Får ibland höra från folk som nästan med lite stolthet erkänner att de minsann inte finns på Facebook eller att de inte bloggar. Det finns även gott om arbetsplatser där Facebook är förbjudet och det ses som misstänksamt om man spenderar för mycket tid på nätet.

Själv skulle jag inte vilja jobba på ett ställe där de ifrågasätter ens nätnärvaro. Skulle heller inte vilja anställa någon som har beröringsskräck med nätet.

Är man rädd för vad som skrivs om en skulle jag vilja påpeka följande:

Googla på mitt namn.

Det enda man får upp på förstasidan i SERPen (Search Engine Result Page) är sidor som jag mer eller mindre kontrollerar. Jag är väldigt aktiv på nätet, har flera bloggar och egna domäner. Det innebär att jag också har relativt hyfsad kontroll över vad Google visar upp av mig. Skulle det vara bättre att andras bloggposter och artiklar skulle ha synts istället? I think not.

OK, jag är inte särskilt offentlig som person men det är ju faktiskt inte de flesta andra heller. Men, visst, ta detta exempel (Carl Bildt) istället.

Lite spretigare träffyta men det är ändå hans egna bloggar och Facebook-sida som dominerar.

Heter man Maria Andersson eller liknande går det gömma sig i bruset men varför skulle man vilja det? Bättre att synas så mycket som möjligt med det man själv valt att lägga ut. Därför är nätberöringsskräcken kontraproduktiv.

Skrev en liten text på Internetdagarnas hemsida som handlar om den speciella typ av företag eller projekt som går under benämningen startups:

Det återstår att se vad fas 4 av internets utveckling för med sig. Kanske pressas kostnaden än mer för att bygga disruptiva företag och kanske är 24hbc en försmak av detta. Jag är i alla fall övertygad om att alla företag kan lära av startup-kulturen. Denna delar punk- och hiphoprörelsernas tro på att vem som helst kan och att det är viktigare att experimentera och testa nya marker än att stå still.

Så släpp fram startup:en i dig. I en tid av accelererande förändring är nämligen att stå stilla det sista man ska ägna sig åt.

Hela texten här.

Idag blev jag riktigt upprörd.

Ibland är det bara så att en gräns har passerats. Idag var en sådan dag.

Mycket samhällsförändring sker i pendelrörelser mellan extrempunkter. Förändringen tänjer på samhället till bristningsgränsen, då sker en backlash i motsatt riktning tills skeendet repeteras på andra hållet.

Idag kunde man läsa hur TV-kanalen Canal Plus, ägd av TV4, utför en attack på internets själva kärna: länkandet. En 31-årig man anklagas för att ha länkat till en fotbollsmatch. En länk!

Man får anta att detta är Canal Plus ståndpunkt när åklagaren säger:

– Det finns en gammal teori om att länkning är fri, det stämmer inte längre. Det finns ingen sådan generell regel, säger Henrik Rasmusson.

Ok.

Låt oss nu ta ett djupt andetag och fundera över detta angrepp.

För det första, snälla, rara Canal Plus: en länk till er är en gåva! Man länkar till sådant man tycker om. Sådant man vill uppmärksamma. Det finns människor som inte gör annat än försöker få andra att länka till dem.

Det är denna princip som gör att Google fungerar: länkar är kärlek!

Jag förstår att det kan vara svårt för ett broadcastande TV-bolag att begripa att det är på detta sätt man bygger trafik på nätet men det är faktiskt så internet fungerar.

Så, för det första är det direkt korkat att försöka dra de som länkar till dig inför rätta. Vill ni skydda era fotbollsmatcher så gör gärna det med ett lösenord, inte med det svenska rättsväsendet!

För det andra innebär denna pendelrörelse mot extrempunkten att internet blir ett allt mer rättsosäkert ställe att vara på. Hur ska jag kunna veta att det jag länkar till är juridiskt OK? Hela samhällsdebatten och det fria samtalet riskerar att skadas av Canal Plus angrepp. Det går inte att vistas på nätet om man inte vet att man kan länka fritt.

