22 Jul 2008
Händer betydligt mer borta på Skiften.se än här. Igår skrevs det första inlägget av en gästkrönikör, ingen mindre än Dr. Nicklas Lundblad, policy manager på Google. Han skriver om “det sista partiet“.
Mitt senaste inlägg handlade om Informismen och Utkvisitionen.
10 Jul 2008
Inför nästa val skulle jag vilja ett parti som enbart består av personvalskandidater. Partiet saknar partiprogram och är i grunden en tom partistruktur som fylls med innehåll baserat på omröstningar och debatter som pågår under hela 4-årsperioden.
Lås oss kalla partiet Personvalspartiet. Eller varför inte bara Personpartiet. Ett parti där du röstar på personer, inte partiprogram.
Det är alltså ett parti som vid sin start har en helt tom val-lista. En webbsajt sätts upp dit kandidater till listan får anmäla sig. Det kanske kostar en symbolisk summa, typ en tusenlapp, för att bli en kandidat.
Varje kandidat får sedan beskriva sin ideologiska ståndpunkt och vilka frågor de gärna driver. Sedan sätter debatten och omröstandet igång.
Folk får kontinuerligt rösta på sajten på den kandidat de vill se på listan. (Exakt hur denna röstning ska gå till återstår att lösa men alla kan rösta på vem de vill.)
Någon månad eller vecka innan valet fryser man listan, trycker upp valsedlar och skickar ut enligt konstens alla regler. Nu har men en lista med kandidater som kanske spretar ideologiskt åt alla håll men
där alla garanterat tagit sig in på listan genom att driva en egen personvalskampanj. Här gäller ju de vanliga reglerna kring personval men de är sekundära, det är framtagandet av listan som är det
intressanta.
Resultatet blir ett helt person- och frågestyrt parti utan partiprogram. Personerna som kommer in i riksdagen (om partiet får >4% såklart) gör det med sina egna agendor.
Detta är gräsrotsversionen av representativ demokrati. Inga partier. Inga partipiskor. Ordet och åsikterna är lika fria.
Nog borde det fungera?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, demokrati, moderaterna, folkpartiet, vänsterpartiet, sverigedemokraterna, piratpartiet, kristdemokraterna, socialdemokraterna, centerpartiet, personval, val2010
9 Jul 2008
Nu uppmärksammar Mikael Holmström på SvD det som Linus Larsson på Computer Sweden skrev om redan för tre veckor sedan. Här på bloggen skrev jag om det den 17:e juni. SvD skriver:
SvD kan idag avslöja nya fakta om vad som ligger bakom FRA-lagen.
Jojo.
Det handlar alltså om den ryska internettrafiken som passerar Sverige och som sägs vara det egentliga intresset för FRAs spaningar.
Nåja, det är väl bra att någon av de stora tidningarna uppmärksammar detta men den skamlösa stölden är inte så snygg.
Läs även andra bloggares åsikter om fra, integritet, svd, media, gammelmedia, politik
8 Jul 2008
Händer inte så mycket på den här bloggen just nu men borta på Skiften.se har vi börjat med något vi kallar “veckans skifte”. Tidigare veckor har skiftena handlat om energi, informationssamhället och övervakning.
Den här veckan skriver jag om nätverkssamhällets skyddsmekanismer och eftersöker liberala alternativ till Big Brother i en tid av globalisering, vansinnesdåd och massförstörelsevapen till konsumentpriser. Fun stuff!
Johanna Nylander har redan hunnit svara på mitt inlägg. Under veckan kommer skifteskollegorna Waldemar Ingdahl, Joakim Lundblad och Alexander Funcke att göra det samma.
Läs även andra bloggares åsikter om fra, framtiden, politik
23 Jun 2008
2008 års kanske viktigaste politiska fråga ställs såklart av en bloggare. Henrik Alexandersson vill veta: hur långt tänker ni gå?
Det är en oerhört viktig fråga som ingen FRA-vänlig politiker bör få lov att undvika.
Tekniken sätter få gränser för hur långt övervakningen kan gå. Politikerna måste lämna besked!
Här har gammelmedia sin chans till upprättelse. Det är nämligen fortfarande de som håller mikrofonen framför ansiktet på ansvarig politiker och kräver ett svar. Dit har inte bloggarna kommit. Än.
Även aktiva politiker utanför riksdagen bör ställa denna fråga till ledarna i sitt parti.
