Att koppla samman människan med maskiner är kännetecknet på den mytiska cyborgen. Samtidigt har pacemakers för hjärtat funnits sedan svensken Rune Elmqvist 1958 för första gången opererade in ett artificiellt klockverk i bröstkorgen på en människa. Den fungerade i tre timmar.

Nu har man på experiment på katter lyckats kontrollera nerverna som styr urinblåsan, något som kan vara räddningen för människor som lider av inkontinens. Försök på människor planeras inledas 2010.

How to Empty Your Bladder Electronically

Stimulating a nerve in the pelvis can trigger urine to flow from the bladder, refuting the theory that bladder emptying requires brain signals and showing that it’s possible to create a bladder-emptying pacemaker for people who have lost control.

En mus vars hjärna till 100% består av mänskliga hjärnceller, är det en man eller mus?

Vad är människan? Vad gör oss unika? Svaret på denna fråga utgör de moraliska grunder som vårt samhälle byggs på. I den accelererande utvecklingen som sker blir detta en allt mer akut fråga att ställa.

Animal-Human Hybrids Spark Controversy

Weissman has already created mice with brains that are about one percent human.

Later this year he may conduct another experiment where the mice have 100 percent human brains.

NÃ¥gra tankar om journalister vs bloggare.

Expressens nöjeschef Per Hägred har gjort bort sig och fÃ¥r sparken, genom att skicka ett lite för magstarkt mail (Resume.se) till hela sin redaktion. I mailet stÃ¥r det bl.a. “Vem som helst kan väl göra en rirajt.” Att “göra en rirajt” Ã¥terkommer ett par gÃ¥nger till i den slarvigt hopslängda texten.

Ok, lite lustig slang för engelskans “rewrite”, kan man tycka. SÃ¥ vadÃ¥? Men klickar man sig vidare pÃ¥ Resume.se kan man läsa om skvallerreportern Johan T. Lindvalls nya uppdrag som “USA-korre”. Även där pratar man om att han “kommer att sitta fast med en massa rewrites”.

Hm. Nu pratar man om “rewrites” pÃ¥ tvÃ¥ olika ställen där bÃ¥da belyser journalistens jobb och arbetsuppgifter. Man fÃ¥r intrycket av att “rewrites” är nÃ¥got vanligt som det pratas ofta om bland journalister och som det även, verkar det som, ses ned pÃ¥ som nÃ¥got trÃ¥kigt man mÃ¥ste göra för att fÃ¥ sin arma journalistlön.

Vad är dÃ¥ en “rewrite”? Den här artikeln ger nÃ¥gra svar: Rewrites: Hur mycket fÃ¥r man egentligen citera?. En rewrite (rirajt?) är alltsÃ¥ när man utgÃ¥r frÃ¥n en färdig artikel, skriven och publicerad av nÃ¥gon annan, skriver om den och gör den till sin egen. Kring detta finns ett regelverk som mÃ¥ste följas. Dessa regler har sin grund främst i upphovsrättslagstiftningen men ocksÃ¥ i de etiska riktlinjerna för journalister.

Nåväl. Slutsatsen verkar alltså vara att journalisternas främsta arbetsuppgift är att kopiera det andra journalister har skrivit. Detta kommer givetvis få journalister att erkänna, men i och med internet syns det tydligare än någonsin att journalister kopierar varandra. Ibland vet man knappt om det är Expressen.se eller Aftonbladet.se man är inne på. Det står samma saker på båda webbplatserna. Det händer dagligen att Expressen och Aftonbladet har identitiska nyheter och löpsedlar.

Helt klart uppstår det en slags inavel inom journalistkåren, när tiden inte räcker till för att leta upp egna nyheter. Detta gör att de nyheter som det väl skrivs om blir förstärkta. Så fort en ny historia uppdagas blir journalisterna som hyenor kring en fälld zebra. En nyhet kan totalt dominera mediautrymmet när det berömda drevet går.

Det är nu bloggandet och internet kommer in.

Bloggandet breddar mediautrymmet och ger plats åt andra synvinklar. Självklart kopierar även bloggare varandra, men oftast handlar det om att kritisera andras argument, eller bygga vidare på resonemang genom att fylla på med fler insikter. Därmed är bloggandet också mer personligt. Trovärdigheten hos en blogg ligger i vem som står bakom den. Vad har personen skrivit förr? Hur håller man sig till fakta? Hur kunnig är man?

Genom att dessutom ha en mycket låg tröskel för att komma igång så breddas bloggandet ytterligare. Via olika nätverkstekniker, som t.ex. RSS, trackbacks eller de enkla kommentarsfunktioner, så kopplas bloggar samman och effekten av den långa svansen gör sig påmind. Detta fyller en viktig demokratisk funktion som saknas helt i andra medier som TV, radio eller tidningar. Det gör att den lilla och resurssvaga kan rida på den stores framgång.

Traditionellt har media varit som en megafon. En smal öppning på ena sidan med ett stort gapande hål på den andra. Vissa utvalda har fått stå på sidan vars röst blir förstärkt och mottagaren har fått ta emot budskapet utan möjlighet att svara tillbaka.

Nu har alla fått vars sin megafon. Vissa är stora, de flesta är små, men alla har en röst. När media ser ut så behövs inga rirajts.

Uppdatering: Fler tankar i ämnet.

I denna artikel [NYTimes] beskrivs hur ny teknologi möjliggör betydligt billigare och bättre analyser av patienters hjärtan. Detta kan man tro borde vara en positiv utveckling och en fantastisk möjlighet, men många läkare är djupt oroade över att tekniken helt enkelt är för billig och för bra. Den kommer nämligen att leda till att långt fler patienter upptäcker småfel och brister i sina cirkulationssystem, vilket i slutändan kommer att belasta vårdapparaten.

Kan rekommendera Johnny Munkhammars bok “Sagan om välfärdens Ã¥terkomst” för mer kring detta resonemang (och en del annat). Den förklarar hur varor blir allt billigare att producera medans priset pÃ¥ tjänster är mer konstant över tiden. PÃ¥ sÃ¥ sätt sker en förflyttning i vad människor är beredda att betala för frÃ¥n varor till tjänster (och dÃ¥ speciellt tjänster som rör människors hälsa och välbefinnande eftersom detta är bland det första man väljer att betala för när ens materiella behov är uppfyllda), nÃ¥got som en skattefinansierad “rättvis” vÃ¥rdpolitik inte klarar av att bemöta. Det uppstÃ¥r ett glapp mellan efterfrÃ¥gan och sjukvÃ¥rdspolitikens förmÃ¥ga att leverera. Detta glapp är ganska uppenbart i ett land som Sverige.

Sett frÃ¥n det perspektivet kan man sÃ¥klart förstÃ¥ läkarnas skepticism mot ny teknik i artikeln. Den utgör ju ett perfekt exempel pÃ¥ Munkhammars tes: en vara blir billigare vilket direkt leder till ökad tjänste-efterfrÃ¥gan. I andra industrier skulle man jubla över nya intäktsströmmar, men icke sÃ¥ i den gemensamt finansierade “rättvisa” vÃ¥rden.

Något är sjukt, kan man tycka.