Det är därför Canal Plus angrepp inte går att tolka på något annat sätt än just detta: ett angrepp.

Man vill förstöra internet.

Ett korkat företag i en döende bransch som vill förstöra internet och använder det svenska rättssystemet för att utföra angreppet.

Inte undra på att man blev upprörd.

Valet 2010 kommer backlashen. Det blir tydligare för varje dag som går.

Ronnie Sandahl tror att integritetsdebatten och Piratpartiets framgÃ¥ngar handlar om att “ingen vill betala”. Det är dock mig veterligen ingen piratpartist som pÃ¥stÃ¥r att kultur ska vara gratis.
Däremot bör man som kulturarbetare (vilket för övrigt de flesta av oss är – all business is show business) hitta andra intäktskällor än att sälja smÃ¥ plastskivor.
Det är framför allt en fråga om hur långt staten eller privatpoliser som Antipiratbyrån ska kunna gå för att förhindra det trots allt ganska ringa lagbrottet att dela ut en fil.

(Försökte posta en kommentar som svar på Simons inlägg på Infontology om min post på Skiften men deras blogg vägrade acceptera min kommentar så den kommer här istället.)

Siffran 85 jordklot läste jag i senaste numret av Neo (de hade för övrigt fel med den andra siffran i samma text). Lite snabb googling gav källan som var The Economists vetenskapsreporter. Länkade dit i kommentarerna, men nu har jag även uppdaterat posten med länk.

Det finns, om man vill, tre “krafter”: människan, naturen och tekniken. Vad jag ville vända mig mot med min skiftespost är ideologin som bygger pÃ¥ ett motsatsförhÃ¥llande mellan människan och naturen. Här tar människan rollen som förstörare och parasit mot den arma naturen som klarade sig sÃ¥ bra innan människan kom och förstörde.

Denna ideologi är idag i princip konsensus men kan få förödande konsekvenser om den tillåts växa starkare. Ett exempel här.

Eller för den delen de senaste dagarnas larm om glas i kyckling. Med största sannolikhet genomfört av någon som anser att människan måste straffas för sin destruktivitet mot djur och natur.

Jag ser hellre människan, naturen och tekniken som samma system/varelse med människan självklart i centrum. Vi ska såklart, om vi har förmågan, bevara naturen. Vi ska t.o.m. utveckla den, skapa nya livsformer, återuppleva gamla, sprida livet till andra planeter.

Det går inte med ljuset släckt.

Dammar av lite gamla poster och försöker ge dem nytt liv. Den här skrev jag i augusti 2005:

Jag bar en armbandsklocka varje dag, dygnet runt från det att jag var kanske 9-10 år tills jag var 22-23. Då skaffade jag min första mobiltelefon. Behovet av klocka försvann.

Detta var inte enbart p.g.a. att mobiltelefonen faktiskt har en klocka i sig som jag bar omkring på oavsett. Nej, förändringen var större än så.

Behovet av att veta tiden försvann.

Klockan är på många sätt en direkt konsekvens av den rationella industrialismens strävan efter perfektion och optimering. Det var tågtidtabellen och stämpelklockan som delade upp dygnet i 24 60 minutersintervaller för den breda massan. Innan tåget och fabriken fanns bara morgon, dag och kväll.

I och med mobiltelefonen (och internet) har vi förflyttat oss från den fysiska världen in i det digitala nätverket där rum och tid är svårdefinierat om det ens existerar. Att bestämma möte med någon är något flyktigt man gör beroende på hur dagen flyter fram. Att arbeta är att vara uppkopplad. T.o.m. högskolans föreläsningar går att ladda ned och frågorna till läraren tar man på dennes blogg efter att man på egen hand tittat på lektionen.

Sekundvisarens varvning har därmed ersatts av bildskärmens ständiga ljus. Tiden har i många avseenden upphört att existera.

När jag tog av mig armbandsuret den där sista gången kändes det till en början naket och ovant. Huden hade blivit blek under skinnremmens skal. När jag lade klockan på hyllan var det industrialismens viktigaste verktyg jag monterade bort från min kropp.

En tidsålder hade upphört.