Var det Jan Kallberg? I boken “SÃ¥ sänkte jag Sovjetunionen” fÃ¥r vi svaret.

Jan Kallberg har tillsammans med förlaget Voltaire skickat ut recensionsexemplar till de bloggare som anmälde intresse. Eftersom jag gillar Kallbergs blogg och läst och uppskattat en av hans tidigare böcker: Du styr ditt liv så bad jag om ett exemplar. Tyvärr har andra saker tagit väldigt mycket av mina hjärncykler de senaste veckorna så jag har inte hunnit läsa boken ännu. Att recensera böcker jag inte läst överlämnar jag med varm hand åt DN Kultur och Svend Dahl. Därför får mina åsikter om boken vänta.

När jag läst om boken har jag fÃ¥tt en bild av en slags Världen Skälvde med utgÃ¥ngspunkt i stadsbiblioteket i Ã…sby. Ett lÃ¥ngfinger Ã¥t kollektivismen och socialismen skrivit pÃ¥ det där Kallbergska sättet som fÃ¥r en att vilja sälja allt man äger för att Ã¥ka iväg och prova livet som trubadur i Singapore eller eremit i Afrika ett Ã¥r eller fem. Allt paketerat med frÃ¥gan “vem är Weirdowitz? hängande mellan sidorna och kryddat med anekdoter och smÃ¥ faktasnuttar om det mesta man inte visste man behövde veta. Ã…terstÃ¥r att se om min bild stämmer med bokens faktiska innehÃ¥ll.

Sovjetunionen… tänk att det idag finns 18-Ã¥ringar som föddes när muren föll. Det har hänt sÃ¥ otroligt mycket under dessa 18 Ã¥r. Om ytterligare 18 skriver vi 2025. Jäklar vilken resa vi har framför oss.

Ytterligare en recension från arkivet. Den här skrev jag 2003-03-02, då IT-kraschen ödelagt mycket av framtidstron:

Platsen som inte finns – en bok om Internet

I forntiden, för jättelänge sedan, typ ungefär 1998 hade internetboomen fortfarande sin höjdpunkt (hittills) framför sig. Snöbollen som var Internet hade precis fått upp farten och det diskuterades bredband och email precis överallt. Det var en tid av enorma möjligheter och inga problem var för stora för teknikens pionjärer. Rosengren och Birgersson var bästa kompisar och t.o.m. Ericsson gick med vinst.

Ja, faktiskt, så otroligt var det på den tiden. Ericsson gick med vinst

Men Internets historia är betydligt äldre än sÃ¥. Tor Nörretranders bok “Platsen som inte finns” skrevs 1998 och är en genomgÃ¥ng av Internets historia samt spekulationer om dess framtid, baserade främst i Nörretranders bakgrund som informationsteoretiker.

Det var atombomben som lade grunden för Internets existens. Med den stora bomben försvann tryggheten i en fysisk plats. Det går inte att försvara sig från en atombomb genom att bygga högre stängsel eller bastantare murar. Atombomben gör ingen plats säker, därför ville man den ursprungliga visionen bygga ett nät för datorkommunikation som inte var beroende av en viss fysisk plats. På så vis kan man upprätthålla kommunikation även efter det att den första bomben briserat. Det gör incitamentet att anfalla först betydligt mindre, en viktig fredsskapande detalj i ett kallt upprustningskrig.

Även kapplöpningen mot månen (som var ett resultat av kärnvapenkapprustningen) ställde högre krav på kommunikation mellan olika forskargrupper inom USA. Deras dyra och stora datorsystem talade sällan samma språk och mycket tid gick åt till att överföra data mellan olika datorer. Därför skapades nätverket ARPANET, som dock blev något utav ett fiasko till en början. Bland annat var det inte färdigt förrän ungefär samtidigt som Armstrong satte sin fot på månen, och till en början var det knappt någon som använde det. Dessutom var det inte, som Internet-mytologin förespråkar, designat för att klara ett atombombsangrepp.

