När man bygger produkter eller företag är en av de viktigaste frågorna man måste ställa sig, tidigt i processen: ska vi göra något BÄTTRE eller ska vi göra något ANNORLUNDA?
Väljer man BÄTTRE så gäller “bara” att göra samma sak som sina konkurrenter. De kommer såklart ha ett stort försprång som man behöver övervinna men det är iaf tydligt vad som behöver göras.

Väljer man ANNORLUNDA består det svåra i att förstå exakt _hur_ men sedan blir själva bygget faktiskt betydligt enklare. Det svåra är sedan att övertyga sin publik att det ANNORLUNDA behövs men om man lyckas kan man helt rycka undan mattan under fötterna på de som försöker göra BÄTTRE – och kamma hem nästan hela marknaden.
Att välja BÄTTRE kan alltså verka mindre riskabelt men samtidigt kan allt försvinna i ett nafs om något ANNORLUNDA dyker upp och du plötsligt framstår som en tjock-TV bland platt-TV-apparaterna.

BÄTTRE-valet riskerar också att bli bakåtsträvande och tråkigt. Produkterna blir allt mer lika och företagen allt mer inåtvända. Till slut tröttnar kunderna.
Samma mekanismer gäller i politiken även om saker rör sig långsammare där. På många ställen runt om i världen verkar nu folk söka efter ANNORLUNDA eftersom de är trötta på BÄTTRE.

Problemet är att det demokratiska systemet verkar ha otroligt svårt att få fram nya aktörer som är ANNORLUNDA på ett positivt sätt. Grupper ställs mot varandra (invandrare/infödda, män/kvinnor, rika/fattiga, miljön/mänskligheten) och en obehaglig hatstämning piskas upp mellan grupperna.

Detta är synd eftersom ANNORLUNDA fyller en oerhört viktig funktion i att rensa ut och skapa nytt. Kreativ förstörelse.

Börjar nästan tro att enda sättet att få “traction” som politisk uppstickare är att rida på folks fördomar och rädslor.

Har jag rätt?

Sitter på ett hackathon anordnat av OverViewNews med fokus på nyheter i Helsingborg. Tillsammans med Viktor Zaunders och Mattias Östmar funderar vi över hur sociala medier påverkar hur nyheter sprids.

2015-11-15 15.29.46
Mattias och Viktor hackar nyheter.

Vad som hänt sedan sociala medier slog genom är att den mänskliga hjärnan blivit den viktigaste spridningsmekanismen för nyheter. Förr var det den som hade störst radiomast eller flest tittare på sin TV-kanal som kunde bestämma hur en nyhet spreds. Idag sprids nyheter och budskap genom att miljarder människor likear, delar, twittrar eller instagrammar. Ett budskap sprids alltså om det triggar rätt impulser i människors hjärnor.

Istället för broadcast har vi fått braincast.

Därför måste man förstå vad det är som får oss människor att trycka på dela-knappen när vi läser en nyhet. Här kan vi ta hjälp av lite grundläggade neurovetenskap. Teorin om “the triune brain” formulerades av Paul D. MacLean på 60-talet. Den har mött kritik för att förenkla något så komplext som vår hjärna men modellen är tillräckligt korrekt för att vi ska kunna använda den för att förstå hur nyheter sprids.

Teorin säger att hjärnan har tre nivåer:

Neocortex är den del av hjärnan som fungerar rationellt och logiskt. Här hanteras språk, planering och medvetande.

Det limbiska systemet. Det här är en stor del av hjärnan som bl.a. hanterar sociala samband, känslor, långtidsminne och relationer.

Reptilhjärnan, känslostyrd och snabb. Här reagerar vi instinktivt med rädsla, hunger, glädje eller lust.

Facebook är det största sociala nätverket och är som system uppbyggt nästan helt efter de två lägre nivåerna av hjärnan. Som exempel, vi uppmuntras att gilla (ett uttryck för social uppskattning, dvs limbiska systemet) istället för att “hålla med” eller “det var intressant”, vilket skulle vara närmre neocortex.

