En dag som den här (1:e maj 2014) passar Framtidstanken på att bjuda in en gästskribent. Christian Rudolf, bloggar på disruptive om Företagande och internet. I denna artikel uttrycker Christian sin frustration över att politik handlar om hur det ser ut, inte vad som är bra för oss alla.

Svensk Företagarpolitik-Nuläge!

28 miljarder SEK, minst, är Svenska statens stöd till Sveriges företag. Då har man inte räknat in de statliga riskkapitalsatsningarna som tex Innovationsbron. Deras samlade tillgångar är +15 miljarder SEK

För att sätta siffrorna i relation till något, kan vi jämföra med statens budget(alltså ej kommuner och landsting) och för 2014 är den knappt 900 miljarder SEK. Svensk företagarpolitik motsvarar alltså 3-4% av statens budget, beroende på hur du räknar. Utgiften motsvarar nästan hela försvarsbudgeten, eller kostnaden för Sveriges hela rättsväsende(domstolar+polis)

Det är stora mängder pengar som läggs på företagarpolitik. Att det finns avkastning på budgeten till polis och rättsväsende, är det nog ingen som betvivlar men vad är avkastningen på statens investeringar i svensk företags & entreprenörspolitik? Det är dessutom så, att staten tar in dessa pengar via skatt så det räcker inte att pengarna har avkastning. De måste ha bättre avkastning än vad de förra ägarna klarar av att generera.

Lägger man lite tid på att leta efter information kring avkastningen för svensk företagarpolitik, finns det knappt någon information att finna. Man verkar inte ens bedriva forskning på vad som ger effekt inom tex innovation i den mån man hittar information, förstärks ens tvvivel över ekonomin inom företagarpolitiken, då avkastningen inte räcka för att motivera skatterna som läggs på den. Mitt personliga lackmustest är, om nu företagarpolitiken är så bra och ger sådan avkastning, varför inte bara satsa mer?

Så vad skall man göra?
Om staten vore en bra företagare, skulle de privata företagen trängas ut men så är det inte. Den ekonomiska nivån på företagarpolitiken beror såklart på politikers behov av att visa handlingskraft, på områden där de inte har någon som helst koll, företagande. Pengarna ut ur systemet kan också vara ett resultat av att företagen själva trycker på, för de tycker såklart, gratis pengar är bra. Den företagarpolitik vi har idag, är ur ett ekonomiskt perspektiv en dålig affär för vårt gemensamma samhälle, även om vissa företag, i systemet, tjänar på det.

Det en stat kan göra bra, är att vara en katalysator för mer pengar. Det är tex ingen som betvivlar att aktiebolagstiftning, lagen om skuldebrev och många andra ramverk som hanterar företagande i vårt samhälle är en bra grej och att de har massiv avkastning, sett ur ett samhällsperspektiv.

Så hur är staten denna katalysator inom företagande?

Entreprenörskap & företagande handlar om smärta, kunders smärta. När du som företagare kan minska kunden smärta eller ta bort den, billigare än konkurrerande lösningar, har du ett existensberättigande på marknaden. Ur ett samhällsperspektiv har du också ett existensberättigande. Dina handlingar gör ju att det blir mer gemensamma resurser över. I vardagligt tal, kallat tillväxt.

Det finns en del av ekonomin, som har mer svårt att hantera sin smärta än genomsnittet. Den delen kallas offentlig sektor. Det är inte kritik mot offentligt sektor. Det är generellt svårare att effektivisera och höja kvalitetsnivån i tjänsterelaterade sektorer och offentlig sektor, är primärt tjänster. Att man inte heller är kundstyrd, utan budgetstyrd, gör inte uppgiften lättare.

Med hjälp av Tävlingar kan Entreprenörerna dämpa smärtan i Offentlig sektor

Offentlig sektor omsätter ca 1900 miljarder SEK och det finns stora mängder problem som inte blir lösta eller löses ineffektivt Låt en myndighet samla in alla dessa smärtor. Lägg miljardbelopp på att hitta dem, dokumentera och kvantifiera dem. Att hitta 10000 smärtpunkter är ingen svårighet, bara ett tidsproblem

Därefter utlyser man tävlingar för varje problem med en stor summa pengar som pris. Priset skall vara tillräckligt stor för att vara en bra grundplåt i företagets finansiering vid vinst. Företagen får tävla med att ta fram skarpa lösningar och det står dem fritt att välja vilken lösning de vill, det kan vara patent, teknik, processer eller vad som nu passar problemet. Låt de tävlande företagen stå för all utveckling till en fungerande problemlösning.

