På Politiskt.nu har riksdagsledamoten och (m)-politiken Tobias Billström skrivit om de lettiska byggarbetarna i Vaxholm och den debatt som följt på konflikten. När man läser kommentarerna till inlägget känner man igen mycket av resonemanget från andra ställen som står på Byggnads sida mot det lettiska företaget. Man försvarar Byggnads agerande med argumenten att arbetarna måste skyddas mot lägre priser, som om konkurrens mellan företag var en ny uppfinning, uppfunnen i Lettland.

Den underliggande tesen är att konkurrens mellan företag inte är bra och särskilt inte mot svenska företag för då försvinner alla jobb utomlands. Svenska företag (Autoliv och Carlsberg nämns i kommentaren på Politiskt.nu) som lägger tillverkning utomlands är onda och dåliga exempel.

Det är en ganska intressant tes. Man undrar vad man egentligen vill uppnå med en sådan inställning. Kanske ska man centralt besluta vilka löner och priser som gäller? Kanske ska alla människor tjäna lika mycket? Det vore väl rättvist?

Nä, knappast. Det där tror jag ingen utom Lars Ohly vill. De flesta människor inser att konkurrens mellan företag är bra och leder till lägre priser, högre kvalitet och ökad produktivitet. Det leder också till att när en vara eller tjänst blir billigare sparar vi som konsumenter pengar och kan spendera dem på annat.

Men det innebär också att marknaden ständigt förändras. Den som är stark i dag kan vara svag i morgon. Detta absolut grundläggande faktum måste man förstå, särskilt med tanke på den accelererande globala ekonomi vi lever i. Om man inte gör som Autoliv eller Carlsberg har gjort så försvinner man istället helt från marknaden. Man kvävs. Man dör.

Ja, detta kan vara otryggt. Ja, det kan innebära att ens levebröd måste tjänas in på annat sätt än man vant sig vid. Men det innebär också fantastiska möjligheter för den som är duktig och driftig att stöka om på marknaden och konkurrera sig fram till framgång. Det innebär att nya produkter och nya tjänster får en chans att t sig fram. Det leder till utveckling, ny teknik, nya mediciner, ny mat och nya upplevelser för människor.

Förstår du, kära läsare, vart jag vill komma?

Det som är oroväckande för Sverige är inte att byggsektorn får välbehövlig konkurrens. Det är istället att alldeles för få nya företag dyker upp som omsätter de resurser som sparas på billigare byggarbetskraft.

Så, vad ska vi svenskar då ägna oss åt när vi inte kan stå vid fabriksband eller spika golv? Jo, vi ska givetvis klättra uppåt i behovskedjan.

Vilken jädra behovskedja, undrar du då?

För att besvara det på ett enkelt sätt har jag två belysande exempel. Det första är kaffe.

Kaffe importeras som råvara, oftast från Sydamerika. I obehandlad form kostar kaffebönor ca 10 kr/kg. Detta motsvarar ungefär 10 öre/kopp kaffe. Sedan rostas kaffebönorna och mals ned till bryggkaffe. Pris i butik: ca 30-50 kr/kg beroende på märke eller ca 30-50 öre/kopp. En hel del av dessa kaffebönor slutar sedan i lunchrestauranger eller caféer där de kostar kanske 10 kr/kopp.

Men, vissa lyckliga små kaffebönor slutar som espresso-kaffe på Spy Bar där jag lovar dig att en liten fingerborg uppvärmd svart vätska säkerligen går loss på närmre 40 kronor.

FrÃ¥n 10 öre/kopp till 40 kronor. Det är rätt stor skillnad. Var nÃ¥gonstans pÃ¥ den skalan tror du man bör – nej, mÃ¥ste! – ligga som rikt I-land?

Ja, just det.

Det andra exemplet berör ett exempel som tas upp i kommentarerna på Politiskt.nu. En frågare vid namn Bengt undrar hur Tobias Billström skulle känna sig om hans jobb hamnade i ett land som kunde erbjuda billigare politiker. Låt mig omformulera denna fråga något. Tänk dig att Tobias Billström inte var riksdagspolitiker utan fotbollspelare. Tänk dig att han spelade i den bästa av de europeiska ligorna, kanske den Italienska eller den Spanska. Låt oss dessutom byta namn på honom till Tobias Beckham så blir det lite roligare.

Nu undrar jag: hur mÃ¥nga ägare av de fotbollsklubbar Tobias Beckham tävlar mot skulle säga “Jag har en ide. Jag outsÃ¥rrsar hela mitt fotbollslag till Indien! Det blir jättebilligt!”. Hur mÃ¥nga tror du?

