När man bygger produkter eller företag är en av de viktigaste frågorna man måste ställa sig, tidigt i processen: ska vi göra något BÄTTRE eller ska vi göra något ANNORLUNDA?
Väljer man BÄTTRE så gäller “bara” att göra samma sak som sina konkurrenter. De kommer såklart ha ett stort försprång som man behöver övervinna men det är iaf tydligt vad som behöver göras.

Väljer man ANNORLUNDA består det svåra i att förstå exakt _hur_ men sedan blir själva bygget faktiskt betydligt enklare. Det svåra är sedan att övertyga sin publik att det ANNORLUNDA behövs men om man lyckas kan man helt rycka undan mattan under fötterna på de som försöker göra BÄTTRE – och kamma hem nästan hela marknaden.
Att välja BÄTTRE kan alltså verka mindre riskabelt men samtidigt kan allt försvinna i ett nafs om något ANNORLUNDA dyker upp och du plötsligt framstår som en tjock-TV bland platt-TV-apparaterna.

BÄTTRE-valet riskerar också att bli bakåtsträvande och tråkigt. Produkterna blir allt mer lika och företagen allt mer inåtvända. Till slut tröttnar kunderna.
Samma mekanismer gäller i politiken även om saker rör sig långsammare där. På många ställen runt om i världen verkar nu folk söka efter ANNORLUNDA eftersom de är trötta på BÄTTRE.

Problemet är att det demokratiska systemet verkar ha otroligt svårt att få fram nya aktörer som är ANNORLUNDA på ett positivt sätt. Grupper ställs mot varandra (invandrare/infödda, män/kvinnor, rika/fattiga, miljön/mänskligheten) och en obehaglig hatstämning piskas upp mellan grupperna.

Detta är synd eftersom ANNORLUNDA fyller en oerhört viktig funktion i att rensa ut och skapa nytt. Kreativ förstörelse.

Börjar nästan tro att enda sättet att få “traction” som politisk uppstickare är att rida på folks fördomar och rädslor.

Har jag rätt?

Hjärnan utgör 2% av kroppens vikt men konsumerar 20% av energin. Det hade kunnat vara ännu mer, hjärnan sparar energi på olika sätt. Att dela upp världen i svart och vitt är en av många sådana optimeringar för att spara energi. Tyvärr leder detta ibland till ett rätt tråkigt beteende hos oss homo sapiens.

Ta den svenska politiska debatten just nu som exempel. Den består av två läger:

Det ena vill stoppa invandringen och allt som inte är helyllesvenskt.

Den andra tycker att yttrandefrihet är något taskigt påhitt vi inte ska ägna oss åt för någon kan ju bli ledsen om man säger stygga saker om påhittade figurer.

Alltså, hur tusan hamnade vi här? Det är inte ens svart eller vitt, snarare svart eller ännu svartare. Dum och dummare.

Samtidigt menar många att maskiner och datorer är på väg att ta över våra jobb. Jag kan bara säga: “snälla maskiner och robotar, ta över världen så fort som möjligt!” Våra arma, begränsade hjärnor klarar uppenbarligen inte av att hantera en global, öppen värld med fri och blixtsnabb kommunikation.

Ja, så kan det kännas ibland. Sedan läser jag det här och blir lite mer optimist igen.

En dag som den här (1:e maj 2014) passar Framtidstanken på att bjuda in en gästskribent. Christian Rudolf, bloggar på disruptive om Företagande och internet. I denna artikel uttrycker Christian sin frustration över att politik handlar om hur det ser ut, inte vad som är bra för oss alla.

Svensk Företagarpolitik-Nuläge!

28 miljarder SEK, minst, är Svenska statens stöd till Sveriges företag. Då har man inte räknat in de statliga riskkapitalsatsningarna som tex Innovationsbron. Deras samlade tillgångar är +15 miljarder SEK

För att sätta siffrorna i relation till något, kan vi jämföra med statens budget(alltså ej kommuner och landsting) och för 2014 är den knappt 900 miljarder SEK. Svensk företagarpolitik motsvarar alltså 3-4% av statens budget, beroende på hur du räknar. Utgiften motsvarar nästan hela försvarsbudgeten, eller kostnaden för Sveriges hela rättsväsende(domstolar+polis)

Det är stora mängder pengar som läggs på företagarpolitik. Att det finns avkastning på budgeten till polis och rättsväsende, är det nog ingen som betvivlar men vad är avkastningen på statens investeringar i svensk företags & entreprenörspolitik? Det är dessutom så, att staten tar in dessa pengar via skatt så det räcker inte att pengarna har avkastning. De måste ha bättre avkastning än vad de förra ägarna klarar av att generera.