Vi är många som vill veta svaret.
Uppdaterat: varför är frågan viktig att ställa? Bloggen Opassande listar en översikt över lagändringar som trotsar privatlivet och integriteten på ett eller annat sätt. Det är en lång lista.
Läs även andra bloggares åsikter om fra, politik, integritet, bloggare, media, gammelmedia
18 Jun 2008
Drömmen är över. Många liberala väljare har satt sitt hopp till Centerpartiet att driva en modern liberalism i Riksdagen. Så har det inte blivit. Maud Olofssons insatser som Näringslivsminister går att sammanfatta på en tumnagel och FRA-lagens dramatik visar att det mest var tomma ord bakom frontfigurernas fasad.
Det är svårt att säga hur många väljare sammanbrottet kommer att kosta alliansen. Det är möjligt att det är en nischad fråga som den breda massan inte bryr sig så mycket om. Jag tror dock att Peter Wennblad är inne på rätt spår när han skriver:
Av reaktionerna mot Federley att döma har Alliansen på bara ett par dygn förlorat sannolikt tusentals potentiella pratare i valrörelsen 2010. Ja, många av dem kanske till och med kommer välja att istället prata för den andra sidan.
Istället för orangea tröjor i folkvimlet får Alliansen förlita sig på avlönade trotjänare som på sin höjd rör sig ett par meter från valstugan. Så säljs inga produkter. Och så vinns inga val.
Så, vad händer nu? All negativ energi bland liberala väljare kan komma att kanaliseras någonstans. Ett nytt parti? Tja, eller varför inte en take-over av ett av de etablerade partierna?
Det talas hela tiden om de sjunkande medlemssiffrorna för partierna. Hur svaga är egentligen partierna? Hur många personer behövs för att “ta över” ett av de tre små partierna på högerkanten?
(fp) har drygt 18000 medlemmar.
Att bygga upp ett nytt politiskt varumärke är betydligt svårare än att samla ihop tillräckligt med folk för att tippa över t.ex. (fp) till något som lever upp till deras efternamn.
Borde räcka med “bara” 10-15000 personer som medlemmar och en handfull som drivande.
Att med kraft ta över ett etablerat parti. Är det så man räddar liberalismen i Sverige?
Läs även andra bloggares åsikter om fra, politik, alliansen, centerpartiet, folkpartiet
17 Jun 2008
Många kanske undrar varför förespråkare för FRA-lagen menar att den kan rädda svenska soldaters liv så långt borta som Afghanistan. Det är väl ingen afghansk trafik som går över svenska nät?
Nä, men den här artikeln av Linus Larsson på Computer Sweden ger en del av förklaringen:
Teliasonera International Carrier står för några av de största förbindelserna vilket enligt uppgift bidragit till att omkring 80 procent av trafiken från Ryssland går via Sverige.
Man vill samla in rysk trafik och använda som handelsvara i utbyte mot annan trafik.
Detta kan givetvis ingen ansvarig erkänna rakt ut vilket gör att man hamnar i konstiga resonemang om terrorangrepp mot Sverige (som förvisso inte är uteslutna men vars nivå av hot knappast motiverar den övervakningsapparat FRA vill införa).
Andra poster om FRA:
Kan “FRA-lagen” garantera oss 100% säkerhet?
Läs även andra bloggares åsikter om fra, ryssland, övervakning, politik
16 Jun 2008
Jag skriver ju även på gruppbloggen Skiften.se. Den här veckan börjar vi med något vi kallar “veckans skifte”. Varje måndag framöver kommer någon av oss fem skiftesskribenter att skriva om veckans skifte. De övriga får sedan under veckan komplettera på sitt sätt.
Först ut är Waldemar Ingdahl och skiftet handlar såklart om övervakning. Hans måndagspost är betitlad: Så lärde jag mig älska Storebror. Det handlar om att det där med elektroniska spår inte alltid är negativt:
För det här gäller inte bara vad en myndighet gör eller vad polis och säkerhetstjänst vill göra. Vårt samhälle är alltmer beroende av att vi lämnar elektroniska spår. Där är spårbarhet något positivt.
Waldemar skriver även om FRA i Kvällsposten idag.