Nä, just det.

Båda dessa exempel belyser samma sak: lösningen för Sverige är inte att med näbbar och klor försvara arbeten som kan utföras av andra till ett billigare pris. Lösningen är att hela tiden, kontinuerligt, förnya sig och finputsa det man är bäst på. Vi måste klättra uppåt i behovskedjan. Faktum är att varje arbetad timme som går åt till att producera kaffebönor för 10 kr/kg istället för 40 kronors fingerborgar med espresso är bortkastad och direkt skadlig!

Detta är ett totalt annorlunda tankesätt som knappt existerar i vårt statiska och socialdemokratiska folkhemssamhälle. Debatten handlar istället om protektionism, sjukskrivningar, bidrag och kostnader. Problem, problem, problem och åter problem. Inte rubba på cirklarna. Inte förändra spelreglerna. Men var finns viljan? Var finns gnistan och självförtroendet?

En snickare kan bli en träsmideskonstnär. En rörläggare kan bli en vattendesigner. En målare kan bli en färgartist. Det handlar bara om att vilja och att våga.

Tyvärr är det alldeles för få i det här landet som har varken viljan eller modet.

Däri ligger det verkliga problemet.

Inte i konkurrens från Lettland.

Efter den friktion som uppstÃ¥tt efter mitt bredbandsbyte längtar man efter ett enklare sätt att koppla upp sig. En transparent, heltäckande, trÃ¥dlös och billig uppkoppling som liksom elen “bara finns” och fungerar likadant var man än befinner sig.

3G-nätverken är för mycket walled gardens än så länge och dessutom inte tillräckligt snabba. WiFi-nätverken är för segmenterade och utspridda på olika operatörer för att det ska bli tillräckligt enkelt. De fasta nätkopplingarna saknar mobiliteten.

En möjlig lösning kan vara de s.k. stratelliterna. De fungerar som gigantiska ballonger som lägger ett täcke av bredband över en stor area. En slags blandning mellan en mast och en satellit. De är relativt billiga, enkla att sätta upp och ska kunna täcka ett område stort som Texas med internetuppkoppling. Kostnad: ynka $20 miljoner. (Dyrt? Tja, jämför gärna med kostnaden för det svenska 3G-nätverket.)

Möjligheterna är svindlande. U-länder kan i ett nafs få ett rikstäckande kommunikationsnätverk. Telia kan få riktig konkurrens i Sverige. Internet kan bli transparent, enkelt åtkomligt och heltäckande. Äntligen hade internet kunnat slita sig loss ur det fasta nätets bojor och blivit ordentligt mobilt. På köpet hade operatörsmarknaden möblerats om totalt. Kanske hade det varit den viktigaste förändringen.

Urban Lindstedt, från tidningen Internetworld, kritiserar bloggen Politiskt.nu för att det är en PR-firma som står bakom och upplåter sin webbplats åt riksdagsledamöter. Ungefär samtidigt pågår en interpellationsdebatt i riksdagen om stöd till de politiska organisationerna. LO gav 98 miljoner kronor till Socialdemokraterna i valåret 2002, enligt TT. Under EU-kampanjen fick Ja-sidan mycket kritik för stödet från Svenskt Näringsliv. Det handlar om miljonbelopp för att få sin vilja genom och sätta rätt personer på maktpositioner.

I det sammanhanget blir man såklart förvånad över att någon orkar kritisera en blog på nätet för att den inte kostar pengar. Kanske är det för att bloggen är något öppet, tillgängligt för alla, medans LOs smusslande med miljonbidrag till (s) inte är lika uppenbart. Kanske är det ett tecken på bloggandets mognad, att man börjar se det som en allt mer viktig samhällsfunktion för debatt och dialog.

Oavsett vilket lär debatten om bloggning och lobbyism fortsätta. Och LO (och andra fackföreningar) kommer att fortsätta pumpa in medlemsavgifterna i det socialdemokratiska partiet utan att någon bryr sig.

Vissa saker förändras aldrig.

Var ju tvungen att köpa ett nytt nätverkskort, nu när man fått 26 snabba megabit per sekund. Det blev ett trådlöst 108 Mbps kort från D-Link till den bärbara datorn som nu klarar sig på 11 Mbps. Bara att installera och surfa i superfart, trodde jag, men icke.

Efter två frysningar av Windows gav jag upp. Normalt sett hade jag jagat nya drivrutiner, kollat olika forum, letat på tillverkarens hemsida och förmodligen efter ett par timmars arbete fått igång kortet hjälpligt. Men inte den här gången. I morgon tar jag tillbaka kortet till butiken och provar ett annat.

