varje gång en politiker gör saker för att skydda ekonomin från nedgång bygger man upp ett undertryck av nödvändig förändring, en slags “disruptionsskuld”.

I västvärlden har politiker försökt göra detta i minst 30 år. Vi har ändå haft lågkonjunkturer men kanske inte lika kraftiga som vi borde ha haft (särskilt inte efter 2001) vilket har skapat stora obalanser i form av skuldberg och övervärderingar av tillgångar eller företag som vuxit sig alldeles för stora och långsamma. När vi nått stadiet då det finns företag som är “too big to fail” är den stora återställningen nära, vilket vi nu bevittnar. Det kommer att bli en lång och smärtsam återställning som tyvärr förlängs av politiker som försöker förhindra den.

I Kina är denna motvilja mot ekonomisk nedgång dragen till sin mest extrema spets. Kinas regim är helt beroende av att tillväxten är hög. Kineserna har vant sig vid ständigt stigande välstånd. Förutom att detta är tämligen unikt bland diktaturer (de vill ju oftast kontrollera sin befolkning med planekonomi) så har det lett till ett enormt undertryck av nödvändig förändring och korrigering.

Som exempel: när vi i väst har hus som står tomma p.g.a. bostads-bubblan finns det i Kina hela städer som står tomma. De har byggts enbart för att snygga till statistiken och skapa arbetstillfällen.

Martin Liby Alonso skriver i Dagens Nyheter om sprickorna i den kinesiska muren. Vad artikeln visar är att det underliggande förändringstrycket börjat pysa ut genom hål i muren. Förr eller senare kommer det att behöva komma ut i full kraft. Då kommer Kina-bubblan att spricka med en rejäl smäll, förhoppningsvis i riktning mot mer demokrati.

Lärdomarna från både Kina och västvärlden kommer att vara de samma: försök inte förhindra nödvändig förändring.

Lågkonjunkturerna är marknadsekonomins förmodligen bästa “feature”. De säkerställer att obalanser och maktcentra inte växer sig för stora. De möjliggör för nya generationer av företag och ledare att ta sig fram. De hjälper oss rensa bort och starta om. Vi måste helt enkelt lära oss älska lågkonjunkturen.