Mycket dumt får man läsa på internet. Bland det dummaste är folk som skriver “varför bryr du dig om att staten övervakar allt du gör, du skriver ju ändå så mycket på Facebook?”.

Tänkte på detta när jag röstade i söndags. Jag fick gå in bakom ett bås för att lägga ned röstlappen i kuvertet. Denna lilla manöver fyller en mycket viktig funktion i det demokratiska samhället. En röst ska vara anonym. Det ska inte gå att se vem som röstat på vad. Anledningen är viktig: jag ska inte kunna påverkas av rädsla för påföljder om jag röstar “fel”. Utan denna anonymitet fungerar inte demokratin.

Däremot postade jag ju helt frivilligt vad jag hade röstat på, på Facebook.

Nu verkar det alltså finnas ganska många människor som inte förstår skillnaden mellan att anonymt kunna rösta och att FRIVILLIGT berätta vad man röstar på.

Kanske inte så konstigt att Piratpartiet tappade sina mandat, trots allt.

Dumokrati verkar råda.

Jag är och förblir framtidsoptimist.

Det finns dock en klippkant som hela vårt moderna samhälle ständigt springer bredvid. 5 dagar utan fungerande mattillförsel och Mad Max-scenariot är verklighet.

Vi har kanske varit nära klippkanten några gånger. Det sägs att USA var några timmar från att 1 biljard (trillion) dollar försvunnit ur landet när Lehmans kraschade. Tillräckligt mycket och tillräckligt snabbt för att t.o.m. en ekonomi av USAs storlek hade tagit enorm skada.

Folk hade inte kunnat ta ut pengar i bankomaterna. Kreditkort hade slutat fungera. På några få dagar hade hela ekonomin och samhället fallit samman. Folk hade snabbt gått från att vara oroliga över sitt jobb till att bli oroliga för att få mat och vatten. Upplopp. Stölder. Kaos.

Kollaps.

Men vi klarade oss. När vi tittar tillbaka på tillväxtkurvan över de här åren kommer det att synas ett litet hack, precis som det syns för åren 1929 och framåt (eller tidigt 90-tal för Sverige). Men den långsiktiga trenden kommer inte att brytas. Vi kommer att fortsätta leva längre och friskare, vi kommer att göra vår energiförsörjning grönare och vi kommer att göra våra jobb mer meningsfulla och roligare – precis som vi gjort under hela 1900-talet.

Vi måste bara hålla oss borta från klippkanten.

Stay. Away. From. The edge. Gör vi det så klarar vi oss och den ljusnande framtid är vår.

Kl 9 på morgonen för ett år sedan gick Pappa bort.

Två ord har definierat året för mig.

Det första är sorg, med stor del saknad.

Det andra är tacksamhet.

Tack, Pappa.

Tack till alla som finns i mitt liv.

Utan er, inget.

Elsa och Farfar © by Erik Starck

Händer verkligen inte mycket på den här bloggen nu för tiden. Tråkigt, då den var en så pass stor del av mitt liv för ett tag sedan. Men, energin att skriva om framtidsfrågor dränerades. Delvis skedde detta p.g.a. mikrobloggande som Twitter. Ofta börjar en ny bloggpost som en tanke eller en idé som man vill få ur sig och då vinner Twitter helt enkelt minsta motståndets lag med sina snabba 140 tecken långa inlägg.

Det är också så att mina egna intresseområde svävat förbi de frågor som Framtidstanken handlade om. Eller snarare, bloggandet på Framtidstanken gav mig en bas för att börja utforska andra ämnen. Främst skriver jag nu om innovation, startups och konsten att leva ett gott liv på bl.a. Opportunity Cloud och Lean Startup Books (enbart om böcker jag läst).

På sätt och vis är detta fortsättningen av utforskningen om de tre megatrenderna: globaliseringen, automatiseringen och individualiseringen, fast på ett mer handgripligt plan.

Men, vem vet, en dag kanske lusten återkommer. Jag skriver ju även emellanåt på Skiften även om denna blogg också somnat in.

Allt varar ju som tur är inte för evigt, särskilt i en tid av accelererande förändring.