Typiska exempel på delningar inom de olika hjärnnivåerna kan vara:

Reptilhjärnan reagerar på mat, kärlek, våld och porr så ett foto på mat eller en gullig kattunge är en typisk reptilhjärnpostning.

Limbiska systemet reagerar på relationer och sociala samband så delningar om kändisar, skvaller och smutskastning är limbiska poster. Även poster där man vill framhäva sin egen politiska åskådning, vilket fobollslag man hejar på eller vilka band man lyssnar på är för att stryka det limbiska systemet medhårs.

Neocortex vill analysera och planera och framhäver komplexa samband. Poster med fakta, data och logiska argument är typiska exempel på neocortex-poster. Jag antar att den här posten kvalificerar sig, t.ex..

De högre nivåerna kräver mer energi och är långsammare. Det tar tid och är arbetssamma för hjärnan att behandla. De lägre nivåerna, å andra sidan, är snabba och instinktiva. Det borde därför vara så att nyhetsartiklar, bilder eller inlägg som är skrivna för att utlösa reaktioner i reptilhjärnan eller det limbiska systemet sprids enklare och snabbare. Detta har marknadsförare och säljare känt till länge, men vad säger det om samhällsklimatet och -debatten när nyheten av en viss karaktär blir dominanta? Hur påverkas vi som individer när allt man läser har spridits av andra människors rädsla eller vilja att passa in i ett socialt sammanhang?

Just nu sitter vi och analyserar nyhetsartiklar om Paris från de senaste veckorna för att se hur (och om) karaktären på nyheterna ändrats före och efter de fruktansvärda händelserna i fredags.

Vi får se om vi lyckas komma fram till något men frågan om hur sociala medier påverkar samhällsdebatten är intressant att diskutera oavsett vad vårt lilla nyhets-hack visar.

Uppdaterat: Mattias har sammanfattat med neurologisk, social medieanalys.

Hjärnan utgör 2% av kroppens vikt men konsumerar 20% av energin. Det hade kunnat vara ännu mer, hjärnan sparar energi på olika sätt. Att dela upp världen i svart och vitt är en av många sådana optimeringar för att spara energi. Tyvärr leder detta ibland till ett rätt tråkigt beteende hos oss homo sapiens.

Ta den svenska politiska debatten just nu som exempel. Den består av två läger:

Det ena vill stoppa invandringen och allt som inte är helyllesvenskt.

Den andra tycker att yttrandefrihet är något taskigt påhitt vi inte ska ägna oss åt för någon kan ju bli ledsen om man säger stygga saker om påhittade figurer.

Alltså, hur tusan hamnade vi här? Det är inte ens svart eller vitt, snarare svart eller ännu svartare. Dum och dummare.

Samtidigt menar många att maskiner och datorer är på väg att ta över våra jobb. Jag kan bara säga: “snälla maskiner och robotar, ta över världen så fort som möjligt!” Våra arma, begränsade hjärnor klarar uppenbarligen inte av att hantera en global, öppen värld med fri och blixtsnabb kommunikation.

Ja, så kan det kännas ibland. Sedan läser jag det här och blir lite mer optimist igen.

Jaha, valår igen. Tiden går snabbt. Det var inte så länge sedan jag skrev om alternativa valaffischer inför valet 2010.

Vem som än sitter i regeringen efter valet kommer att få en tuff resa. Någon majoritetsregering verkar vi inte få, såvida inte några blocköverskridande nya konstellationer blir verklighet. Samtidigt är omvärlden stökigare än på länge och bostadsbubblan fortsätter att växa för att nämna några utmaningar de kommande fyra åren.

Vi har haft det bra i Sverige ganska länge nu. Kanske är det därför politiken i det är valet handlar så mycket om hjärta istället för hjärna. Tyvärr leder detta snabbt fram till ett vi-och-dom-tänkande, även om intentionen är god. Varför blir det så? Låt oss ta ett steg tillbaka och fundera en liten stund över begreppet positiva och negativa rättigheter.

negativpositiv

En negativ rättighet innebär att du slipper utsättas för en handling från en annan person eller grupp. Det är rätten att inte bli utsatt för våld, att inte få sin personliga integritet kränkt eller att slippa få sin egendom konfiskerad. Det kan också vara rätten att röra sig fritt över gränser eller rätten att ingå äktenskap med vem man vill.

