Johnny Munkhammar har en intressant iakttagelse på sin blog. På julafton sänds i svensk TV två varianter av Robin Hood: dels Disneys tolkning av den gamla engelska Robin Hood-legenden och dels Tage Danielssons Karl-Bertil Jonssons Julafton. Båda handlar om att gå runt lagen för att omfördela resurser i samhället, utan egen vinning.

I Disneys Robin Hood stjäler den sluge räven pengarna som sheriffen orättmätigt tagit i skatt från den utarmade befolkningen.

I Tage Danielssons version stjäler en 14-årig pojke julklappar från folk som är rika.

Den ene slåss för folket mot ett korrupt system, den andre stjäler andra människors tillhörigheter.

Tänk att ett simpelt barnprogram kan säga så mycket om den svenska folksjälen.

Skrivmaskin
Ett intressant inlägg på bloggen Mitt liv som populärkulturjunkie handlar om ett TV-inslag jag tyvärr missade. Man hade gjort ett experiment med barn i åldern 6-10 år som fick titta på den där snutten sponsrad tecknad Disney-film som brukar sändas av statliga Sveriges Television på julafton, där Musse Pigg och Kalle Anka äter en majskolv samtidigt som ljudet av skrivmaskinssmatter och *pling* hörs.

Knappt något av barnen förstod vad ljudet skulle föreställa.

Skrivmaskinen är en 1900-talsapparat. Lika död som vinylspelaren och mynttelefonen. Den försvinner ur vårt kulturella medvetande och tar tipp-ex och plingljudet med sig. Den enda kvarlevan är QWERTY-uppsättningen på tangentborden, som är en relik från de första massproducerade skrivmaskinerna.
Miljoner människor har lärt sig skriva med QWERTY-uppsättningen, trots att den är långt från optimal för snabb skrivning. Myten säger att den t.o.m. är upplagd för att göra skrivningen långsammare så att inte bokstäverna i skrivmaskinen skulle fastna i varandra om man skrev för snabbt.

Vet inte om det är sant, men det visar hur en viss lösning kan fastna när den väl blivit standard. Även om det finns andra lösningar som är något bättre lever den gamla lösningen kvar tills det dyker upp något som är minst en magnitud bättre. Arbetsinsatsen för att lära sig en ny fingersättning måste vara värd vinsten man får av att ha lärt sig den. För de flesta människor skulle en annan fingersättning vara mer problem än det är värt. Förrutom att man måste träna in ett nytt skrivsätt så finns QWERTY-tangentborden överallt, till skillnad från andra uppsättningar. Jobbigt och krångligt, alltså.

Det ligger en lärdom i detta för den som är intresserad av affärsutveckling och hur ny teknik kan introduceras på en marknad. För det första kan gammal teknik fort konkurreras ut av en ny lösning, vilket skedde med skrivmaskinen och datorn. För det andra är standardiserade lösningar och tankemönster extremt svåra att konkurrera ut. Detta måste man känna till, då går det att utnyttja.

Ett exempel är hur mobiltelefonen håller på att konkurrera ut den fasta telefonen. Användningssättet mellan de båda lösningarna är mycket lika. Man slår ett nummer och får prata med någon. Alla vet hur en telefon fungerar, därför är det mycket enkelt att använda en mobiltelefon (när man väl kommit på att man måste trycka på en extra knapp för att numret ska slås).

Här finns nÃ¥got att tänka pÃ¥ för de som försöker sälja IP-telefoni, som ju kan konkurrera med bÃ¥de mobiltelefonen och den fasta telefonen. IP-telefonen mÃ¥ste fungera enligt samma mönster som de telefoner människor känner till, fast bättre. Inte förrän IP-telefonen kan erbjuda samma funktionalitet som de tekniker den konkurrerar med – och dessutom nÃ¥got extra, kommer den att kunna konkurrera pÃ¥ allvar.