Varför skulle företagen lägga pengar på detta om de inte är säkra på att vinna?

Att identifiera rätt smärta hos kunder, kan vara en lång och kostsam process. Här får man smärtan serverad på silverfat och kan omgående fokusera på att lösa problemet. Det är också lätt att finansiera utvecklingen av lösningen inom ett sådant här ramverk. En Riskkapitalist kan lätt motivera sig att finansiera 10-20 projekt med tillräckligt med pengar för att få fram en prototyplösning. Fullt medvetna om att kanske bara 1-2 av dessa vinner och därmed får grundplåten och blir ett företag som tagit ett steg. I de projekten som riskkapitalisten finansiert som ej når vinst, där tar man tar de förlusterna för man har ett portföljperspektiv på sina investeringar. Hur en enskild investering går, är oviktigt, det är hur hela portföljen mår, som är viktigt.

Nu är staten katalysator av entreprenörskap

Man bygger fungerande lösningar som är bekräftade då de fått sin första kund. Vinnaren har dessutom fått första grundplåten finansiering till sitt företag och kan börja fokusera på att effektivisera problemlösningen och hitta fler kunder. Staten har visserligen fått betala ut en prissumma men samtidigt har denna prissumma också genererat investeringar från riskkapitalister och gett entreprernör ett incitament att lägga obetald tid, för att få fram lösningar på problemen. Utöver detta lär man få se en högre effektiviseringstakt i offentlig sektor, något som är till gagn för oss alla.

Frågan du bör ställa dig är varför staten inte klarar av att bygga sådana här enkla system när man tror att staten och dess politiker tror skapar ROI på 28 miljarder SEK i företagarpolitik?

 

 

 

 

Jag är och förblir framtidsoptimist.

Det finns dock en klippkant som hela vårt moderna samhälle ständigt springer bredvid. 5 dagar utan fungerande mattillförsel och Mad Max-scenariot är verklighet.

Vi har kanske varit nära klippkanten några gånger. Det sägs att USA var några timmar från att 1 biljard (trillion) dollar försvunnit ur landet när Lehmans kraschade. Tillräckligt mycket och tillräckligt snabbt för att t.o.m. en ekonomi av USAs storlek hade tagit enorm skada.

Folk hade inte kunnat ta ut pengar i bankomaterna. Kreditkort hade slutat fungera. På några få dagar hade hela ekonomin och samhället fallit samman. Folk hade snabbt gått från att vara oroliga över sitt jobb till att bli oroliga för att få mat och vatten. Upplopp. Stölder. Kaos.

Kollaps.

Men vi klarade oss. När vi tittar tillbaka på tillväxtkurvan över de här åren kommer det att synas ett litet hack, precis som det syns för åren 1929 och framåt (eller tidigt 90-tal för Sverige). Men den långsiktiga trenden kommer inte att brytas. Vi kommer att fortsätta leva längre och friskare, vi kommer att göra vår energiförsörjning grönare och vi kommer att göra våra jobb mer meningsfulla och roligare – precis som vi gjort under hela 1900-talet.

Vi måste bara hålla oss borta från klippkanten.

Stay. Away. From. The edge. Gör vi det så klarar vi oss och den ljusnande framtid är vår.

Kl 9 på morgonen för ett år sedan gick Pappa bort.

Två ord har definierat året för mig.

Det första är sorg, med stor del saknad.

Det andra är tacksamhet.

Tack, Pappa.

Tack till alla som finns i mitt liv.

Utan er, inget.

Affärsidé: The Nanny State. *

Affärsmodell: Använd hot om våld för att konfiskera människors pengar.

Utförande: Få kunderna att acceptera hot om våld genom att paketera produkten med mervärdestjänster såsom skola, vård och omsorg. Låt kunderna diskutera och debattera produkten (i princip) fritt för att upprätthålla illusionen om att det är deras eget fria val.