Lägger man lite tid på att leta efter information kring avkastningen för svensk företagarpolitik, finns det knappt någon information att finna. Man verkar inte ens bedriva forskning på vad som ger effekt inom tex innovation i den mån man hittar information, förstärks ens tvvivel över ekonomin inom företagarpolitiken, då avkastningen inte räcka för att motivera skatterna som läggs på den. Mitt personliga lackmustest är, om nu företagarpolitiken är så bra och ger sådan avkastning, varför inte bara satsa mer?

Så vad skall man göra?
Om staten vore en bra företagare, skulle de privata företagen trängas ut men så är det inte. Den ekonomiska nivån på företagarpolitiken beror såklart på politikers behov av att visa handlingskraft, på områden där de inte har någon som helst koll, företagande. Pengarna ut ur systemet kan också vara ett resultat av att företagen själva trycker på, för de tycker såklart, gratis pengar är bra. Den företagarpolitik vi har idag, är ur ett ekonomiskt perspektiv en dålig affär för vårt gemensamma samhälle, även om vissa företag, i systemet, tjänar på det.

Det en stat kan göra bra, är att vara en katalysator för mer pengar. Det är tex ingen som betvivlar att aktiebolagstiftning, lagen om skuldebrev och många andra ramverk som hanterar företagande i vårt samhälle är en bra grej och att de har massiv avkastning, sett ur ett samhällsperspektiv.

Så hur är staten denna katalysator inom företagande?

Entreprenörskap & företagande handlar om smärta, kunders smärta. När du som företagare kan minska kunden smärta eller ta bort den, billigare än konkurrerande lösningar, har du ett existensberättigande på marknaden. Ur ett samhällsperspektiv har du också ett existensberättigande. Dina handlingar gör ju att det blir mer gemensamma resurser över. I vardagligt tal, kallat tillväxt.

Det finns en del av ekonomin, som har mer svårt att hantera sin smärta än genomsnittet. Den delen kallas offentlig sektor. Det är inte kritik mot offentligt sektor. Det är generellt svårare att effektivisera och höja kvalitetsnivån i tjänsterelaterade sektorer och offentlig sektor, är primärt tjänster. Att man inte heller är kundstyrd, utan budgetstyrd, gör inte uppgiften lättare.

Med hjälp av Tävlingar kan Entreprenörerna dämpa smärtan i Offentlig sektor

Offentlig sektor omsätter ca 1900 miljarder SEK och det finns stora mängder problem som inte blir lösta eller löses ineffektivt Låt en myndighet samla in alla dessa smärtor. Lägg miljardbelopp på att hitta dem, dokumentera och kvantifiera dem. Att hitta 10000 smärtpunkter är ingen svårighet, bara ett tidsproblem

Därefter utlyser man tävlingar för varje problem med en stor summa pengar som pris. Priset skall vara tillräckligt stor för att vara en bra grundplåt i företagets finansiering vid vinst. Företagen får tävla med att ta fram skarpa lösningar och det står dem fritt att välja vilken lösning de vill, det kan vara patent, teknik, processer eller vad som nu passar problemet. Låt de tävlande företagen stå för all utveckling till en fungerande problemlösning.

Varför skulle företagen lägga pengar på detta om de inte är säkra på att vinna?

Att identifiera rätt smärta hos kunder, kan vara en lång och kostsam process. Här får man smärtan serverad på silverfat och kan omgående fokusera på att lösa problemet. Det är också lätt att finansiera utvecklingen av lösningen inom ett sådant här ramverk. En Riskkapitalist kan lätt motivera sig att finansiera 10-20 projekt med tillräckligt med pengar för att få fram en prototyplösning. Fullt medvetna om att kanske bara 1-2 av dessa vinner och därmed får grundplåten och blir ett företag som tagit ett steg. I de projekten som riskkapitalisten finansiert som ej når vinst, där tar man tar de förlusterna för man har ett portföljperspektiv på sina investeringar. Hur en enskild investering går, är oviktigt, det är hur hela portföljen mår, som är viktigt.

Nu är staten katalysator av entreprenörskap

Man bygger fungerande lösningar som är bekräftade då de fått sin första kund. Vinnaren har dessutom fått första grundplåten finansiering till sitt företag och kan börja fokusera på att effektivisera problemlösningen och hitta fler kunder. Staten har visserligen fått betala ut en prissumma men samtidigt har denna prissumma också genererat investeringar från riskkapitalister och gett entreprernör ett incitament att lägga obetald tid, för att få fram lösningar på problemen. Utöver detta lär man få se en högre effektiviseringstakt i offentlig sektor, något som är till gagn för oss alla.

Frågan du bör ställa dig är varför staten inte klarar av att bygga sådana här enkla system när man tror att staten och dess politiker tror skapar ROI på 28 miljarder SEK i företagarpolitik?

