När man bygger produkter eller företag är en av de viktigaste frågorna man måste ställa sig, tidigt i processen: ska vi göra något BÄTTRE eller ska vi göra något ANNORLUNDA?
Väljer man BÄTTRE så gäller “bara” att göra samma sak som sina konkurrenter. De kommer såklart ha ett stort försprång som man behöver övervinna men det är iaf tydligt vad som behöver göras.

Väljer man ANNORLUNDA består det svåra i att förstå exakt _hur_ men sedan blir själva bygget faktiskt betydligt enklare. Det svåra är sedan att övertyga sin publik att det ANNORLUNDA behövs men om man lyckas kan man helt rycka undan mattan under fötterna på de som försöker göra BÄTTRE – och kamma hem nästan hela marknaden.
Att välja BÄTTRE kan alltså verka mindre riskabelt men samtidigt kan allt försvinna i ett nafs om något ANNORLUNDA dyker upp och du plötsligt framstår som en tjock-TV bland platt-TV-apparaterna.

BÄTTRE-valet riskerar också att bli bakåtsträvande och tråkigt. Produkterna blir allt mer lika och företagen allt mer inåtvända. Till slut tröttnar kunderna.
Samma mekanismer gäller i politiken även om saker rör sig långsammare där. På många ställen runt om i världen verkar nu folk söka efter ANNORLUNDA eftersom de är trötta på BÄTTRE.

Problemet är att det demokratiska systemet verkar ha otroligt svårt att få fram nya aktörer som är ANNORLUNDA på ett positivt sätt. Grupper ställs mot varandra (invandrare/infödda, män/kvinnor, rika/fattiga, miljön/mänskligheten) och en obehaglig hatstämning piskas upp mellan grupperna.

Detta är synd eftersom ANNORLUNDA fyller en oerhört viktig funktion i att rensa ut och skapa nytt. Kreativ förstörelse.

Börjar nästan tro att enda sättet att få “traction” som politisk uppstickare är att rida på folks fördomar och rädslor.

Har jag rätt?