Vi har tidigare nämnt de utmaningar som ett offentligt finansierat vårdsystem står inför. De tas även förtjänstfullt upp i boken Sagan om Välfärdens Återkomst av Johnny Munkhammar.

I boken finns en graf som visar hur efterfrågan på välfärdstjänster ständigt ökar, samtidigt som den skattefinansierade vårdens förmåga att leverera tjänsterna minskar.

Efterfrågan ökar

I begreppet välfärdstjänster ingår mer än bara vård, men det är kring vård och hälsa den största delen hamnar. När våra materiella behov är tillgodosedda vill vi må fysiskt och mentalt bra.

Samtidigt som välfärdssamhället får allt svårare att leverera sina tjänster (det har inte minst den senaste tidens händelser visat, där svenska medborgare kräver vårdtjänster på andra sidan jordklotet), förändras också bilden av vad som utgör en sjukdom. Vi har redan nämnt exemplet med dålig andedräkt men som denna artikel visar finns fler exempel, som skallighet, åldrande eller celluliter. Även läkare vittnar om förändringen.

Vad dessa “nya” sjukdomar har gemensamt är att de i många fall alla handlar om att återställa en människa till ett ungdomligt tillstånd. Det räcker inte längre med att vara frisk för sin ålder, tonåringen har blivit vårt hälsoideal. Vi vill inte åldras som våra föräldrar gjorde, utan hålla oss unga, både i sinnet och i kroppen.

Nästa steg i denna utveckling av förändrad syn på sjukdom kan mycket väl vara att vi inte nöjer oss med att återställa kroppens funktioner utan även vill förbättra dem.

På sätt och vis är den estetiska plastikkirurgin redan ett exempel på detta. Ett annat exempel är prestandahöjande medel som modafinil, som skärper koncentrationsförmågan och drastiskt sänker sömnbehovet. Länge har doping ansetts vara skadligt och moraliskt förkastligt, men nya metoder kan förändra synen även på detta. Vi talar om doping på DNA-nivå, att integrera datorchip med nervsystemet eller att använda artificiella muskler för att förstärka kroppen.

Detta är bara några exempel på forskning som pågår för tillfället. Utvecklingen går snabbt. Kanske kan man kan förvänta sig att OS i Kina 2008 blir startskottet för en ny våg av prestandahöjande medel av ett slag vi aldrig tidigare sett? Oavsett om detta blir fallet eller ej, så lär det dröja innan dessa metoder finns på marknaden.

Sett i ett något längre perspektiv kommer frågan dock att bli aktuell förr eller senare. Kanske inte om 5 år, men om 10 eller 20. Om man räknar med att bilden av vad som är en sjukdom fortsätter att förändras och man vidgar kraven på välfärdstjänster till att även inkludera förbättringar av människan, så kan grafen ovan mycket väl komma att se ut så som följer:

Efterfrågan ökar ännu mer

Vi måste alltså vara beredda på att skillnaden mellan det offentliga systemets förmåga att leverera och marknadens efterfrågan kan öka snabbt och drastiskt, kanske inom loppet av ett par år. Om en marknad inte kan tillgodose behovet p.g.a. lagar och restriktioner så uppstår snabbt en alternativ marknad. Detta kan vara en svart marknad, eller en marknad utanför det land där restriktionerna finns (vilket t.ex. är fallet med diverse prestandahöjande preparat redan idag). Det leder också till att tilltron till och respekten för lagarna och samhället försämras. Till råga på allt så sker en utflyttning av kapital från landet, då folk dels tröttnar på att betala skatt de upplever de inte får något för och dels då tjänsterna enbart erbjuds i andra länder.

Ju snabbare omställningen till andra finansieringsformer kan ske, desto mindre är risken för att denna skadliga obalans i samhället ska eskalera utom kontroll.

Det som låter som science fiction idag kommer att finnas på marknaden i morgon. Är det något det senaste seklets utveckling ska lära oss, så det detta.