 

 

 

 

Affärsidé: The Nanny State. *

Affärsmodell: Använd hot om våld för att konfiskera människors pengar.

Utförande: Få kunderna att acceptera hot om våld genom att paketera produkten med mervärdestjänster såsom skola, vård och omsorg. Låt kunderna diskutera och debattera produkten (i princip) fritt för att upprätthålla illusionen om att det är deras eget fria val.

Marknadsför produkten mot kunder i tidig ålder för att bygga en stark känsla för varumärket (not: för exempel, se McDonalds, P&G och Disney). Lämpligast görs detta i utbildningsinstitutioner som är del av produktens eget erbjudande.

Erbjud vård och omsorg till äldre och sjuka som är av precis så acceptabel kvalitet att kunderna inte protesterar i tillräckligt hög grad för att utgöra ett hot mot produkten men ej bättre (av kostnadsskäl).

Anställ så många kunder som möjligt för att därmed göra dem än mer beroende av produktens framtida välbefinnande.

Konkurrenter: Marknaden är trögrörlig av kulturella och praktiska skäl så konkurrenterna är få. Det största hotet mot produkten utgörs av kundernas allt större krav på personlig ekonomisk och individuell frihet. Dessa krav bör därför stävjas och hindras i sin linda. Rädsla är ett ypperligt sätt att kontrollera strävan mot frihet. För exempel på hur rädsla och skräck kan användas för att hindra människors strävan mot frihet, se appendix A.

* Andelar i produkten går ej att köpa på den fria marknaden.

Nu diskuteras återigen TV-licensens vara eller icke vara. Detta efter att Copyswedes nästan lika ondskefulla kusin Radiotjänst gått ut med att alla som äger en dator ska betala TV-licens. De facto en internetskatt. alltså.

Många föreslår då att licensen istället skulle betala via skattsedeln. Jag menar att problemet är djupare än så. Hade idéen om “public service” kommit fram idag hade den sett helt annorlunda ut.

Fyra enkla förslag på vad public service skulle kunna göra istället för att producera Allsång på Skansen:

1. Hjälpa våra beslutsfattande organ kommunicera besluten de fattar till berörda medborgare.

2. Hjälpa myndigheter förpacka sin data med öppna API:er.

3. Fungera som en allmän fond för udda kulturprojekt och/eller journalistiska projekt som vem som helst kan ansöka från.

4. Arkivera och digitalisera vårt gemensamma kulturarv dvs det som riksantikvarieämbetet gör.

Detta hade varit betydligt billigare och mer samhällsnyttigt än att försöka konkurrera med alla andra mediaföretag.

Så, gör om, gör rätt! Uppdatera public service till internetåldern istället för att införa en internetskatt.

Jag förväntar mig dock ingen ändring. Det finns för många människor i maktposition som är beroende av public service-industrin och för många “nyttiga idioter” som tycker det är “skönt att slippa reklamen” för att det ska bli någon ändring. Vi får leva med internetskatten.

Edward Snowden påminner en om en viktig sak: det är helt vanliga människor som arbetar på underrättelsetjänsterna. Människor med lån på huset som ska betalas även när huspriserna sjunker, några kanske är lite glada i att spela för pengar, andra i flaskan. Precis som människor är.

Nu valde Snowden att gå till pressen men hur mycket hade han fått betalt av mer ljusskygga organisationer om han hade valt den vägen? Snowden är undantaget. Hur många andra läckor finns det?

Intressant:

“…desperate countries willing to allow the founding of autonomous libertarian cities within their borders.”

Vi befinner oss som bekant i en period av dragkamp mellan överstatliga institutioner som EU och allt starkare regioner med storstäderna i centrum. Nationalstaterna kippar efter andan i mitten. Vem ska gå segrande ur dragkampen?

Facebooks värdering på enligt ryktet $100 miljarder kan man diskutera men en sak är i alla fall säker: en väldig massa människor kommer att bli väldigt rika.

Det intressanta är dock att eftersom detta sker i Silicon Valley och inte i Sverige kommer en stor del av pengarna att återinvesteras i nya innovationsföretag, ” startups“.

I Silicon Valley finns det $1800 riskvilligt kapital per invånare. I Sverige är siffran $45. (I Europa $7.) Facebooks börsnotering kommer att göra gapet ännu större.

Det är lite synd att svenskar i allmänhet och svenska politiker i synnerhet inte riktigt förstår hur långt efter vi är. Glöm det där om “internet-land”, vi spelar i lingonserien. Punkt.

Det trista är all den potential som går till spillo. Smarta, kreativa människor jobbar på storföretagen istället för att starta nya företag som bygger nya produkter.

