Tittar pÃ¥ TV-magasinet Faktum. Det är ett pinsamt dÃ¥ligt program. Man försöker vara provocerande och ställa de svÃ¥ra frÃ¥gorna, men just nu har man spenderat säkert femton minuter om att “granska” hur musikjournalister kan pÃ¥verka försäljningen av skivor. Dessutom “avslöjar” man att musikjournalister kan ha ett personligt anslag i sina texter.

Wow, liksom. Brännheta grejer.

Vad som skulle vara så konstigt med detta kan vara svårt att begripa, men då ska man förstå kontexten som detta SVT-program befinner sig i. Det är i den ologiska public service-fällan man sitter. Då anses det vara fult och förbjudet att ha något som helst kommersiellt intresse. Dessutom sätter man journalistens objektivitet mycket högt (åtminstone i ord, mer sällan i handling).

Vi har alltså två konfliktytor här:

  • Det som sänds fÃ¥r inte ha kommersiella intressen. Det ska alltsÃ¥ helst inte gynna nÃ¥gon ekonomiskt.
  • En journalist ska vara objektiv och fÃ¥r inte bli pÃ¥verkad av den de skriver om.

Självklart gynnas dock en artist ekonomiskt som sänds i landstäckande TV. Genom att intala sig själva att så länge det är de som väljer så agerar man inte kommersiellt försöker public service-programmen komma över den logiska kullerbyttan.

Tänk så skönt det ska bli när all TV och radio sänds via nätet och vi inte längre begränsas av kanaler och frekvensband. Då slipper vi förhoppningsvis denna dubbelmoral.

Fast man kan ändå lyfta fram musikjournalisten som en föregångare. Med rocken som plattform var de bland de första som bröt sig ur den anonyma journalistikens objektiva ok och blev personliga. Nästan som bloggare.

Ytterligare en reflektion om rerajting och journalister. Om man har läst Per Hägreds texter och recensioner får man såklart en hel annan bild av personen Hägred än den som framträder i mailet. Jag nämnde det personliga anslaget hos bloggarna i Rerajt-texten och utan att lägga någon värdering i vad Hägred skriver så är får man väl säga att det finns ett ganska stort gap mellan hans personliga sätt att skriva och hans professionella.

Då menar jag inte gap ur någon som helst kvalitativ vinkel, bara som ett konstaterande av att de texter som just denne journalist producerar verkar ligga väldigt långt från hans personlighet. Texten i mailet säger antagligen mycket mer om hur Hägred som person talar och kommunicerar än hundra av hans publicerade texter.

Bloggtexter (eller email) Ã¥ andra sidan ligger mycket närmre “skribentens kärna”, alltsÃ¥ de är en bättre spegling av skribentens personlighet än professionellt framtagna texter som t.ex. nyhetsartiklar. Detta är viktigt dÃ¥ som jag nämnde är trovärdighet hÃ¥rdvaluta i en mediavärld där alla kan säga vad som helst.

Det är dock naturligt då journalistens ledord är objektivitet samtidigt som bloggskribenten i regel är amatör. Men kravet på objektivitet är en konsekvens av det moraliska ansvaret man har då man kontrollerar megafonen.

Objektivitet och trovärdighet är dock inte samma sak, de kan t.o.m. vara i konflikt med varandra.

Jag vet inte riktigt hur, men på något sätt pekar Hägred och hans mail på den stora utmaningen för journalismen i internet-eran: man måste överge sitt gamla objektivitetsmål och bli trovärdig istället.

Uppdaterat: Rirajt. Inte rerajt. Sorry.

NÃ¥gra tankar om journalister vs bloggare.

Expressens nöjeschef Per Hägred har gjort bort sig och fÃ¥r sparken, genom att skicka ett lite för magstarkt mail (Resume.se) till hela sin redaktion. I mailet stÃ¥r det bl.a. “Vem som helst kan väl göra en rirajt.” Att “göra en rirajt” Ã¥terkommer ett par gÃ¥nger till i den slarvigt hopslängda texten.

Ok, lite lustig slang för engelskans “rewrite”, kan man tycka. SÃ¥ vadÃ¥? Men klickar man sig vidare pÃ¥ Resume.se kan man läsa om skvallerreportern Johan T. Lindvalls nya uppdrag som “USA-korre”. Även där pratar man om att han “kommer att sitta fast med en massa rewrites”.

Hm. Nu pratar man om “rewrites” pÃ¥ tvÃ¥ olika ställen där bÃ¥da belyser journalistens jobb och arbetsuppgifter. Man fÃ¥r intrycket av att “rewrites” är nÃ¥got vanligt som det pratas ofta om bland journalister och som det även, verkar det som, ses ned pÃ¥ som nÃ¥got trÃ¥kigt man mÃ¥ste göra för att fÃ¥ sin arma journalistlön.

Vad är dÃ¥ en “rewrite”? Den här artikeln ger nÃ¥gra svar: Rewrites: Hur mycket fÃ¥r man egentligen citera?. En rewrite (rirajt?) är alltsÃ¥ när man utgÃ¥r frÃ¥n en färdig artikel, skriven och publicerad av nÃ¥gon annan, skriver om den och gör den till sin egen. Kring detta finns ett regelverk som mÃ¥ste följas. Dessa regler har sin grund främst i upphovsrättslagstiftningen men ocksÃ¥ i de etiska riktlinjerna för journalister.

Nåväl. Slutsatsen verkar alltså vara att journalisternas främsta arbetsuppgift är att kopiera det andra journalister har skrivit. Detta kommer givetvis få journalister att erkänna, men i och med internet syns det tydligare än någonsin att journalister kopierar varandra. Ibland vet man knappt om det är Expressen.se eller Aftonbladet.se man är inne på. Det står samma saker på båda webbplatserna. Det händer dagligen att Expressen och Aftonbladet har identitiska nyheter och löpsedlar.

Helt klart uppstår det en slags inavel inom journalistkåren, när tiden inte räcker till för att leta upp egna nyheter. Detta gör att de nyheter som det väl skrivs om blir förstärkta. Så fort en ny historia uppdagas blir journalisterna som hyenor kring en fälld zebra. En nyhet kan totalt dominera mediautrymmet när det berömda drevet går.

Det är nu bloggandet och internet kommer in.

Bloggandet breddar mediautrymmet och ger plats åt andra synvinklar. Självklart kopierar även bloggare varandra, men oftast handlar det om att kritisera andras argument, eller bygga vidare på resonemang genom att fylla på med fler insikter. Därmed är bloggandet också mer personligt. Trovärdigheten hos en blogg ligger i vem som står bakom den. Vad har personen skrivit förr? Hur håller man sig till fakta? Hur kunnig är man?

Genom att dessutom ha en mycket låg tröskel för att komma igång så breddas bloggandet ytterligare. Via olika nätverkstekniker, som t.ex. RSS, trackbacks eller de enkla kommentarsfunktioner, så kopplas bloggar samman och effekten av den långa svansen gör sig påmind. Detta fyller en viktig demokratisk funktion som saknas helt i andra medier som TV, radio eller tidningar. Det gör att den lilla och resurssvaga kan rida på den stores framgång.

Traditionellt har media varit som en megafon. En smal öppning på ena sidan med ett stort gapande hål på den andra. Vissa utvalda har fått stå på sidan vars röst blir förstärkt och mottagaren har fått ta emot budskapet utan möjlighet att svara tillbaka.

Nu har alla fått vars sin megafon. Vissa är stora, de flesta är små, men alla har en röst. När media ser ut så behövs inga rirajts.

Uppdatering: Fler tankar i ämnet.