Dammar av lite gamla poster och försöker ge dem nytt liv. Den här skrev jag i augusti 2005:

Jag bar en armbandsklocka varje dag, dygnet runt från det att jag var kanske 9-10 år tills jag var 22-23. Då skaffade jag min första mobiltelefon. Behovet av klocka försvann.

Detta var inte enbart p.g.a. att mobiltelefonen faktiskt har en klocka i sig som jag bar omkring på oavsett. Nej, förändringen var större än så.

Behovet av att veta tiden försvann.

Klockan är på många sätt en direkt konsekvens av den rationella industrialismens strävan efter perfektion och optimering. Det var tågtidtabellen och stämpelklockan som delade upp dygnet i 24 60 minutersintervaller för den breda massan. Innan tåget och fabriken fanns bara morgon, dag och kväll.

I och med mobiltelefonen (och internet) har vi förflyttat oss från den fysiska världen in i det digitala nätverket där rum och tid är svårdefinierat om det ens existerar. Att bestämma möte med någon är något flyktigt man gör beroende på hur dagen flyter fram. Att arbeta är att vara uppkopplad. T.o.m. högskolans föreläsningar går att ladda ned och frågorna till läraren tar man på dennes blogg efter att man på egen hand tittat på lektionen.

Sekundvisarens varvning har därmed ersatts av bildskärmens ständiga ljus. Tiden har i många avseenden upphört att existera.

När jag tog av mig armbandsuret den där sista gången kändes det till en början naket och ovant. Huden hade blivit blek under skinnremmens skal. När jag lade klockan på hyllan var det industrialismens viktigaste verktyg jag monterade bort från min kropp.

En tidsålder hade upphört.

Trevligt att få vara del av en gruppblogg som Skiften.

De senaste dagarna har varit pirat-dagar med poster om bl.a. begreppet pirat, äganderätten av konsumtionsmedlen, nyföretagande och TPB-rättegången, frihandel 2.0 och transparens och sanning i en twittrande rättssal.

För att bara nämna några.

Sedan har vi fått en ny design på bloggen samt sist men absolut inte minst en ny skribent som gör sin debut ikväll.

Men, är du fortfarande kvar? Skynda över till Skiften och läs samt kommentera på det vi skriver!

Dick Kling ställer en intressant fråga:

Om en kommun drar ner personalen med en samhällskunskapslärare kan mellan 100 och 150 hushåll betala för en helårsprenumeration på en dagstidning. Är det självklart vilket som är viktigast för välfärden och vår orientering i samhället?

Har tidigare ställt en liknande fråga om TV-licens och internet. Hur många hushåll i Sverige kan inte skaffa sig en dator och bredband för att de tvingas betala TV-licens?

Grannar är ju sÃ¥dana där människor man försöker undvika i trapphuset 😉 men en blogg-granne är en blogg som bloggar om ungefär samma sak som dig själv. Nu har en av den här bloggens grannar, Infontology, börjat skriva om sina grannar däribland mig.

En lustig detalj i sammanhanget är att Simon (på Infontology) ringde mig precis innan han skulle posta inlägget och frågade vilken blogg som egentligen var jag nu för tiden. Jag skriver som bekant på flera ställen.

Det slutade med att posten fick handla mer om mig än om Framtidstanken, vilket jag tackar för.

En annan lärdom från det hela är hur socialt bloggandet faktiskt är. Detta tror jag är en överraskning för folk som inte bloggar, men bloggande är socialt på ett annat sätt än att man bara skickar länkar till varandra. Det är just blogg-grannarna som är en stor del av tjusningen med att blogga. Jag har lärt känna många fantastiska människor som en direkt konsekvens av den här bloggen.

Det är dessutom människor som sÃ¥ att säga ligger pÃ¥ samma vÃ¥glängd som dig själv. Simon Winter är ett utmärkt exempel. Om vi ska träffas över en timmes lunch slutar det med en kaffe fyra timmar senare. VÃ¥ra möten lyfts av att vi simmar omkring i ungefär samma informationsflöde. Därmed har vi en myriad av referenser och berättelser att dela med varandra när vi möts. Det blir fyra timmar av “läste du det där?” eller “hörde du den där podcasten?”.

Ännu en intressant detalj: jag och Simon arbetade på samma företag men träffades först på en bloggmiddag (den här, tack Håkan!). Utan våra bloggar hade vi inte känt varandra idag.

OK, vi “träffades” faktiskt via Pär Ströms mailinglista:

Erik stötte jag på första gången på Pär Ströms diskussionslista Stromlist, för 4-5 år sen, och noterade hans då ohämmade optimism och ovilja att kritisera och reglera teknikutvecklingen.

Men utan bloggar, inga bloggträffar.

Så fungerar nätet. Det för samman människor över tid och rum. Det gör att tankar och idéer ges extra näring och kraft. Det gör att vi, som människor och som samhälle, kan lyfta varandra och skapa nytt.

Därför är jag, fortfarande, “ohämmad framtidsoptimist”. 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hamnade på en lunchdiskussion med ingen mindre än Vinton Cerf idag. Diskussionen fick mig att fundera över behovet att mäta internets IQ.

Varför?

Tja, läs min post på Skiften. Kortfattat: internet är ett verktyg för hjärnan. Det gör oss smartare, både som individer men kanske främst som samhälle.

Exakt hur mycket smartare? Ja, det är det som är frågan.

Vad är internets IQ?

Utan att veta detta kan man inte veta om t.ex. starkare skydd för upphovsrättsskyddat material på nätet kanske rent av leder fram till ett dummare internet. Om det vore fallet, skulle det i så fall vara värt det?

Läs även andra bloggares åsikter om

Intressant artikel om forskning kring vad som händer då en människa dör. En mening, en fråga från intervjuaren, fångar mitt intresse:

How is technology challenging the perception that death is a moment?

Läs gärna frågan en gång till och fundera över den i spegelbilden av mänsklighetens äldsta existentiella frågeställningar. Svaret, från Dr. Sam Parnia, är minst lika intressant.

Det är p.g.a. av frÃ¥gor som denna jag en gÃ¥ng började blogga här pÃ¥ Framtidstanken. Jag fascineras av hur den tekniska utvecklingen helt plötsligt leder fram till en frÃ¥geställning – ja, ett skifte – som samhället inte är beredd pÃ¥. Resultatet blir nästan alltid en vÃ¥grörelse av förändring vilket är vad vi betraktar just nu med FRA-frÃ¥gan och integriteten.

Helt plötsligt står vi där och vet inte ens vad döden är för något.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bläddrar genom gamla poster pÃ¥ bloggen och hittar den här som skrevs i januari i Ã¥r hade titeln “2008: den personliga integritetens uppvaknande?”. Posten handlade om ett intrÃ¥ng i Aftonbladets annonshanteringssystem. Intressant att tänka sig tillbaka till början av Ã¥ret och minnas hur det där med personlig integritet fortfarande var en icke-frÃ¥ga.

Nu ser det som bekant annorlunda ut.