Jag hade hoppats att valet 2006 skulle bli ett tydligt ideologiskt val. Antingen fortsätter Sverige på den inslagna vägen, mot sämre sjukvård, fler köer, högre skatter och mer bidrag. Eller så väljer man en annan väg, där jobb skapas genom att folk säljer tjänster och produkter till varandra och inte genom artificiella statliga luftjobb. Där sjukvårdsköerna är ett minne blott genom att släppa fram privata alternativ. Där människor får ta kontrollen över sina egna liv, och där den stora staten försvinner till förmån för ett välmående samhälle.

Tyvärr blir det inte så.

Efter Nuder och Perssons utspel i veckan om att satsa på högre skatter visar nu Lars Leijonborg var Folkpartiet står i frågan: man vill inte göra någonting alls. Man vill behålla skattenivån där den är. Man tycker det är bra som det är.

Den ideologiska debatten i Sverige är stendöd. Det finns bara en politik, baserad på det socialdemokratiska högskattesamhället. De har vunnit valet redan idag, oavsett vem som sitter i regeringsställning september 2006.

Grattis, Göran.

Att den moderna nationalstaten byggdes med media som TV och radio är tydligt. Utan det homogena media-utbudets enande kraft riskerar nationalstaten att förtvina. Ur det perspektivet är det fullt logiskt för en ledande (s)-politiker att säga att ett varierat mediautbud är ett problem eftersom det försvagar den gemensamma grunden som utgör nationen.

Skärpt kontroll av public service

Den parlamentariska utredningens ordförande, exministern Bengt K Johansson (s), tycker att det är ett problem att människor i allt större utsträckning tar del av mer varierade mediekällor:

– Det ar ett problem eftersom vi behöver en gemensam grund för att vara en nation, säger Bengt K Johansson.

Läsvärd historia om hur världen blivit mindre och om hur människor i delar av världen som varit extremt fattiga nu har möjlighet att kommunicera med och ta del av det globala flödet av information och välstånd.

The Intimate Planet

Skype changes all that. Now anybody can talk to anybody, anywhere. At zero cost. This changes everything. When we can talk, really talk, to one another, we can connect at the heart. […] Anyway, I feel as if the Global Village became real to me that night, and, indeed, it has become the Global Dinner Party. All at once. The small world has become the intimate world.

NÃ¥gra tankar om journalister vs bloggare.

Expressens nöjeschef Per Hägred har gjort bort sig och fÃ¥r sparken, genom att skicka ett lite för magstarkt mail (Resume.se) till hela sin redaktion. I mailet stÃ¥r det bl.a. “Vem som helst kan väl göra en rirajt.” Att “göra en rirajt” Ã¥terkommer ett par gÃ¥nger till i den slarvigt hopslängda texten.

Ok, lite lustig slang för engelskans “rewrite”, kan man tycka. SÃ¥ vadÃ¥? Men klickar man sig vidare pÃ¥ Resume.se kan man läsa om skvallerreportern Johan T. Lindvalls nya uppdrag som “USA-korre”. Även där pratar man om att han “kommer att sitta fast med en massa rewrites”.

Hm. Nu pratar man om “rewrites” pÃ¥ tvÃ¥ olika ställen där bÃ¥da belyser journalistens jobb och arbetsuppgifter. Man fÃ¥r intrycket av att “rewrites” är nÃ¥got vanligt som det pratas ofta om bland journalister och som det även, verkar det som, ses ned pÃ¥ som nÃ¥got trÃ¥kigt man mÃ¥ste göra för att fÃ¥ sin arma journalistlön.

Vad är dÃ¥ en “rewrite”? Den här artikeln ger nÃ¥gra svar: Rewrites: Hur mycket fÃ¥r man egentligen citera?. En rewrite (rirajt?) är alltsÃ¥ när man utgÃ¥r frÃ¥n en färdig artikel, skriven och publicerad av nÃ¥gon annan, skriver om den och gör den till sin egen. Kring detta finns ett regelverk som mÃ¥ste följas. Dessa regler har sin grund främst i upphovsrättslagstiftningen men ocksÃ¥ i de etiska riktlinjerna för journalister.

Nåväl. Slutsatsen verkar alltså vara att journalisternas främsta arbetsuppgift är att kopiera det andra journalister har skrivit. Detta kommer givetvis få journalister att erkänna, men i och med internet syns det tydligare än någonsin att journalister kopierar varandra. Ibland vet man knappt om det är Expressen.se eller Aftonbladet.se man är inne på. Det står samma saker på båda webbplatserna. Det händer dagligen att Expressen och Aftonbladet har identitiska nyheter och löpsedlar.