Tangentbordet på telefonen kommer däremot säkerligen leva kvar.

För ett par veckor sedan var ämnet Smart Drugs som Modafinil med förmågan att skärpa det mänskliga sinnet och drastiskt minska sömnbehovet. Nu visar forskning att intag av fiskolja och Omega-3 under livstiden kan minska effekterna av Alzheimers och hålla hjärnan skärpt längre. I en studiegrupp hade de som regelbundet åt fiskolja 13 procent högre IQ vid 64 års ålder jämfört med de som saknade fiskolja i dieten.

Day after Tomorrow

Njuter av julhelgen med några DVD-filmer och böcker. En av dem är The Day after Tomorrow. En småkul katastroffilm om extremt taskigt väder.

Inte riktigt lika kul var den 1 minut långa anti-piratpropagandan jag fick stå ut med innan filmen började. Av någon anledning tror filmbolagen att om de gör sin produkt sämre genom att stoppa in filmsekvenser om hur dålig människa man är om man kopierar en fil, så kommer fler människor att köpa deras filmer. Kanske skulle de fokusera på att göra det möjligt för mig att slippa det ganska bökiga DVD-formatet och alla kassa P2P-tjänster med tveksam bildkvalitet och långsam nedladdningstid och låta mig ladda hem filmerna istället? På den minut det tog att visa antipirat-propagandan hade jag kunnat ladda hem en halv divx-film med hyfsad bildkvalitet, om bara filmbolagen gett mig en server att hämta den från.

Förhoppningsvis blir en tjänst av den typen 2005 års iTunes. iMovies, någon?

“En liten tid, vi leva här. Med mycket möda och stort besvär.”

Bara i Sverige kan en glad julsång innehålla en sådan textrad. Hej tomtegubbar. Slå i glasen. Låt oss dricka oss berusade på den hembrända spriten, ty systembolagets är för dyr. Låt oss lustiga vara. Men låt oss aldrig glömma att livet är besvärligt och alldeles för kort.

Räven må raska över isen. De små grodorna må vara lustiga att betrakta, men det är det stora vemodet som rullar in när jultomten traskat tillbaka ut i skogen och julglittret falnat. Det är inte i jultidens glädje man finner den svenska folksjälen utan i vinterns mörker och kyla. Där väntar vi på undergången.

I ett inlägg på Obunden citeras Johan Ehrenberg. Han tycker inte vi ska skänka pengar till behövande, det är ju statens uppgift.

Så talar en man som ser nationalstaten och skatter som Lösningen På Allt. Inte ens vem vi vill hjälpa ska vi få avgöra själv. Det ska staten bestämma åt oss. Är det OK, Johan, om jag ger en hungrig människa mat? Om jag hjälper en gammal dam över gatan? Får jag det?

Vad han inte heller nämner är att det enda det svenska skattetrycket har åstadkommit är (om man nu ska prata i termer av klasser, vilket jag egentligen inte gillar) att vi har massor av fattiga, en gigantisk medelklass, en mycket liten undre överklass och en relativt stor överklass (en onormalt hög andel miljardärer i världen kommer från Sverige).

I Sverige är det nämligen omöjligt eller mycket svårt att klättra i klass-trappan. Det finns miljonärer i Sverige, men deras miljoner består utav en villa avbetald under ett helt arbetsliv. Att arbeta sig rik går inte.

Detta betyder att pengarna har fördelats som ett slags lotteri. De som hade turen att köpa en villa i ett attraktivt område klarar sig bra på ålderns höst. De andra är det synd om.

Att klara sig bra kan t.ex. vara att flytta utomlands, vilket många 40-talister planerar göra. Då följer de med strömmen av företag och kapital som flyr landet p.g.a. skattetrycket.

På så sätt pyser resurserna som så fint och solidariskt ska fördelas ut ur nationalstaten.