Efter snart 6 år med en “borgerlig” (till namnet) regering är förbättringarna för nystartade företag lätträknade. Men, viktigast av allt är kanske svenskarnas egen inställning. Man är lite lagom nöjd utan några ambitioner att förbättra världen genom företagande.

Jag tror inte folk riktigt förstår vilka enorma möjligheter som finns idag, hur relativt enkelt det har blivit att starta något som kan göra livet bättre för många, många människor. Vem som helst, även du, kan starta något revolutionerande!

Med den kraften vid sina fingertoppar blir det faktiskt nästan en moralisk skyldighet att också göra det.

I Silicon Valley har man förstått. Vad väntar du på? Var med och bygg framtiden!

Pressure Gauge © by wwarby

När västvärlden nu skakar av ytterligare en finansbävning är det många som tittar beundrande på Kina. År efter år tickar tillväxten på med imponerande tal. Är detta hållbart?

Alla politiker vill skydda sina väljare från sämre ekonomiska tider. “It’s the economy, stupid!” var ledmotivet till Clintons kampanj mot Bush den äldre 1992 – han vann. Att regera i ekonomisk nedgång är aldrig roligt, fråga bara Bildt-regeringen. Detta står i kontrast till en fungerande marknadsekonomi där lågkonjunkturer är viktiga för att rensa ut illa fungerande företag och verksamheter.

Varje gång en politiker gör saker för att skydda ekonomin från nedgång bygger man upp ett undertryck av nödvändig förändring, en slags “disruptionsskuld”.

I västvärlden har politiker försökt göra detta i minst 30 år. Vi har ändå haft lågkonjunkturer men kanske inte lika kraftiga som vi borde ha haft (särskilt inte efter 2001) vilket har skapat stora obalanser i form av skuldberg och övervärderingar av tillgångar eller företag som vuxit sig alldeles för stora och långsamma. När vi nått stadiet då det finns företag som är “too big to fail” är den stora återställningen nära, vilket vi nu bevittnar. Det kommer att bli en lång och smärtsam återställning som tyvärr förlängs av politiker som försöker förhindra den.

I Kina är denna motvilja mot ekonomisk nedgång dragen till sin mest extrema spets. Kinas regim är helt beroende av att tillväxten är hög. Kineserna har vant sig vid ständigt stigande välstånd. Förutom att detta är tämligen unikt bland diktaturer (de vill ju oftast kontrollera sin befolkning med planekonomi) så har det lett till ett enormt undertryck av nödvändig förändring och korrigering.

Som exempel: när vi i väst har hus som står tomma p.g.a. bostads-bubblan finns det i Kina hela städer som står tomma. De har byggts enbart för att snygga till statistiken och skapa arbetstillfällen.

Martin Liby Alonso skriver i Dagens Nyheter om sprickorna i den kinesiska muren. Vad artikeln visar är att det underliggande förändringstrycket börjat pysa ut genom hål i muren. Förr eller senare kommer det att behöva komma ut i full kraft. Då kommer Kina-bubblan att spricka med en rejäl smäll, förhoppningsvis i riktning mot mer demokrati.

Lärdomarna från både Kina och västvärlden kommer att vara de samma: försök inte förhindra nödvändig förändring.

Lågkonjunkturerna är marknadsekonomins förmodligen bästa “feature”. De säkerställer att obalanser och maktcentra inte växer sig för stora. De möjliggör för nya generationer av företag och ledare att ta sig fram. De hjälper oss rensa bort och starta om. Vi måste helt enkelt lära oss älska lågkonjunkturen.

Hade sociala medier någon påverkan på riksdagsvalet? Nej, säger vissa. Självklart, säger andra.

Klart är att politikerna helt missade båten, tåget och övriga färdmedel som går till sociala medier-land. Men, det är inte det som är det intressanta.

Det intressanta är hur idéer sprids och hur debatten i stugorna rör sig när 4 miljoner svenskar finns på Facebook och traditionella medier på nätet har hälften så många läsare som sociala medier bland yngre svenskar.

När jag växte upp fanns kanal 1 och 2, Sydsvenskan och Kvällsposten. Idéklimatisk öken!

Politisk debatt? Köksbordet och skolgården / fikabordet. Med andra ord: den fanns inte, man blev aldrig eller mycket sällan utsatt för nya idéer eller tankegångar som bröt mönster (såvida man inte sökte sig till något politiskt parti – en högst marginell företeelse, jag kan inte minnas någon jag kände innan 20 års ålder som var politiskt aktiv).

Idag räcker det att du klickar Like på en länk så kan du få hela din världsbild ifrågasatt. Sådant är nyttigt – för individen och för samhället.

Så, ja, jag tror absolut att sociala medier och internet påverkade valet liksom det påverkar mycket av resten av vårt samhälle. Men det var kanske inte på det sätt som många sociala medier-konsulter hade önskat.