Det krävdes två nya innovationer innan nätverket skulle få fäste i universitetens datorsalar. Den första var ett sätt att paketera och skicka data mellan datorerna i nätverket på ett decentraliserat sätt som samtidigt garanterade att informationen kom fram: TCP/IP. Den andra var en applikation som var en ren följd av att det satt människor framför datorskärmarna: email.

Detta skedde i mitten av 70-talet och nu tog nätverkandet fart, främst inom den akademiska världen. Under 80-talet var det i princip en akademisk standard och då öppnades möjligheten för en lösning på ett gammalt problem inom forskarvärlden. Forskningsrapporter innehåller alltid massvis med referenser till andra forskningsrapporter. Detta för att de som skriver rapporten ska kunna visa att den är grundad i annan forskning, vilket är viktigt för trovärdigheten i slutsatserna. På så vis byggs hela forskningsområden upp av dokument med referenser till andra dokument. Så länge dessa dokument är skrivna på papper är det omöjligt att på något sätt koppla samman dem, men nu fanns plötsligt möjligheten att göra detta.

Det var på CERN som Tim Berners-Lee utvecklade den första versionen av HTML för att lösa just detta problem. Marc Andreson byggde en grafisk browser för tekniken och resten är som man säger, historia. Det är svårt, om inte omöjligt, att finna någon teknik som spridits lika snabbt som Internet under 90-talet.

Efter denna genomgång av Internets historia börjar sedan Nörretranders titta framåt, mot framtiden. Här använder han resonemangen från sin tidigare bok, Märk Världen, om det mänskliga medvetandets bandbredd och hur man med tekniken snart kan överföra kompletta sinnesupplevelser i realtid mellan två platser. Det är i detta ljus man ska betrakta bokens titel. Om man via Internet kan föra sina sinnen till vilken plats som helst i realtid, då blir Internet i sig en enda plats. En distribuerad plats. En virtuell plats. En plats som inte finns.

Han nöjer sig inte med det. Han talar om uppmärksamhetsekonomin, Internets påverkan på totalitära regimer, Grönlands turistverksamhet och hur Internet avlöst atombomben. Förrutom vissa detaljmissar, såsom Iridiums misslyckande, 2000-buggens påverkan på samhället och en hel del döda länkar i referenslistan, så märker man inte mycket av att boken är 5 år gammal. Den ger en bra historik över Internet och tänkvärda blickar mot framtiden.

Har mycket annat att stå i för tillfället så jag passar på att återanvända en gammal blogpost från tiden innan den här bloggen startades. Det är en recension av filmen Gattaca jag skrev 2002-03-04:

Science fiction-filmer och litteratur inom genren är ofta ett sätt att reflektera vår egen tid och dess värderingar genom att låta det hela utspela sig i en framtid där vissa aspekter från vår egen tid är förstärkta till det extrema. På så vis blir framtidsvisionen en kritisk spegling av vår egen nutid genom att belysa konsekvenserna av vårt beteende.

Gattaca är ett typexempel på denna variant av science fiction. Genmanipulation är ämnet för dagen.

Filmen utspelar sig i en relativt närliggande framtid. Genforskningen har gjort stora framsteg och det är nu vanligt att skräddarsy sina barn med de bästa generna från föräldrarna. Samhället har därmed blivit segmenterat i en tydlig delning: eliten, människorna med de perfekta genuppsättningarna framtagna på laboratorier, och resten, vanliga människor, avlade på samma sätt som människor alltid avlats fram. En lägre stående varelse, full av de genetiska defekter som livets tärningskastande har gett dem.

Handlingen cirkulerar kring en man, Vincent Freeman (Ethan Hawke), född pÃ¥ traditionellt “organiskt” vis och dennes kamp mot det samhälle som inte längre vill ha med honom att göra. Som en extra krydda har manusförfattaren gett mannen en yngre bror (Elias Koteas) som är genetisk manipulerad. Denna bror är allt som Vincent inte är. Defektfri. Vacker. Extremt intelligent. Perfekt. Ja, nästintill omänskligt perfekt.