Det enda långsiktiga överlevnadsstrategin är såklart att anpassa sitt skattetryck till omvärlden. Detta kommer alla länder att tvingas göra, inte bara Sverige. På så sätt försvinner nationalstatens särprägel och makt. Alla blir mer eller mindre likadana med homogena relger och skattesystem. Nationalstaten dör. (Åtminstone som administrativ enhet. Som kulturell ikon kan den såklart leva kvar.)

Detta är precis vad svenska socialdemokrater och fackpampar håller på med: de klamrar sig fast vid en döende nationalstat där de försöker behålla folkets stöd så de kan sitta kvar vid makten in i det sista genom att dela ut brödsmulor och dagisplatser till de fattiga de själva varit med och skapat.

Det är synd. Politik borde inte handla om att fördela resurser utan om att skapa dem. Att få dem att föröka sig!

Detta åstadkommer man inte med skatter och pålagor, det åstadkommer man med handel, utveckling, forskning och entreprenörskap. Med detta i bagaget kan man med öppna armar välkomna den globala världsnationen. Den är betydligt trevligare än den unkna gamla 1900-talskvarlevan nationalstaten.

Tiden går snabbt. Snart är det valår även i Sverige igen. Under hösten fick oppositionen ny kraft i form av sin allians samtidigt som vänsterpartiet är splittrat och socialdemokratin försöker täppa igen hålen i vår läckande ekonomi. Frågan är om alliansen håller till 2006 eller om det gamla vanliga tjattret mellan de borgerliga säkrar ytterligare en socialdemokratisk seger.

Själv tror jag vi kommer att få se minst ett uppstickar-parti ta massor av röster från det regerande blocket och en hel del även från borgerligt håll. Om det blir ett feministparti eller ett anti-EU-parti eller något annat återstår att se, men det finns klara tecken på pyrande missnöje bland en stor del av befolkningen, det visade inte minst EU-valet och Junilistan.

Annars hoppas jag den absolut viktigaste frågan blir denna:

Är det bättre för samhället och individen om en människa arbetar jämfört med om hon går på bidrag?

På många sätt är det i denna fråga som skiljelinjen mellan blocken går. Tyvärr är det såpass många i Sverige som inte arbetar att svaret inte behöver vara helt självklart.

Kaffe och koffein är en av få centralstimulerande medel som är socialt accepterade. Ibland kan man tro att samhället inte skulle fungera utan kaffe-kickarna som håller oss vakna när det dagliga slitet blir för enformigt. Fast trots att dagen blir olidlig utan den där första kaffekoppen så är det ingen drog som förändrar samhället eller förändrar synen på oss själva (möjligen ser vi lite bättre ut i spegeln på morgonen). Det finns det däremot andra droger som skulle kunna göra. Modafinil är en sådan.

Ursprungligen tänkt som medicin för människor med grova sömnproblem av typen narkolepsi, modafinil påverkar den del av hjärnan som kallas hypothalamus och styr dygnsrytmen. Ett par hundra milligram är tillräckligt för att hålla en vuxen människa vaken i 64 timmar, utan trötthetssymptom och med ökad koncentrationsförmåga. Man är klarvaken tills dess man sover och då sover man sina normala 8 timmar.

Medlet har inga direkta biverkningar även om långvarig frånvaro av sömn inte är bra för människor då det försvagar immunförsvaret. Tvärtom presterar man i tester bättre på mentala övningar med medlet i kroppen.

Vi lever i ett kunskapsbaserat samhälle där skarpa och pigga hjärnor är en konkurrensfördel. Kan de kommande åren bli ett genombrott för mentala smart drugs? Medel som inte är tänkta för att bota något, utan för att förbättra och utöka våra förmågor.

I Sverige kommer debatten, när den väl vaknar till liv, säkerligen handla om att säkerställa så att ingen får möjlighet att skaffa sig fördelar jämfört med andra genom att köpa dyra prestandahöjande mediciner. Mental doping är ett troligt uttryck att hålla ögonen efter i debatten. Man kommer att diskutera förbud men förmodligen i ett senare skede subventioner, om biverkningarna fortsätter hålla sig på avstånd och medlen fortsätter att utvecklas.