Situationen är inte ovanlig när man väljer att införskaffa teknik på framkanten. 108 Mbps är det snabbaste trådlösa kort man kan få för tillfället. Hade jag köpt ett billigare men något långsammare kort hade det förmodligen fungerat direkt. Att ligga på framkanten är en balansakt som kräver koncentration och arbetsinsats. Vi har många teknikamatörers slitsamma gratisarbete att tacka för den tekniska utvecklingen.

Efter att ha levererat efter 6 veckor istället för de utlovade 3 fick jag så äntligen min bredbandsuppkoppling från Bostreambredbandsbolaget idag. 26Mbits/s ska det ge om allt fungerar, men det verkar inte riktigt som att samgåendet mellan Bostream och Bredbandsbolaget gått allt för väl. I avtalet som skickades saknades IP-numret för DNS:en, så jag har ägnat ett par timmar på kvällen åt att jaga upp ett sådant nummer.

Irriterande men inte allt för ovanligt. Internet kräver fortfarande en del trixande innan det “bara fungerar”. En jämförelse är elen som är fullständigt transparent i sitt användssätt. Jag har precis flyttat (därav behovet av bredband) och när flickvännen och jag besökte lägenheten för första gÃ¥ngen var vi väldigt noga med att fÃ¥ med oss allting vi behövde. Vi skulle titta till lägenheten och ta ett par fotografier innan vi flyttade in. När vi väl kom dit hade vi dock glömt en sak – ljus. Det fanns inga lampor i lägenheten sÃ¥ vi fick stapla fram i mörker.

Vi tänkte inte på att ta med oss lampor därför att vi är så vana vid att det ska finnas el och ljus i en lägenhet att blotta tanken på att det inte skulle finnas inte ens dyker upp i skallen. Så transparent är elen för oss. Den bara finns. Den fungerar (nästan) alltid.

När trÃ¥dlöst internet, precis som elen, “bara finns”, har internet uppnÃ¥tt samma nivÃ¥ av transparens. DÃ¥ sker uppkopplingen utan krÃ¥ngliga DNS-inställningar eller annat tjafs. Först dÃ¥ kommer vi att fÃ¥ se de verkligt intressanta tjänsterna.

Tyvärr är det en bra bit dit.

Ett 800 meter högt hus planeras i ökenstaden Dubai. Det är en bra bit mer än dubbelt så högt som Turning Torso.

Dubai är ett spännande exempel på den typ av stadsstater jag tror blir fundamentet i den globala ekonomin under 2000-talet. Mitt ute i öknen, utan naturresurser (oljan är på väg att ta slut) eller andra tillgångar har man byggt en stad helt byggd på människors behov av underhållning, av möjlighet att utvecklas och att göra affärer med varandra. Inte direkt saker man läser i sammanhang med andra arabiska städer, men Dubai är annorlunda.

Blåser säkert mindre där också, än i Västra Hamnen i Malmö.

Symptomatiskt är också att de som bygger huset är Sydkoreanska Samsung. Ett mångsysslande företag från ett land som springer cirklar om exempelvis Sverige vad gäller teknisk utveckling.

Sydkorea och Dubai är delar av världen som får den inhemska debatten om lettiska byggjobbare, social turism, EU-medlemskapets för- och nackdelar eller kostnaderna för sjukskrivningarna att kännas tråkigt protektionistiska, gammalmodiga, bakåtsträvande och direkt hämmande för den utveckling vi så väl skulle behöva.

I dessa Nobelprisens tider kan det vara värt att uppmärksamma ett annat pris, nämligen The Pirelli Award. Det beskrivs som ett pris för “the diffusion of scientific and technological culture worldwide” och betalas till “the best multimedia presentations that concern one of three main themes for the diffusion of science and technology: multimedia oriented toward education, the environment, and the enabling information and communication technologies”. Priset är pÃ¥ respektabla $160’000 och hade förra Ã¥ret över 1700 deltagare.

…utom vissa som är mer jämlika än andra. Eller hur ska man tolka de tvÃ¥ efterföljande posterna pÃ¥ bloggen obunden.se?

Det ena
ojar sig över att det finns svält i världen och att vi borde öppna våra gränser för handel med fattiga länder. Jag håller med till 100% om detta.

Det andra handlar om en SIFO-undersökning där man frågat svenska folket om de tycker det är rätt att blockera för utländska företag att ta sig in på den svenska marknaden. 80% svarade ja.

Sällan har väl dubbelmoralen varit så tydlig.