Läs även andra bloggares åsikter om fra, övervakning
16 Jun 2008
Nu har FRA-frågan äntligen blossat upp i massmedia. Den förlösande händelsen var antagligen nätverket Stoppa FRA-lagens helsida (pdf) i Dagens Nyheter förra veckan men givetvis fick frågan kraftig skjuts av den pågående bloggbävningen.
Detta är möjligen en lärdom för de som vill driva gräsrotsdriven lobbyverksamhet i framtiden: man måste skapa “krokar” även i andra medier för att få uppmärksamhet och driv. Jag kan tänka mig att insamlingar på nätet för att köpa plats i annan media blir vanligare.
När röken har lagt sig hoppas jag att debatten övergår från den kvällstidningsanpassade “staten kan läsa dina mail” till en mer djupgående om vilka skyddsmekanismer samhället faktiskt ska ha mot vansinnesdåd. Jag har tidigare ställt den retoriska frågan: vilka skyddsmekanismer ska finnas i ett samhälle där alla har en vätebomb i fickan?
Med detta menar jag inte att folk faktiskt ska springa omkring med en vätebomb i fickan utan att automatiseringen och teknikutvecklingen sänker priset på allt, inklusive destruktiva föremål eller datorprogram. Vi närmar oss en framtid där man kan åsamka oerhört mycket skada till en väldigt låg kostnad. Det kan vara via cyberangrepp eller via ett hemmagjort influensavirus. Eller några kartongknivar i ett fulltankat jetplan.
I vårt grannland Finland skedde tämligen nyligen ett vansinnesdåd på en skola. 9 människor dog. Förövaren hette Pekka-Eric Auvinen och på Wikipedia-sidan om honom syns han med en pistol i handen och en t-shirt med texten “humanity is overrated”. Han tillhörde en falang inom miljörörelsen som betraktar mänskligheten som skadlig mot allt levande och således bör utrotas. I min rapport om framtidens politiska konfliktytor kallar jag detta synsätt socialekologi (även om Auvinen förvisso stod för den mer extrema varianten).
Vad hade hänt om Auvinen haft tillgång till värre saker än en pistol? Hur långt hade han kunnat tänka sig gå? Tanken är otäck, minst sagt.
Nu tror jag inte ett finskt FRA skulle kunna ha förhindrat vansinnesdådet, man är mer intresserad av att spana på ryssar. Det är också smått ironiskt att Försvarsberedningen nyligen slog fast att:
“Miljöpåverkan och klimatförändringar utgör de allvarligaste globala hoten mot människors säkerhet.”
Själv skulle jag inte bli förvånad om ett större vansinnesdåd på svensk mark kommer från samma miljörörelse som Auvinen tillhörde. Kan det hända i Finland kan det självklart hända här (faktum är att det var väldigt nära att hända på McDonalds i Nyköping för något år sedan). På så sätt får Försvarsberedningen rätt, men kanske inte på det vis man hade tänkt.
Om vi då inte vill att staten ska övervaka oss själva och vår omgivning måste skyddsmekanismerna ligga någon annanstans. Var? Det uppenbara svaret blir då hos individerna själva. Jag skulle därför vilja se ökade möjligheter för mig som medborgare att skydda mig själv. Här finns en tydlig parallell till frågan om rätten att bära vapen.
Här behövs ett moraliskt och juridiskt ramverk. Om detta bör debatten framåt handla om.
Läs även andra bloggares åsikter om fra, integritet, vätebomb, piratpartiet, skyddsmekanismer, politik
16 Jun 2008
Oscar Swartz skriver bra om FRA:
Regeringen har givit vackra namn åt de där platserna där operatörerna skall tvingas kopiera trafiken till myndigheten: Samverkanspunkter kallar man dem. Härligt va? Mussolini kunde säkert ha hittat på det. Varje människa i nationen Sverige är bara en cell i en stor folkkropp och har endast ett värde som en del av denna helhet. Varje företag är bara ett organ i denna folkkropp och har ingen egen beslutanderätt när det kommer till de viktiga sakerna. För att folkkroppens hjärna skall kunna bestämma hur folkkroppen skall röra sig måste den förstås få informationen genom nervbanorna så att varje cell kan övervakas. I folkroppens samverkanspunkter leds informationen om cellernas kaotiska beteende därute in i nervbanorna och kan förvandlas till nyttigheter för folkhjärnan.
Han skriver även på SvDs Brännpunkt idag.
Läs även andra bloggares åsikter om fra, oscar swartz, integritet
Recent Comments