Jag har inte riktigt bestämt mig än för vad jag ska rösta på men jag börjar bli allt mer böjd att hålla med Erik Laakso:

Piratpartiet måste komma in i riksdagen i höst.

Man läser om serietecknare som döms till dagsböter, får sina hem genomsökta och datorer beslagtagna för att de innehaft tecknade_ bilder på nakna barn. Bilder som dessutom säljs i varenda gathörn i Japan.

Men läser om Copyswede som vill roffa åt sig pengar för allt som kan spela upp och lagra musik inklusive mobiltelefoner.

Man ser en bild som denna och kan inte avgöra om den är på skämt eller allvar.

Å detta är bara senaste veckans nyhetsflöde.

Piratpartiet i den svenska riksdagen skulle ge eko över hela världen. Det skulle bilda ringar på vattnet i andra länder. Det skulle vara en signal om att det får räcka nu. Det är dags att sätta ned foten.

Ja, jag vet att det finns gott om tomtar i partiet och att de har underliga åsikter om vissa frågor. Jag håller inte med dem om allt. Jag vet också att alliansen förmodligen kommer att behöva varenda röst de får för att vi inte ska få in kommunister i regeringen.

Men samtidigt… någonstans måste man säga ifrån om det så är med en ynka liten röst.

Fler som tänker som jag?

Uppdaterat: Mary fyller på.

(Återpublicerar en gammal recension jag skrev av en Sparklehorse-konsert på KB i Malmö med anledning av Mark Linkous död. Skrev detta antagligen 2001 eller 2002 när Framtidstanken hette Popido och handlade mer om musik än framtidstankar. Irriterande nog kan jag inte hitta någon backup på texterna jag skrev då, nedanstående text var inte samma som till sist hamnade på sajten.)

Sparklehorse från Virginia i USA, besökte på Onsdag-kvällen Malmö. Bandet, som utgörs av frontfiguren Mark Linkous och diverse varierande medmusikanter, spelar en obeskrivbar blandning av analoga synthljud, gnisslande gitarrer och distad sång. Ibland låter han som Neil Young eller Will Oldham, ibland som en lekfull Tom Waits och ibland som ett Fugazi eller Pavement, men alltid lekfull och intressant. Tillsammans med Linkous’ underliga texter bildar musiken en alldeles speciell spänning, ungefär som en riktigt bra berättad saga.

Kvällens spelning dominerades av bandets långsammare låtar. Även Sparklehorses senaste platta, den lysande It’s a Wonderful Life är en nästan extremt långsam upplevelse. Låtarna är så långsamma, och Linkous sjunger sina texter så tyst, att man nästan kan höra hjärtslagen från personen som står bredvid en mellan trummornas sakta malande. Han sjunger om apor som ska flyga i gryningen, han sjunger om bebisar på solen, han sjunger om att gräva upp sina vitnande ben ur leran där han gömt dem tillsammans med en gammal tand som han trodde tillhörde en björn. Det hela påminner om stadiet precis mellan sömn och uppvaknande, när världen ter sig avlägsen och främmande samtidigt som fantasin löper amok i ens hjärna och ingenting är logiskt eller alls särskilt verkligt, men ändå fullkomligt förståeligt och vettigt.

Vid ett par tillfällen under konserten, höjs tempot avsevärt och Linkous distade röst överröstas av gnisslande gitarrer. Dessa avbrott är välkomna och det är synd att han inte utnyttjar dessa kontraster lite bättre. Sparklehorse bemästrar definitivt båda tempovarianterna. Scenen är klädd med plastblommor och det står instrument precis överallt, främst olika gitarrer och analoga syntar. Varje gång Linkous ska spela på sin synt lutar han sig över den som om han var en liten pojke som helt i sin egen värld vill leka med och undersöka sin favoritleksak.

Han talar knappt med publiken förrutom ett enstaka tack för applåderna mellan låtarna. Ibland undrar man om han helst inte skulle vilja vara hemma i Virginia på sin gård med sina 4 jätteödlor istället för i ett höstkallt Malmö. Vi som står i publiken och fått tillfälle att få uppleva detta sällsamma band tackar dock för besöket.