Filmen ställer mÃ¥nga viktiga frÃ¥gor, men ger fÃ¥ svar. Vad är det som gör oss till människor (filmens tagline är: “There Is No Gene For The Human Spirit.”)? Blir vi bättre människor av att vara genetisk perfekta? Vart är det egentligen vÃ¥ra teknologiska framsteg för oss? Är vi pÃ¥ väg att skapa en ny ras? HÃ¥ller vi i sÃ¥ fall pÃ¥ att sudda ut den del av oss som gör oss till människor?

Tyvärr lider filmen av en del logiska luckor. Till exempel har gentekniken kommit så pass långt att man kan skräddarsy sina barn, men all annan teknik verkar ha stannat upp vid den nivå som råder idag. Det är inte ens en rullstolshiss installerad i huvudpersonernas svindyra framtidsvilla, trots att en av dem är rullstolsbunden (fast å andra sidan skulle de i så fall inte kunna ha en DNA-molekylformad trappa i huset). Varför är han det, förresten? Borde man inte kunna reparera en brusten ryggrad i denna framtidsvärld? Vidare är det nästan lite för enkelt för huvudpersonen att bluffa sig in på Gattaca och lura alla kontroller som finns där.

Men det är detaljer. Filmens syfte är inte att ge en komplett bild av en tänkt framtidsvärld, utan att fokusera på de byggnadsstenar som vi alla är byggda av, och vad som händer när det blir möjligt att välja ut de bästa exemplaren och gå förbi den urvalsmetod som naturen använt sig av sedan livets första bubblande andetag.

Det är en väldigt snygg film, med en futuristisk känsla som ändå är tidlös. Skådespeleriet är klanderfritt, och regin likaså. Regissören, Andrew Niccol, är relativt oerfaren och kanske mest känd för att ha skrivit manuset till The Truman Show. Hans nästa film heter Simone och handlar om hur en filmproducent tvingas skapa en digital skådespelerska som utges att vara en riktig människa.

Vad dessa tre filmer har gemensamt är just sättet att reflektera över vår egen samtid genom att låta dem utspela sig i en nära förestående framtid där någon företeelse är dragen till sin spets. Detta är en viktig uppgift som krävs för att vi ska kunna lära oss hantera och acceptera ny teknik. Teknik som är så omvälvande att gamla värderingar och regler ställs på spel.

Nya frågor måste ställas. Nya värderingar måste växa fram innan tekniken springer förbi oss. Därför är Gattaca en viktig film, och därför är science fiction en viktig genre som behöver intelligenta regissörer som Andrew Niccol.

Nu mer än någonsin.

Via John Thackaras blog Doors of Perception läser jag att bright green-bloggen Worldchanging ska släppa en bok:
Worldchanging: A User\'s Guide for the 21st Century

From consumer consciousness to a new vision for industry; non-toxic homes to refugee shelters; microfinance to effective philanthropy; socially responsible investing to starting a green business; citizen media to human rights; ecological economics to climate change, this is the most comprehensive, cutting-edge overview to date of what’s possible in the near future — if we decide to make it so.

Det här kan bli en riktigt bra översikt över teknologier nära sitt genombrott. Teknologier med ofantligt större förmåga att förändra världen än alla jordens politiker tillsammans.

Bright green-rörelsen beskrivs som:

Bright green environmentalism aims for a society that relies on new technology and improved design to achieve gains in ecological sustainability without reducing (indeed, increasing) the potential for economic growth.

Den är besläktad med technogaianismen och båda står i kontrast med den mer utvecklingsfientliga socialekologismen, som i Sverige representeras av bl.a. Miljöpartiet och en rad andra mer eller mindre radikala aktivistorganisationer.