Bank of China

Det kinesiska undret har förundrat många. En kommunistdiktatur som samtidigt har tagit globaliseringen och marknadsekonomin till sin famn, hur kan det fungera? Förr eller senare måste konflikten mellan censur och fritt ord, mellan demokrati och diktatur och mellan det fattiga bondesamhället och det rikare, öppna frihandelssamhället brisera i en kokpunkt.

Tecken finns på social oro i det stora landet. Antalet stora incidenter av sociala oro ökade med 15% under 2003 till 58’000, enligt en artikel från Asia Times. Vidare skriver artikeln att: “I think the real new dimension is that activists on the streets and across the country are communicating with each other, and this didn’t happen before.”

Som hämtat ur Smart Mobs. Det är den nya kommunikationstekniken som möjliggör helt nya sätt för motståndsrörelser att organisera sig.

OS i Kina 2008 kan bli en vändpunkt för landet på många sätt. Man kommer då att visa upp sin prakt och sin storhet för världen och det kommer att bli solklart för alla vilket land som vill konkurrera med USA om förstaplatsen i världen.

Frågan är bara om kommunistpartiet kan hålla samman landet fram tills dess. Kokpunkten närmar sig.

Förmodligen årets sista inlägg här. Jag vill avsluta med förhoppningen att 2005 blir ett bra år. Ett år av eftertanke, då vi kanske äntligen inser att vi delar den här planeten gemensamt och att vi alla på något sätt är sammankopplade tack vare denna underbara sak som är globaliseringen. Förhoppningsvis kan vi här i norden lyfta blicken från det sönderfallande folkhemmet och se världen.

Gott nytt år.

I denna tid av chock och vilja att hjälpa till som sprider sig genom landet bör man inte missa en krönika skriven av Johan Ehrenberg dagarna innan katastrofen: Skänk ingen slant.

I krönikan uppmanar Ehrenberg sina läsare att sluta skänka pengar till välgörenhet. Det är nämligen statens uppgift att omfördela resurserna i samhället. Det ska inte den enskilda medborgaren ägna sig åt. “Det räcker inte med att köpa bort sitt dåliga samvete genom att ge bort pengar” skriver socialisten Johan Ehrenberg.

Har diskuterat inlägget tidigare på Framtidstanken men den senaste tidens skeenden har satt texten i nytt ljus. Motstår frestelsen att skriva mer än så och låter läsaren dra sina egna slutsatser.

Jag tänkte skriva ett långt inlägg om tsunamikatastrofen, globaliseringen och det sönderfallna svenska folkhemmet, men Håkan Jacobsson summerar ungefär vad jag ville ha sagt så bra med orden:

Det säger mycket om den värld vi lever i att den största svenska katastrofen i vår tid inträffar på andra sidan jorden.

Lär återkomma i ämnet.

Jag vet inte vad det säger om UD, regeringen och den svenska tjänstemannamentaliteten, men på något sätt känns det extra påtagligt tragiskt att de som saknar anhöriga från katastrofen i Sydostasien möts på UD:s hemsida av uppmaningen att fylla i en blankett. Den svenska byråkratin sitter djupt.

Technology Review skriver om Amazons strategiska förflyttning mot att utnyttja web services för att möjliggöra för externa utvecklare att själv bygga tjänster ovanpå Amazons webbutik och ta del av deras massiva produktdatabas. Två saker är intressanta i artikeln. För det första hur beslutet vuxit fram, för det andra de möjliga konsekvenserna av Amazons öppna plattform.

Låt oss börja med hur beslutet vuxit fram. Det är i grunden en följd av att en framsynt grupp tekniker konstruerat shoppen som en tvåskiktslösning, främst för att möjliggöra åtkomst från flera olika sorters klienter. Som en ren bonus blir shopmotorn då också mycket enklare att öppna upp för externa utvecklare.

Det viktiga strategiska beslutet att faktiskt göra så verkar ha uppstått som en följd av att möjligheten fanns, inte tvärtom.