Detta förutsatt såklart att efterfrågan verkligen finns. Det verkar den göra. Efterfrågan kommer att öka ännu mer om stämpeln som drog eller medicin försvinner. Idag ger Red Bull dig vingar. I morgon kan det ge dig en jetmotor.

På Politiskt.nu har riksdagsledamoten och (m)-politiken Tobias Billström skrivit om de lettiska byggarbetarna i Vaxholm och den debatt som följt på konflikten. När man läser kommentarerna till inlägget känner man igen mycket av resonemanget från andra ställen som står på Byggnads sida mot det lettiska företaget. Man försvarar Byggnads agerande med argumenten att arbetarna måste skyddas mot lägre priser, som om konkurrens mellan företag var en ny uppfinning, uppfunnen i Lettland.

Den underliggande tesen är att konkurrens mellan företag inte är bra och särskilt inte mot svenska företag för då försvinner alla jobb utomlands. Svenska företag (Autoliv och Carlsberg nämns i kommentaren på Politiskt.nu) som lägger tillverkning utomlands är onda och dåliga exempel.

Det är en ganska intressant tes. Man undrar vad man egentligen vill uppnå med en sådan inställning. Kanske ska man centralt besluta vilka löner och priser som gäller? Kanske ska alla människor tjäna lika mycket? Det vore väl rättvist?

Nä, knappast. Det där tror jag ingen utom Lars Ohly vill. De flesta människor inser att konkurrens mellan företag är bra och leder till lägre priser, högre kvalitet och ökad produktivitet. Det leder också till att när en vara eller tjänst blir billigare sparar vi som konsumenter pengar och kan spendera dem på annat.

Men det innebär också att marknaden ständigt förändras. Den som är stark i dag kan vara svag i morgon. Detta absolut grundläggande faktum måste man förstå, särskilt med tanke på den accelererande globala ekonomi vi lever i. Om man inte gör som Autoliv eller Carlsberg har gjort så försvinner man istället helt från marknaden. Man kvävs. Man dör.

Ja, detta kan vara otryggt. Ja, det kan innebära att ens levebröd måste tjänas in på annat sätt än man vant sig vid. Men det innebär också fantastiska möjligheter för den som är duktig och driftig att stöka om på marknaden och konkurrera sig fram till framgång. Det innebär att nya produkter och nya tjänster får en chans att t sig fram. Det leder till utveckling, ny teknik, nya mediciner, ny mat och nya upplevelser för människor.

Förstår du, kära läsare, vart jag vill komma?

Det som är oroväckande för Sverige är inte att byggsektorn får välbehövlig konkurrens. Det är istället att alldeles för få nya företag dyker upp som omsätter de resurser som sparas på billigare byggarbetskraft.

Så, vad ska vi svenskar då ägna oss åt när vi inte kan stå vid fabriksband eller spika golv? Jo, vi ska givetvis klättra uppåt i behovskedjan.

Vilken jädra behovskedja, undrar du då?

För att besvara det på ett enkelt sätt har jag två belysande exempel. Det första är kaffe.

Kaffe importeras som råvara, oftast från Sydamerika. I obehandlad form kostar kaffebönor ca 10 kr/kg. Detta motsvarar ungefär 10 öre/kopp kaffe. Sedan rostas kaffebönorna och mals ned till bryggkaffe. Pris i butik: ca 30-50 kr/kg beroende på märke eller ca 30-50 öre/kopp. En hel del av dessa kaffebönor slutar sedan i lunchrestauranger eller caféer där de kostar kanske 10 kr/kopp.

Men, vissa lyckliga små kaffebönor slutar som espresso-kaffe på Spy Bar där jag lovar dig att en liten fingerborg uppvärmd svart vätska säkerligen går loss på närmre 40 kronor.