En positiv rättighet, å andra sidan, är rätten att få något tilldelat till sig från annan person eller grupp. Rätten till fri skola eller vård är två exempel. Eller för den delen tryggheten det kan innebära att leva i ett totalt övervakningssamhälle, där alla givit upp sin privata sfär (en negativ rättighet) för att skydda varandra.

Här inser man direkt att det finns en konflikt mellan den negativa rättigheten att t.ex. slippa få sin egendom konfiskerad och den positiva rättigheten att få sin skolgång betald av någon annan (som ju då får sin negativa rättighet kränkt). Länge har den politiska debatten handlat om balansen mellan dessa två.

Vad som är extra tydligt i detta val är nästa nivå, då den positiva rättigheten dessutom kopplas till vilken del av befolkningen du tillhör. Vissa drar skärsnittet vid social grupp, ras eller härkomst, andra vid kön. Gemensamt är att man vill ställa olika grupper i samhället mot varandra i en “bra” och en “dålig” grupp och omfördela resurser/rättigheter från den ena till den andra. Kvotering, stängda gränser, extra skatter beroende på vilket kön du har och nationalism är alla exempel på detta,

Detta är en mycket olycklig utveckling. Förutom att det ökar motsättningarna i samhället, genom att hetsa olika grupper mot varandra, så innebär det en mycket stark kränkning av de negativa rättigheterna för individen. Vi behöver faktiskt inte “gott” eller “ont” i politiken, då glömmer vi snabbt demokratins grundidé: alla människors lika värde och varje människas okränkbarhet.

Affärsidé: The Nanny State. *

Affärsmodell: Använd hot om våld för att konfiskera människors pengar.

Utförande: Få kunderna att acceptera hot om våld genom att paketera produkten med mervärdestjänster såsom skola, vård och omsorg. Låt kunderna diskutera och debattera produkten (i princip) fritt för att upprätthålla illusionen om att det är deras eget fria val.

Marknadsför produkten mot kunder i tidig ålder för att bygga en stark känsla för varumärket (not: för exempel, se McDonalds, P&G och Disney). Lämpligast görs detta i utbildningsinstitutioner som är del av produktens eget erbjudande.

Erbjud vård och omsorg till äldre och sjuka som är av precis så acceptabel kvalitet att kunderna inte protesterar i tillräckligt hög grad för att utgöra ett hot mot produkten men ej bättre (av kostnadsskäl).

Anställ så många kunder som möjligt för att därmed göra dem än mer beroende av produktens framtida välbefinnande.

Konkurrenter: Marknaden är trögrörlig av kulturella och praktiska skäl så konkurrenterna är få. Det största hotet mot produkten utgörs av kundernas allt större krav på personlig ekonomisk och individuell frihet. Dessa krav bör därför stävjas och hindras i sin linda. Rädsla är ett ypperligt sätt att kontrollera strävan mot frihet. För exempel på hur rädsla och skräck kan användas för att hindra människors strävan mot frihet, se appendix A.

* Andelar i produkten går ej att köpa på den fria marknaden.

Jag är 35 år gammal och har nog haft ett 30-tal uppdragsgivare/arbetsgivare hittills. Finns folk som åker till Thailand i 4 månader, sitter på en strand och bygger webbsajter. Jobb? Semester? Befinner mig just nu på ett “hackathon” i Malmö bland ett 40-tal webbentreprenörer som sitter och bygger (jobbar?) på mobil-appar och webbsajter en lördag. Frivilligt.

Hela den här bilden av arbetslivet som något betungande man måste göra och som sedan avslutas med en belöning i form av pension känns ibland väldigt främmande.