Så fungerar ett modernt, reaktivt företag. Det verkar ha varit ett beslut fattat mer på en känsla i organisationen av att det var ett korrekt beslut, än långdragna strategiska utvärderingar (åtminstone framställs det så i artikeln). På så sätt har men en reagerande, emotionell organisation snarare än en tänkande, rationell.

Konsekvensen av beslutet är att Amazons webshop breder ut sig över nätet på ett betydligt mer heltäckande vis än vad som annars varit fallet. Ju mer utbredd den blir, desto svårare blir det för konkurrerande shoppar att ta dess plats. Så bygger man en digital plattform för handel, med egenskapen att ju större den blir, desto enklare har den att bli ännu större.

Amazon blir då en global sökmotor, betalningslösning och distributionskanal för alla sorters produkter. Detta innebär att förr eller senare måste alla som säljer en konsumentprodukt fundera över om den ska säljas via Amazon eller ej. Om Amazon lyckas blir nästa skede att man inte ens kan fundera, man måste sälja via Amazon. Då har vi fått e-handelns Microsoft.

Dit har Amazon en bra bit än, men målet är tydligt. Deras öppna plattform än en nyckelkomponent på vägen.

Var det någon som tvivlade på att det går att sälja produkter via nätet, så kanske Amazons siffror för julhandeln kan ändra på det. Under en av dagarna sålde man otroliga 700’000 produkter. För första gången är det nu konsumentelektronik som säljer mest hos den forne bokhandeln Amazon.

Noterar också att man sålde till 217 olika länder. Det ska bli intressant att följa utvecklingen och om de börjar konkurrera med svenska e-handelföretag på allvar snart. Med en sådan storlek kan man hålla låga priser.

Tack till Henrik Torstensson för länken.

Via Marginal Revolution fann jag en fascinerande text om den f.d. borgmästaren i Bogotá: Antanas Mockus.

Som borgmästare i vad som var en kaotisk stad på gränsen till sammanbrott var Mockus så fjärran från en svensk politiker det går att komma. Bl.a. lät han sy upp en superman-kostym för att visa att han, eh… menade allvar med att städa upp i staden. Han genomförde en rad sociala experiment under sin tid som borgmästare. Ett av dessa var ett frivilligt utegångsförbud för stadens män så att kvinnorna fick staden för sig själva under en natt. Ett annat var när han släppte ut 420 mimare på stadens gator som härmade folk som betedde sig illa i trafiken. Han införde en frivillig skatt på 10% som inte mindre än 63000 människor betalade. För att förhindra olyckor i trafiken lät han rita en stjärna i asfalten på varje ställe en människa dött i en trafikolycka – antalet döda per år sjönk från 1300 till 600. Han fick människor att protestera mot våld och övergrepp genom att rita ansiktet på människor som utsatt dem för våld på en ballong de sedan stack hål på så den smällde. 50000 ballonger ritades och smälldes.

Det finns fler exempel i artikeln. Syftet med experimenten var att få människors tankemönster att förändras, helst helt utan att införa nya regler och förbud.

Man kan såklart fråga sig om experiment som dessa motiverar utgifter från den offentliga kassan, men det beror helt på vad man anser kassan ska användas till. Mockus experiment ifrågasätter den förutfattade mening man har om politikers roll, skatter och samhällets ansvar. Vissa anser att politikens roll är att omfördela resurser. På många sätt känns Mockus politik som en fräschare och mer modern variant, som mer handlar om att införa grundläggande värderingar, principer, socialt kapital och tankesätt i samhället än att försöka omfördela folks ihoptjänade kronor och ören dit någon politiker tror de passar bäst.

Jag antar man kan sammanfatta skillnaden i tankesätt på följande vis. En svensk politiker tänker “hur ska jag få in mer skattepengar så att de fattiga kan få det bättre?”. En Mockus-politiker tänker “hur kan jag få människor att inse att de måste hjälpa fattiga?”. Målet är detsamma men metoderna totalt motsatta.

I Latinamerika talar man om “anti-politiker”. Nu siktar Mockus på presidentposten. Ska han bli Colombias förste anti-president?