World Changings bok kan bli ett utmärkt referensverk för en ny sorts miljörörelse. En som har laptoppen hängd över axeln snarare än Fjällräven-väskan. En som tror på teknisk utveckling och entreprenörskap snarare än politiska förbud och begränsningar. Låt oss hoppas boken blir lika bra som bloggen den härstammar från och att den finner en marknad även här i Sverige.

Siffror från boken How She Does It: How Women Entrepreneurs Are Changing the Rules of Business Success, hittat hos Tom Peters:

U.S. firms owned or controlled by Women: 10.6 million (48% of all firms)

Growth rate of Women-owned firms vs all firms: 3X

Rate of jobs created by Women-owned firms vs all firms: 2X

Ratio of total payroll of Women-owned firms vs total for all Fortune 500 firms: >1.0

Ratio of likelihood of Women-owned firms staying in business vs all firms: >1.0

Growth rate of Women-owned companies with revenues of >$1,000,000 and >100 employees vs all firms: 2X

Jag undrar hur motsvarande siffror ser ut i Sverige? Jag undrar också hur mycket som beror på det faktum att de nya jobben finns i hälsosektorn?

Vissa människor tror att politik förbättrar världen. Andra sätter sin tillit till entreprenörskap och marknadsekonomi. För John Thackara heter räddaren design.

Design påverkar hur vi använder våra föremål, detta är svårt att säga emot. Därmed kan design förändra beteenden, styra människan i en viss riktning. Thackara är initiativtagare till konferensserien Doors of Perception och författare till boken In the Bubble, som jag recenserar i dagens nummer av Computer Sweden.

I dagens nummer av Computer Sweden har jag en recension av en mycket bra bok, Powerful Times av Eamonn Kelly:

De mäktiga kontrasternas tid

Varje sida innehåller fakta eller referenser värda egna utredningar och fördjupelse. Man kastas mellan isande skräck över hoten och en känsla av att vi står på randen till den mest fantastiska epok mänskligheten skådat. En tid då sjukdom, åldrande och fattigdom är minnen blott.Mäktiga tider, sannerligen.

Boken tar upp sju olika spänningar (tensions) som påminner en del om de fem politiska konfliktytorna jag radar upp här.

Dagens nummer av Computer Sweden innehåller en recension skriven av undertecknad. Den handlar om boken Democratizing Innovation skriven av Eric von Hippel. Boken tar upp hur företag kan utnyttja den innovativa kraften hos sina kunder för att vidareutveckla sina produkter:

Framtidens innovationer skapas av alla

Tack vare kommunikationstekniken och billig och användarvänlig mjukvara kan kunderna numera inte bara lämna feedback på produkter utan vidareutveckla dem och själva stå för innovationen. Kloka företag utnyttjar denna innovativa kraft.
Mindre kloka tar en stor risk i att inte göra det.

Ett exempel på hur man INTE ska agera finns på annat ställe i samma tidning. En modelljärnvägsintresserad man som utvecklat ett program för att styra sina järnvägar och sedan släppt det som open source fick en räkning från företaget KAM, som tillverkar modelljärnvägarna, som ersättning för patentintrång:

En man gjorde ett program för att styra modelljärnvägar och släppte det med öppen källkod. Nu har han fått en räkning för patentintrång.

Lego Mindstorms, som jag nämner i recensionen, har dessutom den goda smaken att just idag annonsera att deras operativsystem för sina robotar blir open source, vilket snappats upp av bl.a. bloggen O’Reilly Radar:

Soeren Lund, director of Lego Mindstorms NXT, today announced at our CustomerMade conference in Copenhagen that the Mindstorms NXT operating system is to be open sourced.

Även Chris ‘The Long Tail’ Anderson skriver om detta.

Vi får väl se om något år vilken av strategierna som är bäst. Att göra som KAM och stämma sina kunder eller att göra som Lego och öppna upp sina egna produkter för vidare innovation. Själv håller jag på von Hippel och Lego.