När politiken svänger som en vindflöjel och kyrkan och universiteten tappar fotfäste, är familjeföretag den institutionsform i samhället som har längst tidsperspektiv?

En sak jag grubblar lite över så här dagarna efter Kamprads bortgång är den långsiktighet med vilken han designat företagskonstellationen som vi kallar IKEA.

Det sägs att han började planera för sin egen bortgång redan på 70-talet. Att göra det juridiska arkitekturarbetet (det som vissa kallar “skatteplanera”) är en sak men långt svårare är egentligen att få värderingar och kultur att sätta sig och bli såväl ledstjärna att sikta mot som golv att stå på för framtida beslut.

Det återstår att se hur IKEA förändras av grundarens bortgång och av den annalkande ehandelsflodvågen som svept bort otala andra handelsjättar men ambitionsnivån är tveklöst att bygga ett företag som överlever i generationer.

Det är en sällsynt tidshorisont när de flesta andra jagar opinionsvindar eller måste tillfredsställa kvartalsrapporthajarna (som ofta är institutionella investare som pensionsfonder).

Kanske rentav lite för sällsynt.