Individualiseringen

17 miljoner – för 30 sekunder

Om man undrar hur framtidens tv, musik, film och övrig media ska klara sig när den digitala kopieringen sprider ut sig och CD-skivor, TV-kanaler och reklam-TV blir förpassade till historiens skräphög så ska man titta på världens största sportevenemang: Super Bowl.

Intresset kring evenemanget är gigantiskt i USA. Det är som schlagerfestivalen och Kalle Ankas julafton tillsammans. Därför vill alla som har råd passa på att synas i rampljuset. 17 miljoner kronor för 30 sekunder av tittarnas uppmärksamhet är priset för att sända reklamfilm i pauserna. Filmer som dagen (eller sekunden) efter de har sänts går att ladda hem gratis och lagligt!

Uppmärksamheten är hårdvaluta. Lika värdefull som olja, guld och diamanter tillsammans, men också lika svårfångad. I det massiva utbud av information och underhållning som finns är det uppmärksamheten alla slåss om. Utan uppmärksamhet finns du inte. Därför, om du vill ha en affärsidé som håller för alla tekniska landvinningar inom distribution som är tänkbara så minns följande: om man vet med säkerhet att ett visst antal tittare tittar i en viss riktning kommer detta alltid att vara något man kan ta betalt för.

Vissa tror (hoppas) att internet ska innebära slutet för skiv- och filmbranschen, men dessa industrier är experter på att skapa stjärnor, som i sin tur drar till sig uppmärksamhet. De behöver finna nya modeller att tjäna pengar på uppmärksamheten, men pengar kommer de att tjäna.

17 miljoner kronor för att garanterat veta att du har ett par hundra miljoner tittare i 30 sekunder. 17 miljoner för de där rätta 30 sekunderna. Varför?

Därför att bandbredden är oändlig men det är inte den mänskliga uppmärksamheten.

Rirajt?

Några tankar om journalister vs bloggare.

Expressens nöjeschef Per Hägred har gjort bort sig och får sparken, genom att skicka ett lite för magstarkt mail (Resume.se) till hela sin redaktion. I mailet står det bl.a. “Vem som helst kan väl göra en rirajt.” Att “göra en rirajt” återkommer ett par gånger till i den slarvigt hopslängda texten.

Ok, lite lustig slang för engelskans “rewrite”, kan man tycka. Så vadå? Men klickar man sig vidare på Resume.se kan man läsa om skvallerreportern Johan T. Lindvalls nya uppdrag som “USA-korre”. Även där pratar man om att han “kommer att sitta fast med en massa rewrites”.

Hm. Nu pratar man om “rewrites” på två olika ställen där båda belyser journalistens jobb och arbetsuppgifter. Man får intrycket av att “rewrites” är något vanligt som det pratas ofta om bland journalister och som det även, verkar det som, ses ned på som något tråkigt man måste göra för att få sin arma journalistlön.

Vad är då en “rewrite”? Den här artikeln ger några svar: Rewrites: Hur mycket får man egentligen citera?. En rewrite (rirajt?) är alltså när man utgår från en färdig artikel, skriven och publicerad av någon annan, skriver om den och gör den till sin egen. Kring detta finns ett regelverk som måste följas. Dessa regler har sin grund främst i upphovsrättslagstiftningen men också i de etiska riktlinjerna för journalister.

Nåväl. Slutsatsen verkar alltså vara att journalisternas främsta arbetsuppgift är att kopiera det andra journalister har skrivit. Detta kommer givetvis få journalister att erkänna, men i och med internet syns det tydligare än någonsin att journalister kopierar varandra. Ibland vet man knappt om det är Expressen.se eller Aftonbladet.se man är inne på. Det står samma saker på båda webbplatserna. Det händer dagligen att Expressen och Aftonbladet har identitiska nyheter och löpsedlar.

Helt klart uppstår det en slags inavel inom journalistkåren, när tiden inte räcker till för att leta upp egna nyheter. Detta gör att de nyheter som det väl skrivs om blir förstärkta. Så fort en ny historia uppdagas blir journalisterna som hyenor kring en fälld zebra. En nyhet kan totalt dominera mediautrymmet när det berömda drevet går.

Det är nu bloggandet och internet kommer in.

Bloggandet breddar mediautrymmet och ger plats åt andra synvinklar. Självklart kopierar även bloggare varandra, men oftast handlar det om att kritisera andras argument, eller bygga vidare på resonemang genom att fylla på med fler insikter. Därmed är bloggandet också mer personligt. Trovärdigheten hos en blogg ligger i vem som står bakom den. Vad har personen skrivit förr? Hur håller man sig till fakta? Hur kunnig är man?

Genom att dessutom ha en mycket låg tröskel för att komma igång så breddas bloggandet ytterligare. Via olika nätverkstekniker, som t.ex. RSS, trackbacks eller de enkla kommentarsfunktioner, så kopplas bloggar samman och effekten av den långa svansen gör sig påmind. Detta fyller en viktig demokratisk funktion som saknas helt i andra medier som TV, radio eller tidningar. Det gör att den lilla och resurssvaga kan rida på den stores framgång.

Traditionellt har media varit som en megafon. En smal öppning på ena sidan med ett stort gapande hål på den andra. Vissa utvalda har fått stå på sidan vars röst blir förstärkt och mottagaren har fått ta emot budskapet utan möjlighet att svara tillbaka.

Nu har alla fått vars sin megafon. Vissa är stora, de flesta är små, men alla har en röst. När media ser ut så behövs inga rirajts.

Uppdatering: Fler tankar i ämnet.

Accelererande förändring i tjänstesamhället

Kan rekommendera en nedladdning av följande PowerPoint-presentation (.ppt). Många kul citat och grafer och med ett gemensamt budskap som det Framtidstanken försöker förmedla: den accelererande globala ekonomin.