FrÃ¥n 10 öre/kopp till 40 kronor. Det är rätt stor skillnad. Var nÃ¥gonstans pÃ¥ den skalan tror du man bör – nej, mÃ¥ste! – ligga som rikt I-land?

Ja, just det.

Det andra exemplet berör ett exempel som tas upp i kommentarerna på Politiskt.nu. En frågare vid namn Bengt undrar hur Tobias Billström skulle känna sig om hans jobb hamnade i ett land som kunde erbjuda billigare politiker. Låt mig omformulera denna fråga något. Tänk dig att Tobias Billström inte var riksdagspolitiker utan fotbollspelare. Tänk dig att han spelade i den bästa av de europeiska ligorna, kanske den Italienska eller den Spanska. Låt oss dessutom byta namn på honom till Tobias Beckham så blir det lite roligare.

Nu undrar jag: hur mÃ¥nga ägare av de fotbollsklubbar Tobias Beckham tävlar mot skulle säga “Jag har en ide. Jag outsÃ¥rrsar hela mitt fotbollslag till Indien! Det blir jättebilligt!”. Hur mÃ¥nga tror du?

Nä, just det.

Båda dessa exempel belyser samma sak: lösningen för Sverige är inte att med näbbar och klor försvara arbeten som kan utföras av andra till ett billigare pris. Lösningen är att hela tiden, kontinuerligt, förnya sig och finputsa det man är bäst på. Vi måste klättra uppåt i behovskedjan. Faktum är att varje arbetad timme som går åt till att producera kaffebönor för 10 kr/kg istället för 40 kronors fingerborgar med espresso är bortkastad och direkt skadlig!

Detta är ett totalt annorlunda tankesätt som knappt existerar i vårt statiska och socialdemokratiska folkhemssamhälle. Debatten handlar istället om protektionism, sjukskrivningar, bidrag och kostnader. Problem, problem, problem och åter problem. Inte rubba på cirklarna. Inte förändra spelreglerna. Men var finns viljan? Var finns gnistan och självförtroendet?

En snickare kan bli en träsmideskonstnär. En rörläggare kan bli en vattendesigner. En målare kan bli en färgartist. Det handlar bara om att vilja och att våga.

Tyvärr är det alldeles för få i det här landet som har varken viljan eller modet.

Däri ligger det verkliga problemet.

Inte i konkurrens från Lettland.

Efter den friktion som uppstÃ¥tt efter mitt bredbandsbyte längtar man efter ett enklare sätt att koppla upp sig. En transparent, heltäckande, trÃ¥dlös och billig uppkoppling som liksom elen “bara finns” och fungerar likadant var man än befinner sig.

3G-nätverken är för mycket walled gardens än så länge och dessutom inte tillräckligt snabba. WiFi-nätverken är för segmenterade och utspridda på olika operatörer för att det ska bli tillräckligt enkelt. De fasta nätkopplingarna saknar mobiliteten.

En möjlig lösning kan vara de s.k. stratelliterna. De fungerar som gigantiska ballonger som lägger ett täcke av bredband över en stor area. En slags blandning mellan en mast och en satellit. De är relativt billiga, enkla att sätta upp och ska kunna täcka ett område stort som Texas med internetuppkoppling. Kostnad: ynka $20 miljoner. (Dyrt? Tja, jämför gärna med kostnaden för det svenska 3G-nätverket.)

Möjligheterna är svindlande. U-länder kan i ett nafs få ett rikstäckande kommunikationsnätverk. Telia kan få riktig konkurrens i Sverige. Internet kan bli transparent, enkelt åtkomligt och heltäckande. Äntligen hade internet kunnat slita sig loss ur det fasta nätets bojor och blivit ordentligt mobilt. På köpet hade operatörsmarknaden möblerats om totalt. Kanske hade det varit den viktigaste förändringen.