Marknadsför produkten mot kunder i tidig ålder för att bygga en stark känsla för varumärket (not: för exempel, se McDonalds, P&G och Disney). Lämpligast görs detta i utbildningsinstitutioner som är del av produktens eget erbjudande.

Erbjud vård och omsorg till äldre och sjuka som är av precis så acceptabel kvalitet att kunderna inte protesterar i tillräckligt hög grad för att utgöra ett hot mot produkten men ej bättre (av kostnadsskäl).

Anställ så många kunder som möjligt för att därmed göra dem än mer beroende av produktens framtida välbefinnande.

Konkurrenter: Marknaden är trögrörlig av kulturella och praktiska skäl så konkurrenterna är få. Det största hotet mot produkten utgörs av kundernas allt större krav på personlig ekonomisk och individuell frihet. Dessa krav bör därför stävjas och hindras i sin linda. Rädsla är ett ypperligt sätt att kontrollera strävan mot frihet. För exempel på hur rädsla och skräck kan användas för att hindra människors strävan mot frihet, se appendix A.

* Andelar i produkten går ej att köpa på den fria marknaden.

Nu diskuteras återigen TV-licensens vara eller icke vara. Detta efter att Copyswedes nästan lika ondskefulla kusin Radiotjänst gått ut med att alla som äger en dator ska betala TV-licens. De facto en internetskatt. alltså.

Många föreslår då att licensen istället skulle betala via skattsedeln. Jag menar att problemet är djupare än så. Hade idéen om “public service” kommit fram idag hade den sett helt annorlunda ut.

Fyra enkla förslag på vad public service skulle kunna göra istället för att producera Allsång på Skansen:

1. Hjälpa våra beslutsfattande organ kommunicera besluten de fattar till berörda medborgare.

2. Hjälpa myndigheter förpacka sin data med öppna API:er.

3. Fungera som en allmän fond för udda kulturprojekt och/eller journalistiska projekt som vem som helst kan ansöka från.

4. Arkivera och digitalisera vårt gemensamma kulturarv dvs det som riksantikvarieämbetet gör.

Detta hade varit betydligt billigare och mer samhällsnyttigt än att försöka konkurrera med alla andra mediaföretag.

Så, gör om, gör rätt! Uppdatera public service till internetåldern istället för att införa en internetskatt.

Jag förväntar mig dock ingen ändring. Det finns för många människor i maktposition som är beroende av public service-industrin och för många “nyttiga idioter” som tycker det är “skönt att slippa reklamen” för att det ska bli någon ändring. Vi får leva med internetskatten.

Edward Snowden påminner en om en viktig sak: det är helt vanliga människor som arbetar på underrättelsetjänsterna. Människor med lån på huset som ska betalas även när huspriserna sjunker, några kanske är lite glada i att spela för pengar, andra i flaskan. Precis som människor är.

Nu valde Snowden att gå till pressen men hur mycket hade han fått betalt av mer ljusskygga organisationer om han hade valt den vägen? Snowden är undantaget. Hur många andra läckor finns det?

Oj, vad jag har väntat på de där internetuppkopplade glasögonen. Skrev någonstans för säkert 10 år sedan att jag trodde de skulle finnas för konsumenter 2008-2009 någon gång. Jag hade rätt rejält fel, får man säga. Men nu verkar det som om Google tröttnat på att vänta och själva byggt en produkt vid namn Google Glass. Nog blir man nyfiken på att prova ett par. Det känns som den mest spännande nya produkten sedan iPhone.

Men hur kommer den att tas emot? Jag funderade lite om folks reaktioner på Google Glass på Frank Familys blogg. Jag gissar att vi kommer att få en viss debatt om privatliv och “digital hyfs” (svenska Memoto släpps ju också snart) men att det snart kommer att lugna ned sig för att sedan övergå i en integrerad fas där vi till konsumentpris får tillgång till det mest kraftfulla kognitiva verktyget någonsin. Jag skriver “integrerad” för jag menar att det här är en produkt som verkligen har potential att upplevas som “integrerad” med människan som bär den.

Den första riktiga cybernetiska massmarknadsprodukten?

Vi får väl se.