Jag hade mycket hellre “smetat ut” min pension över livet. Stängt av datorn och loggat ut i ett år för att sedan återkomma med nya idéer och krafter. Men hoppsan då, där rök mitt SGI och hela trygghetssystemet rycks undan under mig. Optimalt?

Det pratas mycket om “motivation 3.0” nu. Det handlar om tre saker:

“Motivation 3.0 consists of three basic elements: autonomy, the desire to direct our own lives; mastery, the drive to improve ourselves in things which are important to us; purpose, the longing to contribute to something larger than ourselves.”

Vi borde prata mer om hur människor skaffar sig inkomster från saker som uppfyller dessa tre kriterier istället för hur den gamla industrialistklenoden pension ska stuvas om för att fungera ytterligare ett sekel. Visst, det är en utmaning för nationalekonomer men för oss riktiga människor borde utmaningen vara en annan: uthållig livskvalitet.

Uppdaterat: noterat att Jenny Strömstedt måste ha läst Daniel Pink:

Lönen är sällan det viktigaste. Det är ­frihet, utveckling och ett syfte med jobbet som är större än att tjäna pengar till några diffusa aktieägare.

Som sagt: autonomy, mastery, purpose.

Facebooks värdering på enligt ryktet $100 miljarder kan man diskutera men en sak är i alla fall säker: en väldig massa människor kommer att bli väldigt rika.

Det intressanta är dock att eftersom detta sker i Silicon Valley och inte i Sverige kommer en stor del av pengarna att återinvesteras i nya innovationsföretag, ” startups“.

I Silicon Valley finns det $1800 riskvilligt kapital per invånare. I Sverige är siffran $45. (I Europa $7.) Facebooks börsnotering kommer att göra gapet ännu större.

Det är lite synd att svenskar i allmänhet och svenska politiker i synnerhet inte riktigt förstår hur långt efter vi är. Glöm det där om “internet-land”, vi spelar i lingonserien. Punkt.

Det trista är all den potential som går till spillo. Smarta, kreativa människor jobbar på storföretagen istället för att starta nya företag som bygger nya produkter.

Efter snart 6 år med en “borgerlig” (till namnet) regering är förbättringarna för nystartade företag lätträknade. Men, viktigast av allt är kanske svenskarnas egen inställning. Man är lite lagom nöjd utan några ambitioner att förbättra världen genom företagande.

Jag tror inte folk riktigt förstår vilka enorma möjligheter som finns idag, hur relativt enkelt det har blivit att starta något som kan göra livet bättre för många, många människor. Vem som helst, även du, kan starta något revolutionerande!

Med den kraften vid sina fingertoppar blir det faktiskt nästan en moralisk skyldighet att också göra det.

I Silicon Valley har man förstått. Vad väntar du på? Var med och bygg framtiden!

Hade sociala medier någon påverkan på riksdagsvalet? Nej, säger vissa. Självklart, säger andra.

Klart är att politikerna helt missade båten, tåget och övriga färdmedel som går till sociala medier-land. Men, det är inte det som är det intressanta.

Det intressanta är hur idéer sprids och hur debatten i stugorna rör sig när 4 miljoner svenskar finns på Facebook och traditionella medier på nätet har hälften så många läsare som sociala medier bland yngre svenskar.

När jag växte upp fanns kanal 1 och 2, Sydsvenskan och Kvällsposten. Idéklimatisk öken!

Politisk debatt? Köksbordet och skolgården / fikabordet. Med andra ord: den fanns inte, man blev aldrig eller mycket sällan utsatt för nya idéer eller tankegångar som bröt mönster (såvida man inte sökte sig till något politiskt parti – en högst marginell företeelse, jag kan inte minnas någon jag kände innan 20 års ålder som var politiskt aktiv).

Idag räcker det att du klickar Like på en länk så kan du få hela din världsbild ifrågasatt. Sådant är nyttigt – för individen och för samhället.

Så, ja, jag tror absolut att sociala medier och internet påverkade valet liksom det påverkar mycket av resten av vårt samhälle. Men det var kanske inte på det sätt som många sociala medier-konsulter hade önskat.