Helt klart uppstår det en slags inavel inom journalistkåren, när tiden inte räcker till för att leta upp egna nyheter. Detta gör att de nyheter som det väl skrivs om blir förstärkta. Så fort en ny historia uppdagas blir journalisterna som hyenor kring en fälld zebra. En nyhet kan totalt dominera mediautrymmet när det berömda drevet går.

Det är nu bloggandet och internet kommer in.

Bloggandet breddar mediautrymmet och ger plats åt andra synvinklar. Självklart kopierar även bloggare varandra, men oftast handlar det om att kritisera andras argument, eller bygga vidare på resonemang genom att fylla på med fler insikter. Därmed är bloggandet också mer personligt. Trovärdigheten hos en blogg ligger i vem som står bakom den. Vad har personen skrivit förr? Hur håller man sig till fakta? Hur kunnig är man?

Genom att dessutom ha en mycket låg tröskel för att komma igång så breddas bloggandet ytterligare. Via olika nätverkstekniker, som t.ex. RSS, trackbacks eller de enkla kommentarsfunktioner, så kopplas bloggar samman och effekten av den långa svansen gör sig påmind. Detta fyller en viktig demokratisk funktion som saknas helt i andra medier som TV, radio eller tidningar. Det gör att den lilla och resurssvaga kan rida på den stores framgång.

Traditionellt har media varit som en megafon. En smal öppning på ena sidan med ett stort gapande hål på den andra. Vissa utvalda har fått stå på sidan vars röst blir förstärkt och mottagaren har fått ta emot budskapet utan möjlighet att svara tillbaka.

Nu har alla fått vars sin megafon. Vissa är stora, de flesta är små, men alla har en röst. När media ser ut så behövs inga rirajts.

Uppdatering: Fler tankar i ämnet.

Glädjande nyheter: mer än halva världen har numera tillgång till rent vatten.

Sedan 1990 har 700 miljoner människor fått tillgång till rent, friskt vatten till hemmet. Detta är extremt betydelsefullt i fattiga länder, där stora delar av dagen kan gå åt till att föra hem rent vatten. Det innebär en daglig kamp för överlevnad, vilket lämnar dåligt med tid över till att skaffa sig en ordentlig försörjning. Utan vatten: ingen framtid.

Framsteg som dessa kommer att göra de länder vi idag kallar u-länder för de kommande decenniernas stora vinnare. En av de stora förändringarna som kommer att äga rum under 2000-talet är att den utveckling och de framsteg som den rika delen av världen har fått uppleva de senaste hundra åren kommer att sprida sig. Vatten åt alla är endast det första steget.

Från WorldChanging.

I denna artikel [NYTimes] beskrivs hur ny teknologi möjliggör betydligt billigare och bättre analyser av patienters hjärtan. Detta kan man tro borde vara en positiv utveckling och en fantastisk möjlighet, men många läkare är djupt oroade över att tekniken helt enkelt är för billig och för bra. Den kommer nämligen att leda till att långt fler patienter upptäcker småfel och brister i sina cirkulationssystem, vilket i slutändan kommer att belasta vårdapparaten.

Kan rekommendera Johnny Munkhammars bok “Sagan om välfärdens Ã¥terkomst” för mer kring detta resonemang (och en del annat). Den förklarar hur varor blir allt billigare att producera medans priset pÃ¥ tjänster är mer konstant över tiden. PÃ¥ sÃ¥ sätt sker en förflyttning i vad människor är beredda att betala för frÃ¥n varor till tjänster (och dÃ¥ speciellt tjänster som rör människors hälsa och välbefinnande eftersom detta är bland det första man väljer att betala för när ens materiella behov är uppfyllda), nÃ¥got som en skattefinansierad “rättvis” vÃ¥rdpolitik inte klarar av att bemöta. Det uppstÃ¥r ett glapp mellan efterfrÃ¥gan och sjukvÃ¥rdspolitikens förmÃ¥ga att leverera. Detta glapp är ganska uppenbart i ett land som Sverige.

Sett frÃ¥n det perspektivet kan man sÃ¥klart förstÃ¥ läkarnas skepticism mot ny teknik i artikeln. Den utgör ju ett perfekt exempel pÃ¥ Munkhammars tes: en vara blir billigare vilket direkt leder till ökad tjänste-efterfrÃ¥gan. I andra industrier skulle man jubla över nya intäktsströmmar, men icke sÃ¥ i den gemensamt finansierade “rättvisa” vÃ¥rden.

Något är sjukt, kan man tycka.