Jag är och förblir framtidsoptimist.

Det finns dock en klippkant som hela vårt moderna samhälle ständigt springer bredvid. 5 dagar utan fungerande mattillförsel och Mad Max-scenariot är verklighet.

Vi har kanske varit nära klippkanten några gånger. Det sägs att USA var några timmar från att 1 biljard (trillion) dollar försvunnit ur landet när Lehmans kraschade. Tillräckligt mycket och tillräckligt snabbt för att t.o.m. en ekonomi av USAs storlek hade tagit enorm skada.

Folk hade inte kunnat ta ut pengar i bankomaterna. Kreditkort hade slutat fungera. På några få dagar hade hela ekonomin och samhället fallit samman. Folk hade snabbt gått från att vara oroliga över sitt jobb till att bli oroliga för att få mat och vatten. Upplopp. Stölder. Kaos.

Kollaps.

Men vi klarade oss. När vi tittar tillbaka på tillväxtkurvan över de här åren kommer det att synas ett litet hack, precis som det syns för åren 1929 och framåt (eller tidigt 90-tal för Sverige). Men den långsiktiga trenden kommer inte att brytas. Vi kommer att fortsätta leva längre och friskare, vi kommer att göra vår energiförsörjning grönare och vi kommer att göra våra jobb mer meningsfulla och roligare – precis som vi gjort under hela 1900-talet.

Vi måste bara hålla oss borta från klippkanten.

Stay. Away. From. The edge. Gör vi det så klarar vi oss och den ljusnande framtid är vår.

Kl 9 på morgonen för ett år sedan gick Pappa bort.

Två ord har definierat året för mig.

Det första är sorg, med stor del saknad.

Det andra är tacksamhet.

Tack, Pappa.

Tack till alla som finns i mitt liv.

Utan er, inget.

Affärsidé: The Nanny State. *

Affärsmodell: Använd hot om våld för att konfiskera människors pengar.

Utförande: Få kunderna att acceptera hot om våld genom att paketera produkten med mervärdestjänster såsom skola, vård och omsorg. Låt kunderna diskutera och debattera produkten (i princip) fritt för att upprätthålla illusionen om att det är deras eget fria val.

Marknadsför produkten mot kunder i tidig ålder för att bygga en stark känsla för varumärket (not: för exempel, se McDonalds, P&G och Disney). Lämpligast görs detta i utbildningsinstitutioner som är del av produktens eget erbjudande.

Erbjud vård och omsorg till äldre och sjuka som är av precis så acceptabel kvalitet att kunderna inte protesterar i tillräckligt hög grad för att utgöra ett hot mot produkten men ej bättre (av kostnadsskäl).

Anställ så många kunder som möjligt för att därmed göra dem än mer beroende av produktens framtida välbefinnande.

Konkurrenter: Marknaden är trögrörlig av kulturella och praktiska skäl så konkurrenterna är få. Det största hotet mot produkten utgörs av kundernas allt större krav på personlig ekonomisk och individuell frihet. Dessa krav bör därför stävjas och hindras i sin linda. Rädsla är ett ypperligt sätt att kontrollera strävan mot frihet. För exempel på hur rädsla och skräck kan användas för att hindra människors strävan mot frihet, se appendix A.

* Andelar i produkten går ej att köpa på den fria marknaden.

Nu diskuteras återigen TV-licensens vara eller icke vara. Detta efter att Copyswedes nästan lika ondskefulla kusin Radiotjänst gått ut med att alla som äger en dator ska betala TV-licens. De facto en internetskatt. alltså.

Många föreslår då att licensen istället skulle betala via skattsedeln. Jag menar att problemet är djupare än så. Hade idéen om “public service” kommit fram idag hade den sett helt annorlunda ut.

Fyra enkla förslag på vad public service skulle kunna göra istället för att producera Allsång på Skansen:

1. Hjälpa våra beslutsfattande organ kommunicera besluten de fattar till berörda medborgare.

2. Hjälpa myndigheter förpacka sin data med öppna API:er.

3. Fungera som en allmän fond för udda kulturprojekt och/eller journalistiska projekt som vem som helst kan ansöka från.

4. Arkivera och digitalisera vårt gemensamma kulturarv dvs det som riksantikvarieämbetet gör.

Detta hade varit betydligt billigare och mer samhällsnyttigt än att försöka konkurrera med alla andra mediaföretag.

Så, gör om, gör rätt! Uppdatera public service till internetåldern istället för att införa en internetskatt.

Jag förväntar mig dock ingen ändring. Det finns för många människor i maktposition som är beroende av public service-industrin och för många “nyttiga idioter” som tycker det är “skönt att slippa reklamen” för att det ska bli någon ändring. Vi får leva med internetskatten.

Edward Snowden påminner en om en viktig sak: det är helt vanliga människor som arbetar på underrättelsetjänsterna. Människor med lån på huset som ska betalas även när huspriserna sjunker, några kanske är lite glada i att spela för pengar, andra i flaskan. Precis som människor är.

Nu valde Snowden att gå till pressen men hur mycket hade han fått betalt av mer ljusskygga organisationer om han hade valt den vägen? Snowden är undantaget. Hur många andra läckor finns det?

Oj, vad jag har väntat på de där internetuppkopplade glasögonen. Skrev någonstans för säkert 10 år sedan att jag trodde de skulle finnas för konsumenter 2008-2009 någon gång. Jag hade rätt rejält fel, får man säga. Men nu verkar det som om Google tröttnat på att vänta och själva byggt en produkt vid namn Google Glass. Nog blir man nyfiken på att prova ett par. Det känns som den mest spännande nya produkten sedan iPhone.

Men hur kommer den att tas emot? Jag funderade lite om folks reaktioner på Google Glass på Frank Familys blogg. Jag gissar att vi kommer att få en viss debatt om privatliv och “digital hyfs” (svenska Memoto släpps ju också snart) men att det snart kommer att lugna ned sig för att sedan övergå i en integrerad fas där vi till konsumentpris får tillgång till det mest kraftfulla kognitiva verktyget någonsin. Jag skriver “integrerad” för jag menar att det här är en produkt som verkligen har potential att upplevas som “integrerad” med människan som bär den.

Den första riktiga cybernetiska massmarknadsprodukten?

Vi får väl se.

Folk behåller sina Androidtelefoner och iPhones längre än vad de gjorde med s.k. “feature phones”. Säkert p.g.a. att man kan installera nya program så enkelt. All innovation flyttar, som väntat, från mobiltelefontillverkarna till app-tillverkarna.

Varför är det då så himla viktigt att dra hit (till Skåne) någon annan stor mobiltillverkare när Sony drar ned? Mycket bättre att starta några hundra app-tillverkare istället. Roligare också. Win-win som det heter.